Matthias Norberg

Norberg, Matthias, f vid midsommartiden 1747 i Nätra, Vnl (Ståhl), d 11 jan 1826 i Uppsala. Föräldrar: länsmannen o direktören Mats (Matthias) Matsson N o Christina Walanger. Elev vid Härnösands gymn 59, inskr vid UU 29 febr 68, disp pro gradu 10 mars 73, mag 17 juni 73, doc i grekiska 11 juni 74, e o teol adjunkt 8 juli 79, allt vid UU, prof i österländska språk o grekiska vid LU 5 jan 80 (tilltr 11 mars 82)–19 jan 20, rektor där jan 93–jan 94 o jan 99–jan 00, TD i Khvn 06, led av uppfostringskomm 29 jan 12, kansliråds namn 3 dec 12. – LVHAA 09, LVS 17, LVA 21. – Ogift.

N härstammade från en gammal norrländsk bondesläkt. Hans far var direktör över linnetillverkningen i Norrland och jämsides därmed kronolänsman. Även modern var starkt engagerad i den förstnämnda professionen och var vida bekant för sina färdigheter i linspånadskonsten. Familjen var välbärgad vilket underlättade N:s studiegång och särskilt hans vidsträckta utländska resor. I Uppsala fick N orientalisten och klassikern Carl Aurivillius (bd 2) som handledare och lärofader. Sedan han blivit docent i grekiska litteraturen där anträdde han 1777 sina utländska resor vilka kom att sträcka sig över fem år med studier i orientaliska och klassiska ämnen i Danmark, Tyskland, Holland, England, Frankrike, Italien och Turkiet. I Göttingen uppsökte N den tyske orientalisten Johan David Michaelis som ledde honom in på studiet av mandeernas religionsurkunder, dittills helt outforskade. Mandeerna, som var bosatta i södra Irak och även kallades nasoreer, sabeer eller Johanneskristna, talade arabiska och persiska, men deras religionsurkunder var skrivna på en östarameisk dialekt med ett säreget alfabet.

Handskrifterna fanns i Bibliotéque Royale (senare Bibliothéque Nationale) i Paris där N under träget arbete kopierade 134 blad, vilka längre fram spelade en viktig roll i hans verksamhet som akademisk lärare i Lund. Under arbetet med orientaliska handskrifter i Paris upptäckte N en syrisk översättning av den femte kolumnen av kyrkofadern Origines' sexspaltiga sedermera förlorade bibelverk Hexapla ("den sexfaldiga"). Då N erfarit, att flera delar av detta verk förvarades i Bibliotheca Ambrosiana i Milano begav han sig i aug 1778 dit för ytterligare studier av dessa syriska manuskript till vilka han endast efter mångahanda svårigheter och trakasserier fick tillgång.

Under vistelsen i Milano blev N underrättad om att Gustav III hade bestämt att han i Konstantinopel skulle förena sig med orientalisten J J Björnståhl (bd 4) som sedan 1776 befann sig i Orienten. De skulle gemensamt företa en orientalisk resa, även innefattande det Heliga Landet. Uppdraget kom olägligt för N som ännu inte avslutat sina syriska studier i Milano, men han lyckades av Björnståhl utverka uppskov för slutförande av sitt arbete. I början av juli 1779 anlände N till Konstantinopel men väntade förgäves på Björnståhl som under väntetiden hade gett sig i väg på en forskningsresa i Grekland, där han avled 12 juli. N förklarade sig beredd att ensam företa den projekterade resan, vilket emellertid avslogs i Sthlm. Han fick däremot tillstånd att fortsätta sina orientaliska studier i Konstantinopel under ytterligare något år.

Björnståhl hade 1779 utnämnts till professor i orientaliska språk vid LU men nåddes troligen aldrig av underrättelsen härom. Följande år utsågs N till hans efterträdare. Han hade emellertid ingen brådska att tillträda sin nya befattning utan fortsatte sina studier i Konstantinopel, där han hade fördelen av att finna inhemska lärare i både arabiska och turkiska. I arabiska hade han som lärare en medlem av den i Mecka regerande scharifätten vid namn Abdallah samt en maronitisk präst, Germano Conti. Efter sina studier i Paris och Milano av sabeerna var N angelägen att utöka sina kunskaper om dem när han var i Orienten. Han fann i Conti en villig men tyvärr alltför fantasifull interlokutör, vars uppgifter N okritiskt använde i sina publikationer.

