Jacob Bremer

1. Jacob Bremer, f. 19 juni 1711 i Västerås, d. 5 sept. 1785 i Åbo. Föräldrar: handlanden i Västerås Isak Bremer och Anna Hult. Elev i Västerås trivialskola under sex år; anställd vid länsstyrelsen i Västerås i två år; köpsven i Åbo 1727–37; handlande därstädes från mars 1737 (avlade borgared 24 sept. s. å.); tillika skeppsredare och industriidkare; ledamot av Åbo hallrätt 1740; direktör för Åbo sjömanshus från 1755; en av stadens äldste s. å. Led. av Patriotiska sällskapet.

Gift 1) 13 jan. 1741 med Margareta Pipping, f. 14 nov. 1723, d. 23 apr. 1766, dotter till rådmannen Josef Pipping i Åbo; 2) 18 apr. 1767 med Ulrika Fredrika Salonius, f. 24 apr. 1746, d. 1 apr. 1798, dotter till hovrättsassessorn Erik Gustav Salonius.

Vid ett års ålder förlorade B. sin fader, och några år senare miste familjen största delen av sin förmögenhet genom en vådeld (3 apr. 1714). Till en början bestämd för landstatsbanan, tjänstgjorde han efter några års skolgång ett par år vid länsstyrelsen i Västerås och skall, ehuru blott sexton år gammal, ha åtnjutit ett sådant förtroende, att han fick avsluta 1726 års landsbok. Andra utsikter yppade sig dock, i det han 1727 fick anställning i Åbo som köpsven hos en halvbror, Frans Kock, vilken drev »blandad krydd- och kramhandel». Denna tjänst hade han i tio år, och endast de två sista, efter Kocks död, uppbar han lön. I mars 1737 anhöll B. hos magistraten att få hålla öppen siden- och klädeshandel. Enligt handelsreglementet av 1734 skulle sträng åtskillnad göras mellan olika slags handel, och ingen skulle få begynna affär i annan bransch än den, vari han uttjänat sina läroår. Inom magistraten höjdes röster för avslag å B:s ansökan, men å andra sidan framhölls, att sedan fredsslutet 1721 borgerskapet i Åbo »utan åtskillnad handlat envar med det han haft lust till och mestadels tillika med kram, kryddor, salt och annat». B. förklarade, att han framdeles skulle handla enbart med kläde, om han först fick avsätta det kramlager, han ägde. På hösten avlade han borgared, tillförsäkrad om tvenne frihetsår, som brukligt var. Senare anhöll han om förlängning av frihetsåren, men magistraten avslog, då han icke var borgarson i staden och ej heller gift med någon handlande eller borgardotter. Den påbjudna handelsrepartitionen kunde icke på länge genomföras i Åbo, och B. handlade hela sin tid både med kryddor och kläde. Han framträdde snart som en av stadens förnämsta handlande.

Lilla ofreden 1742–43 tvang B. att flytta sin handel över till Stockholm, men genast efter fredsslutet återvände han till Åbo, där han oavbrutet förkovrade sin rörelse. Rederinäringen i staden hade tagit ett visst uppsving under det föregående decenniet, och denna utveckling fortsattes efter fredsslutet. B. blev delägare i flera »spaniefarare», som förmedlade importen av den viktigaste importvaran, saltet. Med tiden blev han stadens störste redare. Under 1750-talet var han delägare i stadens största fartyg, såsom Storfursten af Finland (300 läster) och Nordstiernan (222 läster), på 1770-talet omtalas fartyg med de rojalistiska namnen Libertas Gustaviana, Printzessan Albertina m. fl. För åtskilliga fartyg var han huvud- och korrespondentredare, men endast i undantagsfall ägde han ensam större fartyg; i regel delade han risken med fyra á fem medintressenter i varje skepp. Åbofartygen medförde vanligen i utfrakt last av bräder, tjära och järn. För att trygga sin tillgång till trävaror förvärvade B. andelar i flera vattensågar i Åbo och Björneborgs län. Slutligen ägde han hälften i Koskis såg i S:t Mårtens socken, andel i Luvia såg samt hela Sääkskoski såg i Kauvatsa, det största sågverket av de nämnda med en tillåten årlig tillverkning av 400 tolfter bräder. Under sädesrika år exporterade B. också stora kvantiteter spannmål. Importvarorna voro utom salt viner, kolonialvaror och manufakturer från syd- och västeuropeiska hamnar samt lin och hampa från Ryssland.

