Salomon Brelin

2. Salomon Brelin, den föregåendes sonson, f. 12 okt. 1775 i Karlskrona, d. 11 apr. 1830 på Lydinge. Föräldrar: majoren Per Brelin och Eva Henrietta Spalding. Kadett vid kadettkåren i Karlskrona 1 sept. 1786; konstituerad att göra fänriks tjänst på örlogsskeppet Konung Adolf Fredrik 3 juni 1790; fänrik vid amiralitetet 1 aug. 1792;.erhöll avsked från fänriksbeställningen med bibehållen avlöning som gemen 31 jan. 1801; löjtnant; kapten vid flottorna 2 jan. 1807; tjänstgörande som adjutant hos chefen för förvaltningen för sjöärenden från 1808; överadjutant därstädes och major i flottorna 26 febr. 1811; slottsadjutant med samtidigt uppdrag att förvalta husgerådsintendentsämbetet 24 dec. s. å.; överadjutant hos konungen (major, sedermera överstelöjtnant vid flottans generalstab) 26 apr. 1814; överstelöjtnant i flottorna 19 mars 1816, vilken befattning upphörde vid omorganisationen 1824; pensionerad från hovtjänsten 27 mars 1819; erhöll avsked med överstes titel från befattningen som överstelöjtnant vid flottans generalstab 24 jan. 1826. Erhöll hederstecken för förtjänst till sjöss 1789; RSO 1814. — Ogift.

Som kadett blev B. år 1789 kommenderad på skeppet Konung Gustaf III under den av hertig Karl ledda sjöexpeditionen och torde redan då hava uppmärksammats av hertigen, hans blivande beskyddare. Efter sjöbataljen 26 juli fick han hederstecknet för förtjänster till sjöss och följande år konstituerades den ännu ej femtonårige ynglingen »i anledning av ådagalagda förtjänster under sjöaktion mot kejserliga ryska flottan utanför Reval» att göra fänriks tjänst. B. deltog jämväl i krigets fortsättning, bl. a. i sjöaffären vid Viborg. Efter fredsslutet tjänstgjorde han i fänriks grad i Karlskrona men begärde slutligen avsked. Han återkom emellertid efter några år till flottan och kommenderades (1808) till en tjänstgöring vid förvaltningen för sjöärenden, vilken han bibehöll även längre fram, då han togs i anspråk för hovets tjänst. B. biträdde i apr. 1809 vid bevakningen av f. d. konungen å Gripsholm. I sina efterlämnade anteckningar har han givit en del upplysande detaljer från denna bevakningstjänst och nedskrivit betraktelser, som med sin mänskliga medkänsla med den olycklige monarken torde vara ganska betecknande för det utanför det egentliga revolutionspartiet rådande tänkesättet beträffande revolutionen.

Konung Karl XIII synes hava närt en särskild önskan att fästa B. vid sin person, och han inrättade därför för hans räkning en slottsadjutantstjänst »för verkställandet av de byggnader och reparationer, som för vår egen höga räkning komma att ske, ävensom för efterlevnaden av gällande författningar angående polisen inom Vårt slott». Med detta uppdrag förenades tjänsten som husgerådsintendent. År 1814 medföljde B. på konungens resa till Strömstad under kriget i Norge och assisterade vid konungens embarkering å flottan och under vistelsen ombord. Från denna tid lämnar B. i sina anteckningar en naivt rörande skildring av den åldrige och sjuklige monarken och dennes återuppvaknade kärlek till havet. Ett bevis för att B. även under de följande åren bibehöll konungens ynnest är, att gratifikationer av 400 rdr årligen tilldelades honom. Under den gamle konungens sista dagar fick B. bispringa honom, och han har i sina anteckningar intagit en utförlig skildring från konungens dödsläger. Dessa anteckningar andas en djup och orubblig tillgivenhet för den kunglige välgöraren, vilkens personlighet såsom Henrik Schück påpekar måste haft många tilldragande sidor i det enskilda livet för att kunna vinna en sådan kärlek. Däremot hyste B. föga beundran för efterträdaren och för dem, som togo om händer bouppteckningen efter Karl XIII. Kanhända detta i någon mån kan sättas i samband med det förhållandet, att B: s namn saknas på listan över dem, vilka erhöllo särskilda gratifikationer »på grund av oavlåtna omsorger om den avlidne under hans sista tid».

Med 1818 års slut sattes hela Karl XIII:s hovstat på indragningsstat, och B. blev pensionerad med halva lönen. Hans tjänstgöring vid förvaltningen för sjöärendena hade dessförinnan slutat, men han kvarstod dock i rullorna. Medan han framlevde pensionärens liv, torde han hava redigerat de — i Uppsala universitetsbibliotek förvarade — »egenhändiga anteckningar 1809–1818», vilka numera av trycket utgivits av H. Schück och gjort hans namn mest känt. B. stod i nära förhållande till excellensen Klas Fleming, på vars gård Lydinge i Uppland han avled, och hans anteckningar torde i någon mån få anses som ett uttryck för Flemings politiska sympatier.