Carl Gustav Brocman

4. Carl Gustav Brocman, son till B. 2, f. 9 jan. 1747 i Östia Eneby, d. 19 apr. 1770 i Stockholm. Student i Uppsala 8 febr.. 1765 och i Åbo s. å. (jmfr konsist. prot. 6 juni); disp. i Åbo 4 juli 1766 (Dissertatio historica de turcis, antiquissimis Scandiæ populis; pres. J. Bilmark). E.. o. amanuens i antikvitetsarkivet 17 sept. 1766; medarbetare i Norrköpings veckotidningar 1767. – Ogift.

B. omtalas som en man med »mycken kvickhet samt böjelse för latinska poesien». Den dissertation om turkarna, som han under sin studietid i Åbo försvarade, företrädde den då rätt vanliga uppfattningen, att »turkarna» voro identiska med de »tauroschyter», som bott vid berget Taurus vid Svarta havet, och att de, antastade av Pompejus på grund av sin förbindelse med Mitradates, vandrat till Norden och bosatt sig där. Som en ganska kvick satiriker framstår B. i en parodisk dissertation om »hattar» (1769), som har sin udd riktad mot det politiska partigrälet. »Låt oss bortlägga namnen hatt och mössa, låtom oss endast söka rikets väl, befordra medborgares bästa, försvara friheten, skydda grundlagar.» Denna upphöjdhet över partierna lät emellertid förena sig med en devot beundran för K. F. Pechlin, vilken han prisade som »vindex patria? libertatis» och tillägnade sin bok om Norrköpings stads historia, varav en första del, sträckande sig till 1520, utkom 1770. Från fortsättningen äv detta arbete och från ett, som det ansågs, även i övrigt lovande författarskap bortrycktes B. genom sin kort därefter inträffade död.