I april 1780 anträdde N återresan till Sverige dit han anlände mot slutet av följande år efter att under vintern ha besökt Michaelis i Göttingen där han 28 okt 1780 höll ett föredrag om sina upptäckter om sabeernas religion. Det publicerades i den skriftserie som utgavs av stadens vetenskapssocietet, där han vjd samma tid hade blivit invald som korresponderande ledamot. Det var första gången som sabeernas, eller mandeernas, religion och dess urkunder vetenskapligt behandlades, tyvärr delvis med Conti som källa. N fortsatte sina mandeiska studier i Paris där han använde sig av en kaldeisk biskop Behenam, vars muntliga uppgifter om sabeiskan, och även kurdiskan, han senare flitigt utnyttjade i sina akademiska avhandlingar.

N tillträdde professuren i Lund med föreläsningen De optima methodo linguas orientalis discendi. Den får betecknas som programmatisk, då N förordade en modernisering av de orientaliska studierna. N kom till Lund med rik erfarenhet från europeiska lärdomscentra och av vetenskapligt "fältarbete" i Orienten. Hans ämbetsutövning, i vilken fram till 1812 även ingick grekiska, utmärktes av stor produktivitet. Sammanlagt ventilerades under hans presidium 158 disputationer i orientaliska och grekiska ämnen – nygrekiska för första gången i Sverige – flertalet författade av N själv.

N:s första stora arbete var den 1787 publicerade syriska översättningen av Origines' Hexapla, av vilken han utgav profeterna Jeremia och Hesekiel i latinsk översättning. Längre fram följde Codex nasaraeus i tre volymer, innehållande texten jämte latinsk översättning samt ordbok i två delar, alla utgivna 1815–17. Dessa hans huvudarbeten blev efterhand utsatta för kritik, men N var trots uppenbara brister en banbrytare och föregångsman inom de mandeiska studierna (Moberg). Hans översättningar studerades av Stagnelius, som utnyttjade dem i sin diktning, bl a i samlingen Liljor i Saron vilken han tillägnade N. Esaias Tegnér, som var N:s lärjunge, hyllar i Nattvardsbarnen sin lärofader.

Mot slutet av sin levnad övergick N till turkiska studier och utgav 1818 en latinsk översättning av det turkiska geografiska arbetet Cihan-nüma, följt av det stora arbetet Turkiska rikets annaler, som han utarbetade efter det att han lämnat akademin i Lund och återvänt till sin födelsebygd: han bodde från 1820 på Stenhammar utanför Härnösand. Annalerna är närmast att betrakta som ett sammandrag, inte en ordagrann översättning, av olika turkiska historieverk med hans egna tolkningar av det historiska skeendet. Det är den första sv översättningen av turkisk historia från grundtexten.

Genom tomtinköp och husbygge vid Stora Södergatan 1791 hade N blivit genuin Lundabo. Huset är (1989) bevarat som kulturhus. Värdinna där var systern Christina som medförde sonen Jonas Stecksenius. 1811 donerade den förmögne N ett större penningbelopp till LU för upprättande av en professur i moderna språk. Till innehavare av denna lyckades N få sin systerson Jonas Steckzén utnämnd. Denne var egentligen sjökapten och hade som sådan förvärvat sig vissa färdigheter i moderna språk. Tillsättningen väckte motstånd och kritik men N uppställde utnämningen som villkor för donationen. Sina senare levnadsår ägnade han även åt katalogiseringen av de orientaliska handskrifter han överlämnat till LUB och UUB.

Den samtida biografiska litteraturen ger många erkännsamma och smickrande omdömen om N. Han var särskilt berömd som latinsk vältalare med Tacitus som förebild. "Det låg i hans väsende en besynnerlig blandning av faderlig godhet, patriarkalisk enfald och barnslig oskuld, som i förening med det genialiska och originella bjöd både kärlek och beundran" (Tegnér). För samtiden framstod N som en orientalist av internationella mått. Att han själv var medveten om sin betydelse framgår av hans reaktion när han vid ett k besök i Skåne sommaren 1800 fick uppbära kritik för underlåtenhet att som rektor vid LU förhindra viss akademisk oordning. N svarade då att om man funne honom umbärlig i hans fädernesland, skulle han därvid ingenting förlora för sin utkomst, då han visste, att främmande länder skulle tävla om att tillägna sig honom. Som vetenskapsman var han stor för sin tid, men något av en mångfrestare. Tyvärr uppfostrade han ingen efterföljare.