Carl Petter Blomberg

Blomberg, Carl Petter, f. 12 aug. 1748 i Stockholm, d 24 okt. 1820 i Värmdö. Föräldrar: skräddarmästaren Johan Blomberg och Helena Katarina Rudenia. Student i Uppsala 9 maj 1763; disp. 3 juni 1769 (De atmosphaera tellurem ambiente, p. V; pres. D. Melander); fil. kand. 20 dec. s. å.;. disp. 9 juni 1770 (Dissertatio concordiam discordem inter Heraclitum et Democritum sistens; pres. P. Ekerman); fil. magister 16 juni 1773. Kallad till huspredikant av presidenten J. G. Lillienberg 1774; prästvigd 17 juni s. å.; v. komminister vid Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm 1775; legationspredikant i Konstantinopel 16 jan. 1776; reste efter erhållet avsked från sin befattning i Konstantinopel i Österrike, Italien, Schweiz, Frankrike och Tyskland samt hemkom 1781; kyrkoherde vid fransk-luterska kyrkan i Stockholm 20 apr. 1782; kallad av kammarherren baron D. Stjerncrona till kyrkoherde i Värmdö församling 15 juni 1784 (tillträdde maj 1786); prost över egna församlingar 2 maj 1787; v. kontraktsprost 1791; deputerad vid jubelfesten 1793; bevistade riksdagen 1800; uppfördes på tredje förslagsrummet till pastor primarias 11 juli 1801; erhöll på egen begäran avsked från prostämbetet 1812. Ledamot av sällskapet Pro fide et christianismo 1782 och av Uppfostringssällskapet s. å.; teol. doktor 1 nov. 1800.

Gift 1782 med Hedvig Charlotta Schönmeijr, f. 31 mars 1761, d 30 nov. 1826, dotter till fabrikören Karl Martin Schönmeijr i Stockholm.

Om B:s studier i Uppsala är föga känt, men de år, han tillbragte där, skänkte honom i varje fall vid sidan av de direkta studieresultaten vidsträckta personliga förbindelser; i hans korrespondens nämnas förtroligt bland »patres och vänner» medlemmar av den äldre professorsuppsättningen såväl som ett flertal jämnåriga, bland vilka många snart nog intogo en framskjuten ställning vid universitetet eller eljest. Vad som föranledde B:s anställning som legationspredikant i Turkiet år 1776 är en öppen fråga; visserligen omtalar han längre fram med mycken värme sin chef i Konstantinopel envoyén Ulrik Celsing som sin »Mæcenas och välgörare», men huruvida hans tacksamhetsförbindelser till denne härrörde även från tiden före Konstantinopelvistelsen är ej känt. Att B. anträdde resan till det fjärran landet med livligt intresse för att lära känna dess förhållanden och föresatser att i sin mån tjäna forskningen, torde vara visst. Han medförde och mottog även senare mångahanda uppdrag från sina lärda vänner, han började att lära sig turkiska, och på det kyrkohistoriska och kyrkopolitiska området skaffade han sig insikter, varom hans sedermera i den Björnståhlska reseskildringen intagna brev till K. Kr. Gjörwell bära vittne. B:s försök att förvärva en djupare kunskap om den främre Orientens språk och seder kom emellertid aldrig över de första ansatserna. Den våldsamt rasande pesten tvingade de europeiska legationernas medlemmar att avstänga sig från förbindelser med yttervärlden och särskilt med turkarna; ofta plågad av ohälsa, trodde sig B. ej väl fördraga klimatet, och slutligen led han av den andliga isoleringen i landsflykten. Dylika deprimerande erfarenheter kvävde hans forskarhåg, och med stigande längtan motsåg han sin förlossning från »detta mörksens ohyggeliga land», där livet var »fullskänkt med pest, vedermöda, ledsnad och elände». En ljuspunkt i det av hans halvt hypokondriska hemlängtan fördystrade livet utgjorde umgänget med de tvenne berömda svenska orientalister, som under hans tid studerade i Konstantinopel, J. J. Björnståhl och M. Norberg. Särskilt den förre omfattades av B. med en vänskap, som tävlade med Gjörwells litet devota beundran. Björnståhls död var för honom liksom för Gjörwell ett mycket svårt slag, men B. fann en tröst i att taga hand om den döde vännens kvarlåtenskap och rädda det mesta möjliga av dennes arbetsresultat. Han uppmuntrade Gjörwell att fullfölja den redan förberedda editionen av Björnståhls resebrev och erbjöd sig genast att för tryckning redigera de delar av Björnståhls journaler, vilka denne ännu ej själv hunnit bearbeta i brevform, ett arbete, som han också med stor energi fortsatte under sin återstående Konstantinopeltid och efter hemkomsten till Sverige avslutade.

»Jag begär icke något Tuna, icke något Vingåker, icke något mantalsdrygt pastorat utan blott snart hemlov och en liten koja med torvtak över huvudet, kring Stockholm helst», skrev B. i ett av de många brev, vari han besvor sina vänner att verka för hans snara hemkallande. En lantlig prästerlig gärning, som utåt ej lämnat många spår efter sig, föll också på hans lott efter hemkomsten. Av allt att döma passade den fredliga prästgårdsidyllen ej illa for B. Han hörde hemma i det slutande upplysningstidevarvet med dess växande känslosamhet och ännu bevarade optimistiska förnuftstro. Vänskapen var för honom en kult: i Konstantinopel drömde han om att tillsammans med Gjörwell få minnas »vår i Grekland vilande vän, blanda våra tårar tillsammans över dess alltför tidiga förlust och i förening med någre flera, men äkta Björnståhlianer stifta ett litet sällskap för hjärtat, mera ädelt än lysande, en societas amico et amicitise sacra». Hans konungatrogna lojalitet tog också gärna svärmiska former: på juldagen 1778 rörde han sin församling till tårar, då han kungjorde kronprins Gustav Adolfs födelse, och han, som fann pesten »glupskare än trots någon riksdagsman i det forna Sverige», kunde på nyårsdagen 1780 med skäl tacksamt blicka tillbaka på det gångna decenniet som en stor, en lysande epok i Sveriges historia: »på desse 10 åren have vi vunnit mera än man vågade hoppas på 100». Med så mycken känsla inom förnuftets och den vanda formens ram blev B. helt naturligt en omtyckt predikant. Sin tro på förnuftets slutliga seger röjer B. kanske mest i sin varma nitälskan för uppfostrans bästa. Även till toleransen mellan dem, som i skilda former dyrka det högsta väsendet, återkommer han gärna i sina brev. Sin teologiska åskådning har han tecknat i valet av de ej få skrifter, han från främmande språk översatte till vårt. Så hade han före den konstantinopolitanska resan till svenska överflyttat ett arbete av H. K. G. von Lynar, känd som brödraförsamlingens skildrare, och det var måhända ej endast av artighet mot Gjörwell, som han i brev till denne uttalade sig med mycken fördragsamhet om herrnhutarna. Framförallt gynnade han emellertid den moderata upplysningens och religiöst betonade moralens heroer, en K. F. Gellert, J. F. Feddersen, Kr. Kr. Sturm och Kristian Bastholm. Bland dessa stod Gellert med sin känslosamhet hans hjärta närmast. En märgfullare, med hans egen sinnesart mindre överensstämmande kristendom tjänade B., då han ombesörjde en ny upplaga av Anders Bålds passionsbetraktelser.