Erik Wilhelm Djurström

Djurström, Erik Wilhelm, f. 20 febr. 1787 i Sthlm, Allm barnbördsh, d. genom olyckshändelse 17 sept. 1841 i Jönköping. D. var son utom äktenskapet till regeringsrådet, sedermera lagmannen Eric Wilhelm Strandberg (farfars bror till skalden C. W. A. Strandberg) och hushållerskan Hedvig Djurström. Genomgick Stockholms storskola; började tidigt ägna sig åt scenisk konst och litterära arbeten, varvid han antog namnet Djurström; engagerad vid Djurgårdsteatern hos Abraham de Broens änka 1806—08, hos Isak de Broen 1808—10, i landsorten hos Fredrik Wilhelm Ståhlberg 1810—19, hos Ståhlbergs änka 1819—24 och övertog 1824 sällskapet, som han ledde till sin död.

G. 1) 1809 m. skådespelerskan och dansösen Charlotta Sandberg, f. 1785 i Stockholm, d. i kolera 23 aug. 1834 i Jönköping; 2) m. skådespelerskan Hedvig Charlotta Hoffman (se nedan).

D. förenade med ett brinnande teaterintresse ett gott huvud, god smak och konstnärligt omdöme samt hade en mångsidig humanistisk bildning. I sitt yttre uppträdande hade han mycket av den gamle gustavianens världsvana och fina takt. Han hade vänner såväl inom den högre societeten som i den akademiska världen och var bl. a. högt skattad av Tegnér, vilken han tillägnade sin översättning av Grillparzers »Stamfrun». D. bidrog i hög grad att höja teaterns sociala anseende i landsorten.

Som skådespelare var D. mindre betydande, oaktat han ej saknade anlag, men gjorde sig ofta skyldig till överdrivet patos, och hans mimik ödelades av ansiktsspasmer. Emellertid förde sig D. väl och elegant, hade temperament och förvärvade stor scenvana, då han i regel spelade den manliga huvudrollen i alla större stycken såväl vid det Ståhlbergska sällskapet som vid sitt eget. Av svenska konungar förkroppsligade han Gustav Vasa i Kotzebues skådespel och Gustav II Adolf i Gustav III: s »Gustav Adolf och Ebba Brahe». Karl XII tolkade han i Planchés »Carl XII på ön Rügen» och i Vulpius' »Carl XII i Bender». D. ansåg själv, att hans egentliga fack var den romantiske hjälten och älskaren: Hamlet, Karl Moor i »Rövarbandet», Sigismund i »Livet en dröm» o. a. En verkligt god prestation i denna genre tycks ha varit Axel i »Axel och Valborg», som han spelade för första gången i Göteborg 30 nov. 1824, och vari han firade upprepade triumfer. Ännu under sina sista år uppträdde D. ibland i älskarroller och i någon mindre karaktärsroll. På D: s repertoar stodo också ett par komiska roller, bl. a. Figaro i »Figaros bröllop». Han uppträdde sista gången i Kalmar 8 aug. 1841, då han spelade teaterdirektören i »Den farliga tanten» Hos publiken var D. en stor favorit. Kritiken påtalade sällan hans brister som skådespelare, då man alltid satte värde på hans entusiasm för den dramatiska konsten, hans strävan att höja repertoarens litterära nivå och hans duglighet som teaterledare och regissör.

Det Djurströmska sällskapet kan sägas ha bildat epok i den svenska landsortens teaterhistoria. Redan under Ståhlbergs tid var D. den ledande kraften inom truppen och gjorde den under sin egen direktion till landets förnämsta resande sällskap. Genom D. och i hans översättningar introducerades ett stort antal sceniska mästerverk, som först senare nådde huvudstadsscenerna, bl. a. av Calderón, Oehlenschläger, Grillparzer och Schiller. Därjämte upptog repertoaren historiska och romantiska dramer av tyska, franska, danska och engelska författare i D: s egna översättningar. De lustspel och komedier, som uppfördes, voro också av utländska författare, men den komiska genren av spellistan var rätt styvmoderligt behandlad. Större plats var reserverad åt den lyriska repertoaren, som upptog en del sångspel och smärre opera-comiquer av mestadels äldre datum. På detta område firade D. en verklig triumf, då han 1827 med repertoaren införlivade sångspelet »Donaunymfen» (av Hensler med musik av Kauer), som länge förblev en kassapjäs.

