Nicolaus Johannis Brelin

1. Nicolaus Johannes Brelin, f. omkr. nov. 1690 på Källebräcka i Grums, d. 5 juli 1753 i Bolstad. Föräldrar: arrendatorn Johan Nilsson och Margareta Andersdotter Verneria. Elev vid Karlstads skola och gymnasium; student i Uppsala 7 juni 1717; idkade juridiska studier, varunder han tjänstgjorde som biträde åt lagman T. Fehman; notarie vid rådhusrätten i Karlstad 1718–19; företog en utrikes resa 1719–21 och blev därunder student i Wittenberg; student i Lund 26 maj 1721; erhöll K. stipendium 1722; studerade ånyo i Uppsala från 1723; disp. därstädes 9 maj 1724 och 13 febr. 1725 (Generationes filiorum Noachi, P. 1–2; pres. L. Arrhenius och O. Celsius); fil. magister 8 juni 1725; prästvigd 21 dec. 1726; tredje kollega vid Karlstads skola 1727; konsistorienotarie därstädes 1730–35; reste utrikes 1736–38; kyrkoherde i Bolstad, Grinstad, Gestad och Erikstad 18 maj 1743; disp. 17 dec. 1748 i Wittenberg (De libertate pastoris [grekisk text] nominali; pres. J. S. Weickhmann); teol. lic. därstädes s. d.; teol. doktor 1749 (se rådsprot. 3 och 7 febr.). LVA 1739 (arkivarie 1740–41). Gift 1726 med Anna Maria Kyronia, f. 1702, d. 16 mars 1776, dotter till kyrkoherden i Björklinge Nils Kyronius.

Till B: s namn knyter sig föreställningen om en utilistisk uppfinnarvurm. Under hela sitt liv fick han kämpa med brydsamma ekonomiska villkor, och själv sökte han på äldre dagar (i ett brev till P. V. Wargentin 1752) orsaken härtill i »en hos mig för stor befunnen dårskap, som av olyckelig välmening alla kropps- och sinnesgåvor, så väl som övrig välfärd velat offra till allmänhetens tjänst och båtnad». B. hade en reslig växt, stor händighet, en mindre vanlig mekanisk begåvning och ett livligt intellekt. Ett hurtigt men samtidigt »ostadigt och hastigt sinnelag» synes ha gjort det svårt för honom att samarbeta med eller underordna sig andra. Hans liv, länge uppfinnarens och den orolige resenärens, blev slutligen en landskyrkoherdes i rätt anspråkslösa villkor.

Den begåvning, B. visade under uppväxtåren, förmådde hans föräldrar att trots deras knappa omständigheter sända sonen till Karlstads skola. Efter juridiska studier i Uppsala blev B. notarie vid Karlstads rådhusrätt. — Men snart vaknade reslusten hos B., och han anträdde sin första utrikes resa. Ej hunnen längre än till Preussen, blev han där tvångsvärvad, tvivelsutan för sin resliga växts skull, och insatt i ett garnisonsregemente. Inom kort lyckades han dock fly och överskred lyckligen sachsiska gränsen. Efter gjord bekantskap åtföljde han en tysk adelsman von Schubert till Italien, där von Schubert dog i Ferrara. B. måste då tänka på hemfärden, och för honom började nu ett par års vandrarliv. Lydande sin håg och lust genomströvade han Italien, Frankrike och Holland och förtjänade sitt uppehälle genom att arbeta hos hantverksmästare, särskilt musikinstrumentmakare, i städer, som han passerade. Mest genom egen övning hade nämligen B. lärt sig förfärdiga musikinstrument, och hans mekaniska håg och fallenhet kom honom härvid väl till pass. Efter några månaders uppehåll i Amsterdam reste B. 1721 sjövägen hem, men fartyget förliste under en häftig storm. B. gjorde därvid ett löfte att bli präst, om han bleve räddad. Efter ett par dygns kringdrivande uppkastades han på Fyen. Skeppsbrottet hade då förorsakat en »sinnes dvala», varifrån B. emellertid botades av en läkare i Odense.

Trogen sitt löfte upptog B. därpå de teologiska studierna under stora försakelser. Ännu då han år 1748 tillägnade sin teologie doktorsdisputation till Fredrik I, drog han sig till minnes, hur

»Ter i Lund, tå jag ej hade råd att mig få äta mätt, Stora konung, själv du lade grund till bättre levnads sätt».

Han blev emellertid nu både fil. magister (på en av honom själv författad avhandling) och präst. Sedan han några år verkat i Karlstad dels som lärare, dels som konsistorienotarie, varunder slitningar förekommo mellan honom och domkapitlet, sökte han ett lektorat i grekiska och hebreiska. Superintendenten M. Aurivillius gav B. hopp om platsen, och B. avlade vederbörligt kompetensprov genom en disputation om de österländska språken. Enligt B:s uppgift skall han därefter 6 febr. 1734 av domkapitlet utnämnts till lektor, men några dagar senare (13 febr.) lät Aurivillius bränna protokollet, vilket föranledde en häftig ordväxling mellan B. och Aurivillius samt lektorerna L. N. Hesselgren och J. Edström. Sedan en annan sökande med kortare tjänstetid men större lämplighet för lärarkallet utnämnts till platsen, gick B. till kungs. En amper förklaring från domkapitlets sida föranledde ännu amprare inlagor av B., och båda parterna stämde varandra för ärekränkning. I utslag 25 jan. 1740 avgjorde K. M: t saken så, att ingen ändring gjordes i lektorsutnämningen, ehuru B. »till sina besvär haft någon anledning». B. fick enskild »åtvarning för sitt ovarsamma skrivande» och domkapitlet »åtvarning att iakttaga en så anständig skrivart, som oväldiga ämbetsmän ägnar och tillhörer».