År 1748 byggde B. jämte direktören Depont Åviks glasbruk i Somero, som under flera decennier var det största i Finland och även exporterade sina tillverkningar till Sverige. Tillsammans med en svåger H. H. Wittfooth anlade han 1764 Järvenoja pappersbruk nära Åbo (1780, sju arbetare och tillverkningsvärde 600 rdr), och då 1757 ett sockerbruk kom till stånd i staden, var han en av grundarna. Senare förvärvade han allt flera andelar i bruket, så att han slutligen innehade hälften däri (1780, sju arbetare och tillverkningsvärde c: a 14,000 rdr). I nya tobaksfabriken, anlagd 1763, ägde B. största delen (1770, fyrtiofem arbetare och tillverkningsvärde c: a 63,000 d. smt). År 1765 övertog B. tillsammans med J. K. Frenckell stadens enda boktryckeri och satte den förfallna officinen i stånd. Han överlät dock inom kort denna affär till en svärson. Ytterligare ägde B. andelar i flera andra industriella företag. I riksdagsberättelsen 1770 nämndes hans driftighet i lovordande ton. Utom flera stadsgårdar förvärvade B. också lantegendomar, bland dem två säterier och rusthållet Tuorla i Piikkis, där sedermera hans sondotter Fredrika Bremer såg dagens ljus.

Om det anseende B. ägde i Åbo vittna flera förtroendeuppdrag. I ett historiskt händelseförlopp ingrep han, då han enligt traditionen vid 1772 års revolution som chef för Åbo borgerskaps kavalleri i konungens namn avfordrade hovrättens medlemmar trohetseden. B. var stor beundrare av Gustav III och personligen känd av konungen. Han var stadens störste skattebetalare och räknades som dess rikaste man. Vid hans första hustrus död 1766 uppskattades förmögenheten till 1,100,027 d. kmt och senare torde den ha betydligt förkovrats, ehuru han till söner och magar avträdde betydande värden. Efter hans död fortsatte änkan affären med framgång, och vid sin död 1798 efterlämnade hon en betydande förmögenhet.

B. skall enligt ett liktal, som dv. teologie adjunkten, sedermera ärkebiskopen J. Tengström höll vid hans begravning, ha ägt god hälsa och ostört sinneslugn. »Han bibehöll», fortsätter officianten, »i allt sitt levnadssätt, i kläder, i sin spisordning, i uppförande, i tal och svar, i sysslor och göromål, den borgerliga jämnhet och enfald, som han ifrån yngre åren vant sig vid. Långt ifrån att fika efter titlar, hedersbevisning och äreställen avslog han med enträgenhet de anbud, som gjordes honom i den vägen och ansåg den äran nog för sig att vara allmänt aktad för en god och dygdig medborgare.» Andra källor ge vid handen, att B. styrde sitt hus med sträng patriarkalisk myndighet, som man kan vänta av en man i hans ställning under detta tidevarv. B. utövade i synnerhet mot slutet av sin livstid stor välgörenhet, särskilt mot unga studenter. I sitt testamente bestämde han 2,000 rdr sp. till en fond för fattiga, främst änkor till handlande och magistratspersoner i Åbo. Till de fattiga i Västerås testamenterade han 6,000 d. kmt. Hans maka testamenterade 2,000 rdr sp. till en stipendiefond vid akademien samt 666:32 rdr till underhåll av en frisäng vid lasarettet.

B. kan i flera avseenden betecknas som en typ för en större affärsman i Finland under 1700-talet. Han bidrog till utrikeshandelns upphjälpande, något hyperboliskt har man kallat honom den finländska utrikeshandelns fader. Fabriksrörelsen främjade han med kraftig hand, och hans kolonialvaru- och manufakturaffär spridde smaken för de nymodiga överflödsvarorna över vida bygder i Finland. Ett omdöme om B. som affärsman, vilket måhända är något förskönat genom tidsavståndet men i huvudsak överensstämmer med samtida vittnesbörd, uttalades år 1814 inom Finska hushållningssällskapet med följande ord: »Vi sakna den man, som med utmärkt skicklighet drev en lönande utrikeshandel, som upplivade all slags rörelse i Finlands huvudstad, som bibehöll jämna priser för lantmannen, aldrig tillät att allmogen missbjöds vid ymnigare tillförsel, som till den ändan uppmuntrade och understödde yngre handlande och som framför allt förvarade betydliga spannmålslager till skäliga priser.»