Johannes Schefferus

1 Schefferus, Johannes, f 2 febr 1621 i Strassburg (nu Strasbourg), S:t Thomas, d 26 mars 1679 i Uppsala (samtida brev, cit i H Scheffer, s 165; db saknas). Föräldrar: köpmannen Johan Scheffer o Elisabeth Kraschel. Studier vid gymn i Strassburg 27, inskr vid univ där 37, studieresa till bla Holland, inskr vid univ i Leiden maj 39, studier vid univ i Strassburg 40, vid univ i Schweiz våren 43, åter studier vid univ i Strassburg sommaren 44, prof Skytteanus vid UU från 13 juli 48, tillika prof honorarius juris naturae et gentium där 18 okt 65, genom byte av sistnämnda tjänst bibliotekarie för UUB från 13 nov 77, assessor vid Antikvitetskoll från 17 dec 66.

G 12 nov 1648 (Franck) m Regina Loccenia, d okt 1708 (P Sondéns interfolierade ex av Anreps ättartaflor, RA), begr 12 nov i Uppsala, dtr till prof Johannes Loccenius (bd 24) o Ulrica Tamm.

Med bakgrund i en patricier- och ämbetsmannafamilj med påtagliga lärdomsinslag var det naturligt att S valde studiebanan. Det relativt nya universitetet i Strassburg med dess påtagliga inslag av högreståndsstudenter kunde erbjuda högklassiga latinstudier, och S tog starka intryck av lärare som Johannes Freinshemius (bd 16) och Johannes Boeclerus (bd 5), som båda skulle komma att verka i Sverige, och framför allt av den mångsidige Matthias Bernegger, matematiker, Tacitus-kännare och retoriker. Under studievistelse i Holland fick S genom förmedling av sina lärare kontakt med två av tidens främsta klassiska filologer, Marcus Boxhornius och den mer jämnårige Nicolaus Heinsius, kontakter som skulle bli betydelsefulla under hans bana. Åter i Strassburg efter faderns död följande år inledde han sitt vetenskapliga författarskap. Intresset för realfilologi, som skulle bli hans signum, märks redan i den första avhandlingen, om antikens fartyg. Med undantag för en kortare tid som informator i Schweiz var han under större delen av decenniet verksam i hemstaden, sysselsatt bl a med en omfattande edition av Claudius Aelianus.

Sedan Freinshemius frånträtt den skytteanska professuren i Uppsala fick Boeclerus 1647 erbjudande om denna men avböjde och rekommenderade S. I sina självbiografiska anteckningar, som är en viktig om än inte alltid tillförlitlig källa till hans biografi, skildrar S hur resan till Sverige gick via uppehåll i Leiden, Amsterdam och Khvn, där han knöt nya kontakter och återupplivade gamla, bland dessa Thomas Bartholin, med vilken han hela livet kom att föra en lärd korrespondens i de mest skilda ämnen. Väl i Sthlm gjorde han gott intryck på drottning Kristina, som lät honom följa med hovet till Uppsala, och hon bevistade där S:s professorsinstallation i juli 1648. S skulle därefter bli Uppsala trogen hela sitt liv.

Den som vetenskapsman ytterst produktive S kännetecknas av sin stora mångsidighet, något som till viss del var en nödvändighet för den skytteanske professorn, som skulle stå för både den latinska vältaligheten och den politiska skolningen av framför allt högadeln och de blivande högre ämbetsmännen. Även om S ständigt mutade in nya områden såg han sig i första rummet som språkman. Under hela 1600-talet vidmakthölls i Sverige en påtagligt hög nivå på den akademiska latinundervisningen genom de skickliga professorer som delvis hämtades från kontinenten. Inflytandet från Strassburg och Holland gör sig märkbart i S:s produktion på området genom textkritiska och grammatiska undersökningar men framför allt genom de realfilologiska studierna med koncentration på den klassiska arkeologin, som han introducerade i Sverige. Betydelsefulla för genomförandet av många forskningsuppgifter blev de hela livet upprätthållna kontakterna med främst holländska filologer, inte minst J F Gronovius i Leiden, som i brev till S skildrar brottet mellan den äldre skolans ofta heterogena och politiskt influerade kommentarer i editionerna och de yngres strävan mot syntes av språkvetenskapliga och kulturhistoriska aspekter.