Vid processens början tog B. avsked från befattningen som konsistorienotarie och reste för andra gången utrikes, kvarlämnande hustru och barn i Sverige. Även denna gång färdades han mest till fots, förtjänande sitt uppehälle genom arbete under vägen. Han vistades en tid i Rom för att förkovra sig i konsten att bygga musikinstrument och skall där ha väckt ett visst uppseende genom sina färdigheter och uppslag; t. o. m. av påven lär han ha fått en äreskänk. På hemvägen blev han i Alperna överfallen av stråtrövare, vilka emellertid sägas ha blivit skrämda av ett åskslag, varigenom B. undkom. I Wittenberg stannade B. en tid för att studera teologi. Vid sin hemkomst 1738 fann hann familjen i nödläge, och hans sak mot domkapitlet var ännu ej avgjord. Han uppvaktade därför enskilda och myndigheter såväl med suppliker om att erhålla något pastorat eller annan utkomst som med beskrivningar över diverse »rön» och »påfund». Detta inbragte B. dels K. M:ts rekommendation till Karlstads domkapitel om befordran till något pastorat (3 apr. 1740, förnyat 22 sept. 1742), dels inval i Vetenskapsakademien, i vars Handlingar han 1739–42 publicerade nio uppfinningar. Särskilt bifall väckte en upprättstående clavecin, som bl. a. förevisades inför konung Fredrik och för 1740–41 års riksdag. B. vände sig med en supplik (med ett originellt intyg av Kr. Polhem som bilaga) till manufaktur- och handelsdeputationen, vilken föreslog, att B. skulle utnämnas till »professor mechanicus» med uppgift att enligt ett sitt erbjudande undervisa ungdomen i mekanik. Sekreta utskottet nöjde sig med att inlösa clavecinen och bevilja B. ett årligt understöd på 600 dir smt, att tillträdas, när dåvarande bibliotekarien Olof Dalin, som då uppbar detta anslag, erhölle ordinarie lön (13 aug. 1741; jfr K. brev till kanslikollegiet 25 aug.). Medan B. under året 1742 sökte ett antal pastorat inom Karlstads stift och på det gamla sättet kivades med domkapitlet i flera inlagor, ingick han kontrakt med krigskollegiet om leverans till armén i Finland av tjugufyra fältkvarnar (K. resolution 7 maj 1742). Året därpå erhöll B., som aldrig kommit i åtnjutande av det utlovade understödet, Bolstads pastorat i Dalsland, vilket han genast tillträdde. Denna sena befordran kunde ej befria honom från hans ekonomiska bryderier. Sitt ständiga experimenterande kunde han ej avstå från, socknen var fattig, och upprepade-missväxter gjorde, att prästlönen under flera år ej kunde till fullo utgå. B. sökte flera gånger förgäves befordran; bl. a. ansåg han sig ha fått något löfte om den efter biskop J. Browallius lediga teol. professuren i Åbo (1749). Av hälsoskäl reste B. 1748 till de varma baden i Böhmen och blev därvid teol. lic. i Wittenberg på en avhandling »De libertate pastoris in [grekisk text] nominali» (förmaning med nämnande av syndarens namn från predikstolen), ett ämne, varom olika meningar rådde mellan B. och domkapitlet. Inför det utländska auditoriet hävdade han nu, att prästen ägde denna rätt i sin församling men av ingen kunde tvingas att tillgripa detta ytterliga medel. Hans lärdomsprov utföllo till Wittenbergfakultetens fulla belåtenhet och gjorde honom enligt deras testimonium förtjänt av en teologie doktorsgrad, som han dock föredrog att utverka av sin egen konung.

Bland de uppfinningar, som fäst uppmärksamheten vid B:s namn, förtjäna måhända främst hans klavérkonstruktioner att hågkommas. Eljest sysslade han, tydligen dock utan att syfta över den traditionella teknikens snäva begränsning, med mångahanda praktiska uppgifter. Av detta slags uppfinningar kunna nämnas en metod att undvika sprickor i timmer, en värmebesparande kakelugn, en torklav av sten för torkning av säd, en ny konstruktion på bryggfat, en horisontell väderkvarn, en handkvarn, en hackelsemaskin, en fyrkantig pumpstock, en bränslebesparande bakugn, en metod för öls bevarande i ektunnor, ett i vatten olösligt stenlim, en blåsbälg av trä och en blåsmaskin, en ny konstruktion på skottspolsfiädrar.