Johan Christoffer Düring, von

2. Johan Christoffer von Düring, den föregåendes broder, f. 22 juli 1693, 1694 el. 1695 i Horneburg, Bremen, d. 5 jan. 1759 i Stockholm. Kornett vid general Bauditz' holsteinska dragonreg. i Holland 1 dec. 1703 (tilltr. 1709); kapten vid generallöjtnant Barners reg. i holsteinsk tjänst 30 aug. 1710; överstelöjtnant i svensk tjänst vid O. v. Vietinghoffs dragonreg. 28 aug. 1714 (konfirm.-fullmakt 9 dec. s. å.); överste för sistnämnda reg. 7 dec. 1715; överste för Tyska dragonreg. 10 jan. 1717; naturaliserad svensk adelsman 29 sept. 1719 (ej introducerad); friherre 30 okt. s. å. (introducerad 1720); översto i Norra skånska kavallerireg. med överstelöjtnants indelning okt. 1721; överste för samma reg. 18 dec. 1727; generalmajor 22 jan. 1730; generallöjtnant 5 aug. 1740; instruktion som inofficiellt sändebud till Ryssland 28 juli 1743; general 9 aug. s. å.; en av herrar ett hundrade män i Stockholms stads brand- och försäkringskontor 1746; fältmarskalk 16 april 1751; greve 21 nov. s. å. (ej introducerad); överståthållare i Stockholm 20 juni 1753; bevistade riksdagarna 1720—56 och satt därunder bl. a. i sekreta utskottet 1731, 1738—39, 1740—41, 1742—43, 1746—47, 1751—52 och 1755—56. KSO och RoKavKMO 1748. D. ägde Tyresö i likanämnda sn (Sth.).

G. 2 febr. 1720 på Tyresö m. grevinnan Catharina Margaretha Bonde af Björnö, f. 16 juni 1697, d. 9 juli 1755 i Stockholm, dotter av K. rådet och presidenten greve Carl Bonde af Björnö och grevinnan Maria Gustafva Gyllenstierna af Ericsberg.

D. gick tidigt (1708) i holsteinsk krigstjänst och deltog på koalitionens sida i det spanska tronföljdskriget. Han medföljde den holsteinska styrka, som 1712 förenade sig med de svenska trupper i Pommern, vilka stodo under general C. G. Dückers befäl med uppgift att försvara Stralsund. Utnämnd till överstelöjtnant vid Vietinghoffs dragonregemente deltog D. med glänsande tapperhet i anfallet på fiendens befästa läger vid Stresow på Rügen (nov. 1715) och i det därpå följande försvaret av fästningens utanverk. När svenskarna försökte återtaga (dec. 1715) det av fienden erövrade Hornverket utanför Kniper Thor, varom en seg och blodig kamp förts, kommenderade D. och hans äldre broder, Otto Fredrik (se ovan), var sitt regemente. Då den senare stupade vid första anfallet, tog den yngre brodern befälet över de båda regementena. Karl XII, som var ögonvittne till den manhaftighet D. lade i dagen vid det misslyckade överrumplingsförsöket, utnämnde omedelbart den endast tjuguårige överstelöjtnanten till överste för hans gamla regemente. Vid Stralsunds senare kapitulation blev D. för en tid dansk krigsfånge. Han vistades i Hamburg och kom sedan över Nederländerna sjöledes till Göteborg jan. 1717. I anfallet mot Norge och belägringen av Fredrikstens fästning deltog han i spetsen för Tyska dragonregementet, ett genom sammanslagning av spillrorna av hans förra regemente och flera andra tyska kavalleri- och dragonregementen bildat förband. Med delar av detta var han på sommaren 1719 placerad i närheten av Norrköping men kunde mycket litet bidraga till skyddet mot ryssarnas härjningar och brandskattningar av den svenska ostkusten. D: s senare befordringar, 1751 till fältmarskalk, voro belöningar för nitiskt partigängararbete. D:s politiska bana började på riksdagen 1734, där han anslöt sig till det framväxande hattpartiet. Han tillhörde vid denna tid klubben Awazu och Wallasis. Som hatt invaldes han i sekreta utskottet vid det följande ständermötet (1738—39) och var en verksam medlem av klubben »Lilla generalitetet», vilken utövade ett starkt inflytande på de yngre officerarna. D. ogillade emellertid hattpartiets äventyrliga krigspolitik, och ännu innan ständerna härnäst samlades, hade han övergått till motsatta sidan. Vid riksdagen 1740—41 insattes han likväl i sekreta utskottet, där han ivrigt bekämpade krigshetsen och med välgrundade skäl klandrade truppsändningarna till Finland 1739, vilka också ogillades av många inom hattpartiet. På D:s förslag förstärktes det s. k. sekretissimum, åt vars fyra medlemmar uppdragits att fatta beslut om krig och fred, med åtta nya ledamöter, däribland förslagsställaren, och med det resultatet, att meningarna blevo så delade, att den utökade konklaven icke kunde avge något råd. Vid det slutliga avgörandet, då kriget beslöts, var han en av de få, som anslöt sig till det av prästeståndet avgivna, endast villkorliga tillstyrkandet. Efter Ch. E. Lewenhaupts hemkallande på sommaren 1742 fick D. erbjudande att övertaga befälet över trupperna i Finland, men han vägrade och deltog i stället ivrigt i mösspartiets överläggningar och rådslag för den stundande riksdagen (1742—43). Vid denna var han inom sekreta utskottet en av mössornas mest betydande ledamöter, påyrkade sträng räfst för de under kriget begångna felstegen och framställde vid utskottets första sammanträde förslaget, att Lewenhaupt och H. M. von Buddenbrock vid hemkomsten skulle häktas, en fordran, som regeringen också såg sig nödsakad att biträda. Men liksom han förut kämpat för laga formers iakttagande, hävdade han bestämt fastän utan framgång, att man icke kunde beröva Buddenbrock det lagliga forum, krigsrätten, dit hans sak hörde, enär han i olikhet med Lewenhaupt icke begärt att bli dömd av en ständernas kommission. Efter kapitulationen i Helsingfors väntades ett ryskt anfall mot Sverige, varför trupper sammandrogos kring Stockholm, vilka ställdes under D: s befäl.