Textkritiska editioner hade nästan helt saknats i Sverige och de möjligheter som funnits att anlita förlagor i form av handskrifter försvann med drottningens avfärd. S arbetade framför allt med goda avskrifter som hans vänner i utlandet försåg honom med och kunde på så sätt åstadkomma en lång rad nya editioner, särskilt av romerska författare. I de fylliga noterna av bestående värde för edidoner långt fram i tiden kom den moderna textkritiken att slå igenom. Början gjordes 1651 med Pacatus' minnesteckning av kejsar Theodosius och följdes av huvudsakligen andrarangsförfattare med viss tonvikt på sakprosa. Störst uppmärksamhet och det arbete S själv förefaller ha satt främst var dock ingen edition utan ett arbete om antikens sjökrigskonst, De militia navali veterum (1654), som dedicerades till drottningen och där tryckningen, enligt vad S uppger, gjordes i hans hem av den blivande akademitryckaren Curio (bd 9). Rikedomen av hänvisningar till både antika och nyare författare liksom användandet av ett materialmässigt brett jämförelsematerial gjorde detta omgående till ett standardverk, och S verkade intensivt för att en ny, förbättrad upplaga skulle ges ut i Holland, men förhandlingarna med den tilltänkte förläggaren Elzevir drog ut på tiden och havererade till hans stora besvikelse. Istället invecklades han i en litterär strid med tysken Marcus Meibom, tidigare vid svenska hovet, som i ett arbete på samma område kritiserat S, som i De fabrica triremium Meibomiana epistola, utgiven under pseudonym i "Eleuteropolis", bemötte denne. Temat behandlades också i en skrift om antikens fordon, De re vehiculari veterum, som utkom i Frankfurt a M 1671 och hade samma både breda och djupa anslag.

S vinnlade sig om att göra sina arbeten kända utomlands, och genom korrespondens med främst Gronovius och Heinsius går det att följa hans bemödanden och den stora uppskattning han mötte. De deltog med råd och kommentarer, särskilt påtagligt i den edition av den romerske fabelförfattaren Phaedrus han publicerade 1663 och som skulle komma i flera upplagor. S återgäldade tjänsterna genom att vid varje not markera vem som bidragit med den. Genom tillgång till Vatikanbibliotekarien Lucas Holstenius' samlingar kunde han följande år ge ut Maurikios' Strategikon med latinsk översättning och egna och andras noter. Den samtidigt utkomna editionen av Arrianos' Tactica byggde på en avskrift av en i Milano förvarad handskrift. Tydligast märks vikten av denna lärda kommunikation i S:s 1665 utgivna edition av ett nyligen upptäckt och publicerat fragment av Petronius, där för första gången berättelsen om Trimalchios' gästabud återfinns. Här var en viktig fråga dess äkthet, vilken S tyckte sig kunna fastställa, något som bestyrktes av senare forskning. I flera följande smärre skrifter tog han hänsyn till den fortgående forskningen kring detta fragment. Några år senare följde en ny upplaga av Pacatus, i vilken han hade att bedöma tre nya handskrifter. Under de sista åren, då S delvis på grund av de usla tryckerierna i Sverige lät publicera de flesta verken direkt på kontinenten, tillkom kommentarer till Hyginus' mytologiska fabler och poetiska astronomi följda av Justinus, utgiven i Amsterdam och Hamburg samt Julius Obsequens' samlingjärtecken.

