Tillbaka

Blotsven

Start

Blotsven

Kung

Blotsven, omtalad som ledare för det hedniska partiet i Sverige, framträdde omkr. 1080. Adam berättar, att under missionskyrkans tid i Sverige stor tolerans visats mot missionärerna och deras anhängare. Då konungen antog kristendomen, överenskoms, att han i en del av riket skulle ha fri religionsutövning, under villkor, att hedningarna i övrigt skulle få fritt dyrka sina gudar. Längre fram, ungefär vid år 1080, erfara vi emellertid ur flera delvis fullt autentiska källor, att en hednisk reaktion ägt rum, för vilken bl. a. den helige Eskil fallit offer. Om orsaken möta olika uppgifter. Den engelske kronisten Aelnoth tänker närmast på årsväxtförhållanden, vilka gjorde svenskarna benägna att frukta de gamla gudarnas vrede och betvivla den nye gudens makt. Isländarna åter anse, att den unge konungen, Inge d. ä., varit orsaken genom att gå längre i kristet nit, än vad fadern gjort och de hedniska svearna ansågo överensstämmande med gällande lag, tydligen den ovan antydda överenskommelsen. Då västgötalagens konungalängd uttryckligen hävdar, att Inge aldrig bröt något landskaps lag, får kanske detta tolkas som en direkt polemik mot nämnda åsikt och alltså som ett bevis för dess tillvaro. Det är en dramatisk episod under dessa brytningar, som åt B. i de isländska källorna förskaffat det namn, varunder han blivit bekant i historien; svenska källor nämna honom Sveno Idolatra eller Sven Blodkarl. Detaljerna av Svens liv få vi skildra efter isländarna. Då konung Inge vägrade deltaga i det hedniska offret vid svearnas ting, ansågs han ha brutit lagen. Svearna fördrevo därför konungen. Konungen var förmäld med en högättad kvinna, som hette »Mär», dvs. Mö. Drottningens broder Sven åtog sig att tjänstgöra vid blotet och valdes till svearnas konung, medan Inge fick draga sig tillbaka till Västergötland. Inom tre år kom han emellertid tillbaka, överrumplade och fällde Sven och återvann sålunda konungavärdigheten över hela riket. Härmed var också kristendomens seger avgjord.

I denna skildring finnes det egentligen ingenting, som direkt förefaller tvivelaktigt mer än drottningens namn. Enligt pålitliga danska källor hette Inges drottning Helena; att hon därjämte haft ett nordiskt namn, kan vara troligt, men namnet Mö kan knappast bero på annat än missförstånd. En del runstenar, som synas avse personer ur konungaätten, ge anledning tro, att Sven härstammat från Ynglingarnas ätt, och en sådan härstamning är troligen en nödvändig förutsättning för framgången i hans tronanspråk. Full visshet står här icke att vinna. Däremot torde man kunna bestämt påstå, att de uppgifter, genom vilka en sen konungalängd velat göra B. till stamfader för Sverkerska och Erikska ätterna, sakna varje anspråk på tilltro.

N. Beckman.


Svenskt biografiskt lexikon