Johan Henrik Boeclerus

Boeclerus, Johan Henrik, f. 13 febr. 1611 i Cronheim i nv. Bayern, d sept. 1672 i Strassburg. Fadern var präst. Studerade vid skolor i Heilbronn och Nürnberg och därefter vid universiteten i Tübingen och Strassburg; anställd som lärare i latin vid gymnasiet i Strassburg 1636; professor i vältalighet därstädes 1637, varmed förenades ett kanonikat vid stiftskyrkan S:t Thomas 1640; av drottning Kristina kallad till professor i vältalighet vid Uppsala universitet våren 1649 men lämnade professuren sommaren 1650; utnämnd till rikshistoriograf 11 jan. 1651; lämnade Sverige 1652; professor i historia i Strassburg s. å.; hovråd hos kurfursten av Mainz 1662; utnämnd till kejserligt råd och ärftlig pfalzgreve 1663.

Gift 1638 med Susanne Schallér, dotter till pastorn vid kyrkan S: t Pierre i Strassburg Samuel Schallér.

B. hade länge åtnjutit stort rykte som latinare och vältalare, då drottning Kristina beslöt att anställa honom i svensk tjänst. Hon erbjöd honom 1647 den efter Freinsheimius lediga Skytteanska professuren i Uppsala, men han avböjde och rekommenderade i sitt ställe sin unge landsman Johannes Schefferus. Följande år blev emellertid professuren i vältalighet ledig, och Kristina förnyade nu anbudet till B., vilken denna gång även accepterade det. På våren 1649 underrättade drottningen konsistoriet, vilket flera gånger uppsatt förslag utan att utnämning följt, att hon inkallat B., emedan han vore »en vittberömd och särdeles i den professionen incomparabel man», och befallde, att hän i fråga om rang och andra förmåner skulle få räkna sig tillgodo de tolv år, varunder han verkat som professor i Strassburg (26 maj 1649). Samtidigt befalldes kammarkollegium att leverera till honom 600 riksdaler (mer än en professors lön) i ersättning för flyttnings- och bosättningskostnader. I juni samma år kom B. till Uppsala och började sin verksamhet; kort därefter tryckte han där en disputation med ämne ur Tacitus, och 24 okt. lät han sina lärjungar (varibland flera med lysande namn: Torstensson, Brahe m. fl.) ur Curtius, som han under terminen föreläst, uppföra ett stycke, betitlat »Caussa Philotæ». Hans oratoriska förmåga kom också till flitig användning: vid ett drottningens besök i Uppsala höll han inför henne en oration »de poesi sacra», till hennes kröning skrev han en panegyrik, och till hennes födelsedag 1649 författade han ett feststycke, kallat »Augurium pacis». Men trots dessa goda ansatser blev B: s lärarverksamhet i Uppsala varken lyckosam eller långvarig. Det sätt, på vilket han kommit till platsen, var ägnat att ådraga honom avundsmän, och hans bryska och stötande uppträdande — varpå häri redan i Strassburg synes ha givit prov — invecklade honom i en ohjälplig konflikt med studenterna. Det som bragte dessas ovilja mot honom till utbrott var enligt en länge i Uppsala gängse tradition, att B. en gång vid slutet av en föreläsning över Tacitus skulle ha yttrat: »Jag skulle tillägga mera, om dessa svenska pundhuvuden ('plumbea Suecorum capita ista') kunde fatta det», varpå en av studenterna genast svarat: »Vi hava icke blott förstått allt vad ni hittills sagt, utan vi skola också förstå allt vad ni hädanefter kan komma att säga.» Efter föreläsningens slut gåvo studenterna B. stryk i förstugan till auditoriet, och även efteråt gåvo de sin vrede luft genom att kasta in stenar i hans bostad, ja till och med, om man får tro B:s egen uppgift, genom att avskjuta kulor genom hans fönster. B. beklagade sig hos konsistoriet över det övervåld, han lidit, och utpekade särskilt en ung, för sin våldsamhet känd student Göran Gyllenstierna såsom fridsstörare; då detta ej hjälpte, påkallade han drottningens ingripande, vilket resulterade i en skarp skrivelse från henne till konsistoriet, vari anbefalldes en grundlig undersökning och en exemplarisk bestraffning av de brottslige. Slutet blev emellertid, att ingenting blev uppdagat, och saken avstannade. B. hade genom sina delvis obestyrkta anklagelser och sitt som det ansågs opåkallade vädjande till drottningen ådragit sig sina kollegers ovilja och missaktning. Han fann situationen outhärdlig och lämnade sin professur. På Kristinas begäran kvarstannade han dock en tid i Sverige, han överhopades av henne med gåvor och blev slutligen utnämnd till rikshistoriograf med 1,600 rdr i lön och 150 i hushyra (1651). Detta oaktat kunde han ej kvarhållas utan lämnade 1652 Sverige, även vid avskedet rikligen försedd med skänker (4,000 rdr och en kedja av guld med vidhängande medalj). B. återvände till Strassburg, där hän bekläddes med den just ledigblivna professuren i historia, och där han sedan under tjugu års tid verkade med stor framgång och med ett stadigt växande anseende inom hela Europa. För Sverige synes han alltjämt ha bevarat sympatier; hän såg, skrev han en gång, i Sveriges auktoritet i Tyskland ett »palladium» för fred och fritet inom den tyska världen gentemot såväl habsburgska som franska maktsträvanden. Förbindelserna med Sverige upprätthöllos även därigenom, att B. gärna anlitades som »diskvärd» för förnäma ynglingar, vilka studerade vid universitetet i Strassburg; det gagn, de därvid kunde draga av hans »nyttige diskurser vid bordet», synes emellertid ej alltid ha uppvägt hans lynnes vanskligheter.

B. var en utpräglad representant för sitt tidevarvs lärda polyhistortyp. Han saknade djupare originalitet men besatt en synnerligen omfattande lärdom, ett betydande skarpsinne och en stor formell elegans. Hans litterära produktion rör sig företrädesvis inom klassisk filologi, historia, filosofi, statsrätt och politik. Hansi arbeten på förstnämnda område: kommentarer och editioner av grekiska och romerska författare, kunna icke göra anspråk på att ha någon större betydelse, knappast heller de historiska, av vilka »Historia belli Sueco-Danici annis 1643−45» ursprungligen tillkom på grund av B: s uppdrag siom svensk rikshistoriograf; några mera djupgående källstudier torde dock B. icke hava drivit för arbetets fortsättande, helst som han kort tid efter sin utnämning återvände till Tyskland och sedan fullbordade detsamma utan tillgång till själva källmaterialet; arbetet utgavs för övrigt först något efter B:s död (1676). B:s historiska skrifter beröra ej sällan aktuella politiska frågor, t. ex. hans vederläggning av franske konungens anspråk på hertigdömet Lothringen, en avhandling om tyska rikets rättsanspråk på Lifland och andra. B. var en ivrig beundrare av Grotius' »De jure belli et pacis», om vilket arbete han sade, att världen aldrig skulle få se dess like; denna entusiasm präglade såväl hans kommentarer till Grotius' skrifter som hans lärarverksamhet i Strassburg, vars studenter »ansågo det som sin största heder att få heta grotianer».

B. förde en omfattande korrespondens, som till stor del är bevarad men endast i ringa utsträckning tryckt (t. ex. i Shelborn, »Amoenitates litterarum» och i Acta literaria Suecise).