J August Malmström

Malmström, Johan August, f 14 okt 1829 i Västra Ny, Ög, d 18 okt 1901 i Sthlm, Jak o Joh. Föräldrar: snickaren o torparen Anders Gustaf M o Brita Stina Håkansdtr. Elev vid FrKA 49–56, resor till Düsseldorf, Paris o Rom 56–64, prof i teckning vid FrKA 13 dec 67–19 okt 94, led av styr för Sv fornminnesfören från 69, dir vid FrKA 87–93, ordf i Sv konstnärernas fören från 90. – Agré vid Fr KA 61, LFrKA 64. - Ogift.

August M deltog tidigt i arbetet på faderns torp Nubbekullen men utbildades också av denne till träsnidare. Han både skar i trä och målade i vattenfärg; hans gratulationstavlor uppskattades av bygdens folk, som betalade sex skilling per styck. Fadern sökte förgäves utverka ett stipendium från Oscar I, sålde sin enda oxe och fick till slut ihop så mycket pengar att M kunde resa till Sthlm för att studera.

M klarade akademins principskola på kort tid och flyttades våren 1850 upp i antikskolan. Under åren 1853–56 målade han flitigt akademins prisämnen och fick en rad belöningar. 1856 for han till Düsseldorf, där han målade Kung Heimer och Aslög, ett ämne som han tidigare prövat flera gånger. Tavlan visades på akademins utställning 1857 och förskaffade honom medalj och statligt resestipendium. S å flyttade han till Paris, där han först studerade hos T Couture, vars teknik och kolorit senare utgjorde grunden för hans egen undervisning. På norrmannen Hans Gudes förslag vistades M följande år en kort tid i Düsseldorf för att utföra figurerna i dennes stora landskapsmålning Vikingar begrava sina döda efter ett sjöslag.

M återvände 1858 till Paris, kopierade Tizians Törnekröning i Louvren och målade Ingeborg mottager underrättelsen om Hjalmars död. Målningarna sändes hem men mottogs svalt. I sitt utlåtande uppmanade akademin M att studera Veronese. M befann sig då redan i Italien. Efter återkomsten till Paris lade han upp en väldig komposition, Bråvallaslaget, som han hoppades kunna fullborda till akademins utställning 1861. Tiden räckte inte till, men han skickade målningen ofullbordad, och akademin fann den så lovande att han fick sitt resestipendium förlängt. Då M återfick målningen, fann han den misslyckad. Han ansåg sig inte ha studerat "den vilda nordiska karaktären" tillräckligt för en sådan komposition. I sin besvikelse skadade han tavlan med en kniv och rullade ihop den. Skulptören F Kjellberg (bd 21) skrev: "Vad i Herrans namn är det du talar om för ett bärsärkaraseri som hade överkommit dig en viss dag? Jag kan aldrig tro att det är möjligt att du skulle ha sårat Starkodd med en riktig kniv. För all del, förklara detta för mig, du vet att jag tyckte så mycket om detta Bråvallaslag, liksom alla som sett det" (cit efter Topelius, s 27). Efter M:s död spändes duken upp och placerades först i Konstnärshuset och senare i Sthlms stadshus.

M lämnade Paris definitivt sommaren 1863, for först till Italien och fortsatte över München, Berlin och Khvn till Sverige, dit han anlände i jan 1864; i febr blev han ordinarie ledamot av akademin. Vid den tiden var Nils Månsson Mandelgren (s 44) mitt uppe i sitt insamlingsarbete för kartläggning av den gamla sv kulturen. M tillbringade sommaren i Bohuslän för att rita av hällristningar åt honom. Medan M målade andra fornnordiska motiv malde tankarna på ett nytt Bråvallaslag. Först sedan han fått överta skulptören J P Molins stora ateljé vid Näckströmsgatan i Sthlm, vågade han emellertid spänna upp en väldig duk för att på nytt ta itu med det motspänstiga ämnet. Den nya versionen blev helt olik den förra, mer splittrad och mer illustrativ, samtidigt vildare och mera stelnad, en källa till ständig förtvivlan för konstnären, som arbetade med den de trettiofyra år han hade kvar att leva; den förblev ofullbordad. M, som hört till A Hazelius' krets, och som på ett tidigt stadium stött dennes samlargärning, testamenterade målningen till NordM, som långt senare placerade den på Solliden på Skansen. Numera är den deponerad i Östergötlands länsmuseum, Linköping.

