Carl Theodor Ekenstam, af

2. Carl Theodor Ekenstam, son till E. 1, f. 24 mars 1798 på Sålla, Sjögestads sn (Ög.), d. 17 sept. 1879 på Höstrum, Mogata sn (Ög.). Elev vid major U. G. von Konows inst. i Stockholm 23 jan. 1812, utex. där 3 maj 1815; elev och nivellör vid Göta kanalverk 10 juni 1815; löjtnant vid flottornas mekaniska stat 11 maj 1818; kapten (kapten-mekanikus) vid örlogsflottans mekaniska stat 20 mars 1823; chef för västra distriktet under tredje avd. av Storamiralsämbetet 14 nov. 1827; major-mekanikus vid flottans mekaniska kår 10 april 1828, avsked 3 dec. 1842; disponent på Gusums bruk 1830–45; hedersled, av Svenska nykterhets-sällskapet 1837; RVO 1832; LLA 1834; erhöll Lantbruksakad:s större medalj i silver för odling av gräs och foderväxter vid Gusum 1841; KVO1kl 1875.

G. 7 mars 1828 på Gusum, Ringarums sn (Ög.) m. Charlotta Wilhelmina Westerberg, f. 17 sept. 1805 i Norrköping, d. 10 nov. 1864 på Höstrum, dotter av bruksägaren Eric Wilhelm Westerberg och Anna Charlotta Gildeberg.

Åren 1818–23 var E. anställd vid Sjötorps kanalstation under befäl av frih. Casten von Otter och greve B. B. von Platen själv. Som kapten tjänstgjorde E. sedan i egenskap av chef för kanalarbetena mellan Asplången och Östersjön samt var under senare år stationerad även vid Trollhätteverken i Västergötland. Som ung hade E.. och hans bror Fredrik E. (se släktart.) haft beröring med C. J. L. Almquist och inträtt i dennes 1817 bildade MannaSamfund, som skulle verka för »verklig förbättring och ömsesidig upplysning» i filosofiska och religiösa ämnen. Emellertid hade E. 1828 äktat Mina Westerberg, dotter av. brukspatronen Eric Westerberg på Gusum nära Söderköping. Då svärfadern avlidit 1829 utan att efterlämna fullvuxen son, begärde man, att E. som delägare i arvet, skulle övertaga disponentskapet över Gusum och flera därtill hörande egendomar. Då även greve von Platen avlidit s. å., var E. mera benägen att lämna, sin dittillsvarande plats och 1830 flyttade han till Gusum. Där fanns bl. a. ett stort bränneri, men det blev en av E:s första åtgärder att nedlägga detta 1831. Han var nämligen redan förut intresserad nykterhetsvän. Följande år inställde han all brännvinstillverkning vid sex andra bruket tillhöriga egendomar. I Gusum bildade han en av Sveriges första nykterhetsföreningar och blev dess ordförande; medlemsantalet var 1835 något över 500 personer (1844: 1,104 personer). I nykterhetsarbetet fick E. hjälp av bl. a. brodern Thure E. (se släktart.).