Flera arbeten förelåg efter S:s död i manuskript och fåfänga ansträngningar gjordes av hans kolleger i Holland, bl a J G Graevius, att få dessa tryckta. Flera decennier efter S:s död försökte denne få arvingarna att översända dessa. Den tyske grecisten Johann Albert Fabricius, som vistades i Sverige, ombesörjde 1697 med användande av restupplagan ett nytryck av S:s Lecdonum academicarum men med ny titel och vissa förändringar samt en inledande presentation av S, som gav intryck av att den var en ny skrift. Åtskilliga av hans kommentarer kom också att flyta in i samlingsverk.

S åtnjöt inte som flera andra latinister i Uppsala under seklet rykte som vältalare. Hans språk präglas inte heller av vältalighet eller klassicerande perfektion utan mer av vad som har karaktäriserats som "djup instinktiv känsla" (Löfstedt). Former som visserligen var okända för antika författare men ändå helt korrekta användes och ibland ytterligt sällsynta grammatiska konstruktioner som återfinns hos kyrkofäderna eller i medeltidslatinet. Den stora beläsenheten satte eklektiska spår i S:s stilmönster, liksom hans ständiga strävan efter variation berikade det. Hans tal vid drottning Kristinas abdikation framstår som det märkligaste i retoriskt hänseende genom dess avsaknad av direkta litterära förebilder eller referenser och dess personliga hållning och ton, präglad inte minst av den tacksamhet han kände mot henne, liksom av känslan av att bevittna ett stort historiskt ögonblick. Ändå blev hans inflytande stort också på retorikens område genom utgivandet av en lärobok i de skrivövningar som var dess grund och som hans studenter lärde sig i privata kollegier. De stylo (1653), senare utökad med Gymnasium styli, utkom i åtskilliga upplagor också i Tyskland och anbefalldes i 1693 års skolordning. Även om den syftade till imitation av antika exempel rekommenderades i denna ämnen från modern sv historia. Lectionum academicarum (1675), med kommentarer till bl a Cornelius Nepos, Cicero och Plinius, var i främsta rummet en handledning i hur de antika historikerna borde studeras, från rent språkvetenskaplig träning via moraliska och politiska lärdomar till egna övningar utifrån konkreta historiska exempel, där den studerande skulle försätta sig i de agerandes ställe. I linje med denna står Memorabilium Sveticse gentis exemplorum (1671). Valerius Maximus' i undervisningen flitigt använda samling händelser och anekdoter ur den antika historien överfördes här på sv förhållanden. Också i Sverige, visade S, hade regenter och stormän genom retoriska kraftprov åstadkommit viktiga resultat. Det var en praktisk lärobok i såväl politik som vältalighet men även en akt av nationell självhävdelse. Intresset för pedagogik också på lägre nivå framgår av en tilltänkt skrift som är bevarad i handskrift, riktad mot det enligt honom alltför flitiga bruket av Comenius'Janua linguarum i latinundervisningen. Istället för att använda denna delvis felaktiga lärobok borde man gå direkt till det rena latinet hos klassiska författare. Latinets självklarhet i akademiskt umgänge hade han anledning att poängtera när Rudbeck publicerade inbjudningsskriften till en anatomisk dissektion på svenska. I brev talade S om vanära och att sv universitet utomlands skulle anses föga bättre än trivialskolor.