M sökte skapa en ny och renare götisk stil även inom konsthantverket. Redan på 1860-talet ritade han sin första fornnordiska servis för Gustafsbergs fabriker, och 1872 presenterade Gustafsberg på Köpenhamnsutställningen hans polykroma praktservis Nordisk stil. M var i sin porslinsdekor inspirerad av den norska drakslingeornamentiken, som också togs upp av Handarbetets vänner på 1870-talet. Även inom inredningskonsten kom M med uppslag. För Axel Keys villa Bråvalla vid Gustafsberg ritade han 1870 högsäte, soffor och stolar, likaså för Carl Curmans villa i Lysekil 1873. Ritningarna till Keys fornnordiska möbler reproducerades 1871 i Nordisk tidskrift för byggnadskonst och slöjd och mottogs med entusiastiska kommentarer.

M tillhörde den första styrelsen för Sv fornminnesföreningen, som grundades 1869. Han tog den nya göticismen på djupt allvar, även om detta inte hindrade honom från att med all respekt leka med de fornnordiska motiven: då Militärsällskapet 1869 anordnade maskeradbal i Sthlm, organiserade M kadriljen, ritade de dansandes fornnordiska dräkter och var själv klädd som bard.

Egentligen låg de muskulösa götiska motiven illa till för M:s älskvärda och blida personlighet; denna fick sina vackraste uttryck i naturlyriska kompositioner, barnbilder och landskapsakvareller. 1866 visade han på Konst- och industriutställningen i Sthlm sin Corot-inspirerade målning Älvalek, om vilken L Dietrichson s å skrev i en recension: "Malmströms tavla ... visar oss nutidens mera skeptiska ande, men ... har sin egen vemodsfulla poesi: den kan icke mera tro, men den älskar ändå att svärma, och den ser figurer och lätta väsenden i dimman, som stryker genom den kyliga, stålskarpa morgonluften."

1865 hade M i Rotebro, där han brukade tillbringa 1860-talets somrar, målat Sista paret ut, hans första målning med motiv ur barnens liv. Den skulle följas av en lång rad liknande bilder, bl a Skvallerbyttan och Väva vadmal. Han betraktade dem som "tröstetavlor", då arbetet med Bråvallaslaget verkade som mest hopplöst. Bland de populäraste av dem var Grindslanten (omkr 1885), Sveriges mest reproducerade målning. Den såldes på Bukowskis i april 1984 till en privatperson för drygt 1 milj kr. Ett norskt förlag har sedan 1958 reproducerat den och på ca tjugu år sålt mer än 200000 ex. – Till det finaste i M:s produktion hör de akvareller han utförde på 1860-talet i Rotebro och på 1870- och 80-talen på Västkusten : koloristiskt kräsna fri-luftsstudier, utförda utan pretention och just därför djärva och radikala.

M var också verksam som illustratör. Han tecknade åt Ny illustrerad tidning (från 1865) och för kalendern Svea, illustrerade Frithiofs saga (1869) men var missnöjd med resultatet och genomdrev att tredje upplagan (1888) försågs med ljustrycksreproduktioner av fjorton nya oljemålningar. 1880 utkom A Gödeckes (bd 17) bok om Ragnar Lodbrok och hans söner med illustrationer av M. S å fick han beställning på illustrationer till Fänrik Ståls sägner; för det ändamålet reste han till Finland 1881 och 1882. Sägnerna utkom 1883, men från finskt håll ansågs att M:s bilder saknade önskad idealisering. 1895 kom Runebergs dikt Graven i Perrho med reproduktioner av M:s oljemålningar och tuschlavyrer. Vid dennes död förelåg illustrationsmaterialet till Nials saga – 19 oljemålningar och många teckningar; boken utkom aldrig.

1867 hade M utnämnts till professor vid konstakademin. Han var omtyckt, men hans konst betraktades snart som förlegad. De fd akademielever som startade opponentrevolten 1885 hade ingenting till övers för honom. Som akademins direktör fann han situationen ännu mer besvärande. Georg Pauli, en av de ledande opponenterna, skrev emellertid långt senare (1925) att M var "den ende av dem alla som skulle kunna ha givit oss fruktbärande undervisning i koloritens och valörernas hemligheter, om han begagnat ett något så när begripligt språk ... När jag nu på äldre dagar drar mig till minnes en del, förstår jag honom bättre och har funnit hans lärosatser mycket förståndiga, vittnande om den goda skola han själv genomgått hos fransmannen Couture".