Den förutvarande stora potatisproduktionen vid Gusum minskades ej, men i stället för att använda potatisen till bränning anslog E. den till ladugårdarna. Den kraftiga fodringen och därav följande betydlig gödselökning visade sig fördelaktiga. Härmed var E. inne på det arbetsfält, där han korn att spela pionjärens roll. År 1833 utgav han sin skrift »Om fördelen af potates-odling i stort till utfodring; om potatesbränningens förderflighet, icke endast för ladugård, utan ock för åkerbruk; samt om nyttan af en annorlunda reglerad bränvins-tillverkrning; jemte anvisning huru kreatur fodras med potates». Den långa titeln ger i korthet E:s hela program. Han framhöll där, att potatis hade stort företräde framför andra foderväxter. Därtill framlade E. en kalkyl, som visade, att om potatisen användes till bränning, skulle jorden genom gödselbrist starkt avtaga i bördighet, medan däremot potatisens nyttjande till foder samtidigt ökade gödseln och därigenom jordens fruktbarhet. Man skulle på så vis övergå till ordnat cirkulationsbruk, inriktat på spannmålsproduktion. Bakgrunden till E:s agitation var, att den extensiva potatisodlingen med därpå grundad brännvinsbränning nått en stark utbredning under tiden 1815–33, varvid avigsidorna allt mera framträtt. I samband med nämnda frågor stod bedömandet av drankens näringsvärde, vilket E. bestred. Han fick härvid biträde av kemistauktoriteter, J. J. Berzelius och professor J. Åkerman. Särskilt vore, ansåg E., drank av potatis långt mindre närande än dränk av säd. Dranken försämrade därtill på grund av den ättiksyra, som den innehöll, själva kreatursrasen. Över huvud vittna E: s nämnda insatser om, att man nu började tillämpa naturvetenskaperna på jordbruket i stället för att blott anföra praktisk erfarenhet. Hans skrift 1833 rönte största uppmärksamhet. Den var samtidigt avsedd som ett angrepp mot husbehovsbränningen, och E. hoppades på lagstiftningsåtgärder av riksdagen. Aftonbladet recenserade 1834 (14 jan.) välvilligt E:s inlägg. Han rönte emellertid också motsägelse, bl. a. av Th. Nathorst. E. uppvisade under diskussionen, att hans egna teorier i detalj grundade sig på praktiska rön. Under samarbete med Svenska nykterhetssällskapet, där E. 1837 blev hedersledamot och vars vice ordförande var Berzelius, fortsatte E. att sprida sina idéer. Sålunda utgav sällskapet hans småskrift »Några ord om bränwinsbränningens samband med ladugårds-skötsel och åkerbruk» (1839), vartill Berzelius skrev ett företal, betecknande dranken som dåligt näringsmedel, »förskämt till sin natur» och skadligt för djuren. År 1838 lade E. helt bort bruket av sprit i sitt hem. Jämte undervisning i andra populära skrifter sökte E. ge en mer vetenskapligt präglad framställning i ett föredrag vid tredje all- manna lantbruksmötet i Norrköping 1848. Med tanke på gödselfrågan anslöt E. här till 1840-talets agitation för utvidgad foderodling (klöver, timotej) och förbättrad ladugårdsskötsel. Befrämjandet av spannmålsproduktionen var icke längre E: s dominerande synpunkt. Till E. anslöt i drankfrågan en jordbruksexpert som Johan Rabbén i en skrift redan 1836, liksom Alexander Noring, och detta ehuru Noring snarast var kritisk mot nykterhetsrörelsen och dess metoder. Noring insatte därtill frågorna om bränning och jordbruk i större nationalekonomiskt sammanhang samt öppnade sin tidskrift, Qvartalsskrift för landtbruk och husdjursskötsel, för de nya synpunkterna. Likaledes spåras E:s inflytande hos F. W. Edelsvärd (jfr denne) och J. Arrhenius i Tidskrift för landtmanna- och kommunalekonomien. Andra allmänna svenska lantbruksmötet 1847 i Stockholm uttalade direkt, att brännvinsbränning icke vore nödvändig för jordbruket. Efter det tredje mötet i Norrköping 1848 och E:s föredrag där (se ovan), önskade E. ett skarpare formulerat uttalande, att bränningen vore skadlig för jordbruket, men lyckades ej häri. Först på lantbruksmötet 1853 upptog J. Arrhenius åter frågan, under utredning av hur övergången inom jordbruket skulle lämpligast ske. I Lantbruksakademien 1854 påtalade G. Poppius boskapsskötselns låga ståndpunkt och kritiserade bränningen.

Samtidigt tog E. livlig del i själva nykterhetsverksamheten. Han var ordförande vid Södra Sveriges nykterhetsföreningars årsmöten i Jönköping 1840, i Växjö 1842 och i Linköping 1843. Mötet 1845 i Jönköping begärde av E. en skrift med sifferkalkyler för att påvisa, att en gård hade större avkastning genom ladugårdsskötsel än genom brännvinsbränning. Tillika ivrade E. för nykterhetsundervisning i skolorna. I Gusums folkskola infördes redan 1840 en hans egen skrift (Frågor och svar) som lärobok. Vid de nordiska nykterhetsföreningamas allmänna möte i Stockholm 15–17 juni. 1846 understödde E. ett förslag av hovpredikanten E. J. Nordenson att söka få fram en prisskrift i nykterhetsfrågan och mötet följde E. Meningen var, att i nykterhetsundervisningen i skolorna utrymme skulle beredas också åt de lantbruksekonomiska och medicinska synpunkterna.

I fråga om E:s hållning till lagstiftningsfrågorna är att märka, ätt han, som 1840 förklarat att tiden icke vore mogen för totalförbud, år 1842, bl. a. under norskt inflytande, i viss mån ändrat mening, nämligen att man borde verka: för bränningsförbud, och E. hänvisade till Stortingsbeslutet 1842 om totalt förbud mot tillverkning och införsel av brännvin, ett beslut, som dock först om 10 år skulle träda i kraft. E. är sålunda en av de mest framträdande männen mom den verksamhet, som bidrog till reformen i brännvinslagstiftningen 1853–54, varigenom husbehovsbränningen starkt beskars.

E. hade 1845 slutat sin verksamhet som disponent på Gusum. Som med arvinge efter svärfadern, brukspatron E. Westerberg, var E. delägare i Höstrums egendom, som han inlöste mellan 1843 och 1845 och själv tillträdde sistnämnda år. Det blev här, som han intill slutet utförde sin lantmannagärning. Ännu som 76-årig sjukling utgav han 1873 skriften »Om åkerns gamla och nya gödningssätt». E. var i sin hemort även verksam för sparbanker, livränte- och kapitalförsäkringsanstalter, järnvägar o. s. v. Han glömde icke heller nykterhetssaken. År 1868 utgav han broschyren »Svenska folkets utsigt till räddning ur dess ojemförligt största bekymmer».