I den vid riksdagen dominerande tronföljdsfrågan synes D. till en början ha intagit en odeciderad hållning och vacklat mellan den holsteinska och den hessiska fraktionen — med båda hade han anknytningar. Redan i dec. 1742, då det blivit känt, att den holsteinske tronkandidaten utropats till den ryska kejsarinnans efterträdare, påyrkade han ett närmande till Danmark, och på våren 1743 ställde han sig beslutsamt på deras sida, som under förhoppning på danskt stöd mot Ryssland ivrade för den danske kronprinsens val. När majoriteten av hattpartiet för att ernå bättre fredsvillkor slutligen samlade sig kring den av kejsarinnan Elisabeth föreslagne tronkandidaten, protesterade D. häremot och framhöll som ett varnande exempel Polens öde under en av Ryssland påtvingad konung. Han manade oförtrutet sina landsmän att hellre följa Maria Teresias exempel och kämpa till det yttersta mot övermakten. Trots sin demokratiska läggning tog han likväl ingen del i de revolutionära bonderörelser, som kulminerade i dalupproret, ehuru han var den mest betydande av alla de män, som arbetade för den danske kronprinsen. Veterligen gjordes heller intet försök från böndernas sida att få honom till ledare. Tvärtom var han en av de generaler, åt vilka huvudstadens försvar mot dalkarlarna anförtroddes; han tillhörde också konungens svit, då denne 20 juni mötte upprorsmännen vid Norrtull och försökte förmå dem att återvända. I striden på Norrmalmstorg (nuv. Gustav Adolfs torg) två dagar senare, då bönderna skingrades, blev D. utsatt för flera skott men undkom oskadd. Innan ännu den definitiva freden med Ryssland undertecknats, erhöll D. uppdrag och instruktion den 28 juli att »under sken av egna sysslors bedrivande» avgå som inofficiellt sändebud till ryska hovet, bl. a. emedan han hade förmånen att »personligen vara känd av nuvarande kejsarinnan». D. fick emellertid med sig fullmakt och kreditiv och skulle ge sig till känna för de ryska fredsunderhandlarna i Åbo. Ankommen dit biträdde D. de svenska fullmäktige H. Cedercreutz och E. M. von Nolcken vid deras konferens med ryssarna om särskilt Sydsveriges militära läge vid eventuellt danskt angrepp. Först sedan kejsarinnans order om omedelbar hjälp till Sverige ankommit till Åbo 29 aug., anlände D. den 31 till S:t Petersburg. Han skulle bl. a. påskynda och slutföra underhandlingarna om den ryska hjälpsändningen, försöka utverka några gränsregleringar i fredsvillkoren och vissa medgivanden från den utsedde tronföljarens sida rörande hans blivande ställning till de holsteinska arvländerna, vilka skulle tillfredsställa Danmark. D. fick emellertid föga stöd och ytterst dåliga informationer hemifrån och såg därför med lättnad fram mot den dag, då den nye svenske ministern, greve N. Barck, skulle avlösa honom. Trots motigheter av alla slag lyckades D. dock småningom slutföra den militära delen av sitt uppdrag till, som det synes, båda regeringarnas belåtenhet. Han ordnade sålunda frågan om den ryska sändningen till Sverige av galärer och soldater samt utverkade subsidier på 400,000 rubel åt svenska försvarsmakten. Återkommen till Sverige avlade D.maj 1744 inför rådet muntlig rapport om sin ambassad och lämnade därvid upplysningar om ryssarnas åtgärder i den ryska delen av Finland.