För den inhemska dramatiken var D. i motsats till P. J. Deland ej något stöd. Några kvarlevor av den gustavianska repertoaren annonserades visserligen ibland men blevo ej kassastycken hos D.

Det Djurströmska sällskapet, vars medlemmar ofta fingo uppträda som munkar i första och som rövare i sista akten, räknade många av landsortens främsta artister, bl. a. Hedvig Charlotta Hoffman, anställd 1827. D: s favoritstad var Jönköping, där hans familj bodde, och där han hade många personliga förbindelser och en synnerligen uppskattande publik. Där tillbringade han också det mesta av sin lediga tid under arbete på sina översättningar. Tidigt fick han också fast fot i Göteborg. På 1830-talet och ända till sin död vistades han också länge och ofta i Kalmar. Likaledes uppträdde han mycket i Skåne, främst i Malmö, Hälsingborg och Lund.

D: s förmåga som översättare var anmärkningsvärd, och han var utomordentligt produktiv; hans översättningar verka ännu sällsynt litet föråldrade. En förteckning på D:s dramatiska översättningar, som torde uppgå till omkr. 150, finnes i handskrift i K. biblioteket. — Brev från D. till N. M. Lindh (20 st. 1806—20) finnas i K. biblioteket, till J. De la Gardie (10 st. 1835—41) i Lunds univ.-bibliotek. D: s andra hustru, Hedvig Charlotta Hoffman, f. 14 maj 1807, d. 19 maj 1877 i Norrköping, var anställd hos D. 1827—41, då hon efter mannens död övertog sällskapet, som hon dock redan året därpå måste upplösa i Kristianstad. Efter några månader började hon emellertid på nytt i Norrköping och fortsatte som teaterdirektris till 1846, då skådespelaren Rudolf Forsberg, som sedan 1844 varit sällskapets ledande kraft, definitivt övertog truppen. Under H. Ch. H:s direktionstid spelade man även i Finland. Hon var engagerad hos Rudolf Forsberg 1846— 48, J. W. Weselius 1848—50, L. E. Elffors 1850—57, C. G. Hessler 1857—58, A. T. Schwartz 1858—59, därefter omväxlande hos Elffors, W. T. Gille och Hessler. År 1864 synes hon ha dragit sig tillbaka.

Fru D. var både vad anletsdrag och figur beträffar en av samtidens skönaste skådespelerskor, ägde en högst betydande talang och var under sin glanstid landsortens populäraste aktris. Mest bekant blev hon genom sin mycket beundrade framställning av Schillers »Jungfrun av Orléans», som hon var den första i Sverige att tolka. Hon spelade även Schillers »Maria Stuart» och skördade trots sin böjelse för högtravande patos och sin uppstyltade diktion mycket beröm i huvudrollerna i de romantiska skådespel och dramer, som stodo på sällskapets repertoar. Konstnärligt högre nådde hon antagligen som comédienne i en del roller, som i Stockholm hörde till Emilie Högqvists repertoar, titelrollen i »Den farliga tanten», Georgina i »Qväkarn och dansösen» o. a. I sådana uppgifter firade hennes skönhet och temperament verkliga triumfer. H. Ch. H., som knappast var omtyckt vid mannens sällskap, var liksom denne synnerligen väl sedd och mycket beundrad även i socialt mycket högt stående kretsar, ehuru hon ingalunda var i besittning av sin mans goda ton och förfinade världsvana. I sitt första äktenskap hade D. fyra barn, av vilka döttrarna Emilie och Wilhelmina båda ägnade sig åt scenen. Den senare dog i kolera samtidigt med modern. Utom äktenskapet hade D. bl. a. sonen Hugo Wilhelm Eberhard D. (1834—63)j som också blev skådespelare och tillhörde K. teatern 1859—60.