Nils Jakob Olsson Blommér

Blommér, Nils Jakob Olsson, f. 12 juni 1816 å Blommeröd i Öveds socken, d 1 febr. 1853 i Rom. Föräldrar: läraren vid Öveds lancasterskola Anders Olsson och Elna Jakobsdotter. Lärling hos hantverksmålare i Kristianstad och Ystad; stod i »förbund» med målarmästaren Sven Bremberg i Lund; gick i »kompani», med målarmästaren Sven Olsson därstädes; erhöll undervisning i teckning av akademiritmästaren Magnus Körner i Lund; elev vid Konstakademien våren 1839; erhöll Ribbingska medaljen 1842, Tessinska medaljen 1843, hertigliga medaljen 1844, kanslersmedaljen 1845 och 1846, Ribbingska stipendiet 1846 och 1847 samt K. medaljen 1847; tilldelades det stora resestipendiet 1847 (K. brev 9 juli), vilket två gånger förlängdes. Agré FrKA 1848.

Gift 7 nov. 1852 i Rom med sin forna elev, målarinnan Edla Gustava Jansson, f. 10 maj 1817 i Helsingfors, d 19 dec. 1908 därstädes, dotter till sjöformannen, sedermera slaktaren Salomon Jansson.

B. är den förste, som hos oss i konsten behandlat folksagans och folkvisans dimmiga gestalter. I ett av sina brev nämner han, hurusom Esaias Tegnérs »Frithiofs saga» är hans käraste läsning, och även från annat håll rönte han inflytande av de götiska idéerna. I Stockholm bildades 1846 Konstnärsgillet, som satte som sin uppgift att skapa »ett ädlare nationellt konstliv», och i denna sammanslutning blev B. under sin återstående vistelse i Stockholm en av de ledande krafterna. När han så i aug. 1847 reste utomlands med sitt stora stipendium, tog han vägen genom Tyskland. Här pågick en mäktig romantisk rörelse, vars frukter kommo till synes i såväl litteratur som konst. En av de mest utpräglat romantiska målarna var Moritz von Schwind, och under sitt två månader långa uppehåll i Tyskland blev B. i tillfälle att göra bekantskap med flera av Schwinds arbeten med älvor, nymfer, näcken och andra folktrons gestalter som ämne. Sina vidare studier bedrev B. i Paris på Leon Cogniefs ateljé. Men i sin kappsäck hade han, utom Tegnérs »Frithiofs saga», A. A. Afzelius' »Sagohäfder», vilka han flitigt studerade på lediga stunder. Hans drömmar om en nationell konst, grundad på folkets egen naiva föreställningsvärld, började nu taga konkret form, och så tillkom 1849 den stora duken »Sommarnatten» eller »Älvdrömmen» (äges av direktör R. Dickson, Göteborg). Strax därpå målade han åter ett liknande ämne, »Havsjungfrun», en ung kvinna, svävande fram över ett upprört hav med dystra ovädersmoln som bakgrund (äges av grosshandlaren E. M. Bratt, Göteborg). Vid tavlornas uppvisande å akademien i Stockholm väckte de ej någon större uppmärksamhet, och den gamle Per Krafft uttryckte sin förvåning över, att någon kunde befatta sig med så »låga» ämnen. Dock voro alla överens om stipendiatens stora flit och tavlornas fina utförande samt att B. borde studera vidare i Rom. Innan han anträdde resan till Italien, hemsände han ytterligare tvenne tavlor med nordiska ämnen, nämligen »Näcken och Ägirs döttrar» samt »Älvdansen» (båda i nationalmuseum), den senare duken starkt påverkad av en tavla med samma ämne av von Schwind. Slutligen hade han uppgjort ett förträffligt utkast till ännu en tavla med sagomotiv, nämligen »Asgårdsreia» (i Ateneum, Helsingfors), vilken dock aldrig hann längre än till skissen. Med dessa nu nämnda tavlor avsåg B. ej blott att skapa nationella ämnen; hans mening var också, att de skulle symbolisera de fyra årstiderna: Älvdansen — våren, Älvdrömmen — sommaren, Näcken och Ägirs döttrar — hösten och Asgårdsreia — vintern.

Studierna i Italien blevo av stor betydelse för B: s konst. I Palazzo Farnese i Rom besåg han och avtecknade Rafaels fresker, och i Venedig studerade han Tizian och Veronese. Snart tillkom också en stor tavla, som visar tydliga intryck av hans sista studier, nämligen »Betlehemitiska barnamordet» (hos fröken Heurlin, Helsingfors), ett teatraliskt ämne i barockens anda, med en varm kolorit, påminnande om de stora venetianarna. Och slutligen grep han sig an med tvenne nordiska motiv, vilka kunna kallas ett slags kompromiss mellan de gamla akademilärarnas fordran på historiska ämnen och hans egen önskan att skapa nationell, svensk konst. Den ena tavlan blev »Loke och Sigyn» (nordiska museet), den andra »Freja sökande sin make» (nationalmuseum, en mindre replik i Stockholms högskola). Till den sista tavlan är motivet inspirerat av Annibale Carraoci's fresk, Backus' triumftåg, i Palazzo Farnese i Rom. Frejas drag påminna dock starkt om Perugino's madonnor.

B:s konstnärsbana blev ej lång, men den blev dock av betydelse för hans efterföljare, bland vilka särskilt må nämnas Nils Andersson, J. Z. Blackstadius, J. A. Malmström och J. Tirén. Genom att upptaga folkloristiska ämnen med avsikt att skapa en verkligt nationell konst på äktsvensk grund har B. vunnit en rangplats i vår konsthistoria.