Vid riksdagen 1746—47, där mösspartiet, hoppades kunna tillfoga motståndarna det avgörande nederlag, som de skickligt undgått vid föregående ständermöte, blev D. jämte general G. B. Staël von Holstein partiets ledare på Riddarhuset. Något lyckligt val synes detta ej ha varit. Enligt den ryske ministerns utsago var den förre, »ehuru välsinnad och oegennyttig, alltför facile, hetsig, otålig och snart modfälld», den senare såg »för mycket på sin egen fördel, var skygg att tala. i plenum, oklar och icke snarfyndig». Därför lyckades dessa och deras anhängare icke nedkämpa det mera energiskt och målmedvetet ledda motpartiet, mest beroende på mössornas nära förbindelse med Ryssland och denna makts hänsynslösa uppträdande, som väckte harm i fosterländska sinnen och sprängde enigheten inom mösspartiet självt. Partiet, så gott som förintades på riksdagen och existerade knappast längre. Trots alla motgångar arbetade D. oförskräckt på att endast laggiltiga skäl skulle gälla som bevis i aktionen mot de vid riksdagen påstådda stämplingarna mot statens säkerhet och bekämpade det framlagda förslaget om ett brännvinsregale till förbättrande av statens inkomster. Efter riksdagens slut drog sig D., missmodig över den uteblivna framgången, en tid från de politiska intrigerna och striderna. Av konung Fredrik hedrades han jämte ett stort antal andra mössledare med serafimerordens blå band, då denna höga utmärkelse första gången utdelades på de svenska riddarordnarnas instiftelsedag 17 april 1748. Efter tronskiftet 1751 utnämndes han till fältmarskalk av Adolf Fredrik och ansågs vid riksdagen 1751—52 närmast ha tillhört hovpartiet och arbetat i dess syften. Sedan han förordnats till överståthållare 1753 efter Rutger Fuchs' död, närmade han sig hattpartiet och invaldes som dess man i sekreta utskottet vid riksdagen 1755—56, beroende på den misstro han hyste mot konungamaktens planer att omstörta den bestående friheten.

För hattpartiet var det utan tvivel av stor betydelse, att det under dessa oroliga tider i D. hade en fullt pålitlig person som överståthållare och högste befälhavare över trupperna i huvudstaden. D. var den förste upphovsmannen till förslaget att i huvudstaden resa en minnesstod över Gustav II Adolf och till att även vissa förberedelseåtgärder härför vidtogos, planer, som först långt senare blevo verklighet. D. strävade att upprätthålla den personliga kontakten med magistraten, och samarbetet synes också ha blivit ganska friktionsfritt. I grunden fann D. emellertid organisationen otillfredsställande och fällde 1757 ett kritiskt omdöme om stadsstyrelsen. I en underdånig framställning till K. M:t detta år angående ett lotteri för att få medel till stadens prydande karakteriserade D. nämligen stadsstyrelsen som alltför svag och splittrad för stora företag. Denna hans pessimism och dom över korporationsintressena och splittringen var säkert starkt motiverad (Boéthius).