Grundelementet i den skytteanska professorns andra uppgift, politikundervisningen, utgjordes av Aristoteles' politik, oftast förmedlad genom kompendier. Ett sådant av S och med stor sannolikhet använt i undervisningen trycktes efter hans död, Breviarium politicorum Aristotelis (1684). Här finns grunderna i den organiska statsuppfattningen så som den propagerats i århundraden: staten är mer summan av sina delar, naturen har givit en skillnad mellan härskande och lydande och grundar också samhällsordningen. Någon självständig uppfattning i den av subtila skiftningar karaktäriserade och vid denna tid ofta diskuterade frågan om fördelningen av makt mellan regent, riksråd och ständer går knappast att tillskriva S. Han tycks dock influerad av de absolutistiska åsikter som tidigare både Freinshemius och Boeclerus givit uttryck för. Hans önskan att knyta kontakter inte bara inom de högsta kretsarna utan också bland de uppåtsträvande sekreterarna i kansliet kan ha bidragit till den jämkning av skilda intressen som präglar de avhandlingar som lades fram under honom, där inte endast kungamaktens legitimitet tillvaratogs utan också såväl den gamla som den nya adelns intressen. En uppmärksammad och mångårig träta med juridikprofessorn Petrus Gavelius vittnar om svårigheten att bedöma de politiska riskerna i dessa frågor. S hade i en passus i en avhandling uttryckt sig på ett sätt som kunde tydas som beröm av Romulus och därmed vittnande om en kungafientlig inställning; sakfrågan försvann dock snart till förmån för en tidstypisk provkarta på invektiv, fysiska övergrepp och klientsystemets fördelar.

S:s uppgifter i självbiografin om väldiga mängder åhörare vid undervisningen stämmer åtminstone inte för de första åren. Skarorna växte emellertid betydligt även om en viktig del av undervisningen skedde vid privata kollegier, i vilka han riktade sig framför allt till den studerande högadeln. Flera ur denna grupp kom också att bo hos honom, och när Magnus Gabriel De la Gardies söner drog in med lakejer och pager utvecklades det till formligt hovliv.

Den högadliga pedagogiken så som S odlat den kom till uttryck i det studieprogram han på begäran upprättade och publicerade för riksrådet Clas Rålambs (ovan) son. I detta betonas bredden i bildningsgången, där främst förståndet och omdömet skulle tränas, mindre rena minnesfunktioner. Det var för S inte fråga om imitationer av antikens vältalare utan om ett klanderfritt talat latin. Han betonade värdet av studier av det egna landet och att därför studieresor skulle vänta. - De goda relationerna till överheten gällde också kungahuset. Drottning Kristina visade ekonomisk välvilja flera gånger, och när hon skulle lämna Sverige gavs S ett årligt anslag av tullen i Norrköping. Han anlitades vid författande av orationer vid tilldragelser inom kungafamiljen och hans sentenser höggs i sten på drottning Maria Eleonoras gravvård. Han parenterade högadeln, och flera av de tidigare studenterna som stått honom nära fortsatte hålla kontakt. Ett sista och märkligt inslag i rollen som adelns preceptor är den dödssjuke S:s sista oration i Gustavianum i dec 1678, i vilken han manade fram julnattens enkla herdar som förebilder för samtiden. Här förenade han på ett subtilt sätt stormaktstidens komplicerade dualism av fromhet och världslig bildning.

När universitetet skulle erhålla nya konstitutioner 1655 gjordes försök att genomföra Johan Skyttes tidigare intentioner med specialiserad studiegång för blivande ämbetsmän av adlig börd. Prästeståndet motsatte sig dock, men mer ordnad undervisning i naturrätt kom till stånd, grundad både på stormaktens behov av kompetens i folkrätt och, troligen, som stöd för en starkare kungamakt. När S tio år senare vid sidan av tjänsten som skytteansk professor utnämndes till honorar professor i "juris naturae et gentium" var denna definitivt etablerad. S blev därigenom den som introducerade naturrätten i Uppsala och den ende som i detta initialskede utformade en egen version, som också senare skulle få stort inflytande. Naturrätten inordnade sig bland hans många specialiteter, men de bidrag han publicerade var här, till skillnad från nästan alla andra områden han ägnade sig åt, försumbara. Efter hans död kom ett kompendium över Grotius' De jure belli et pacis ut i flera upplagor. Den viktigaste källan är hans egna kompendier, som under titeln Sciagraphicajuris naturae finns i åtskilliga kortare och längre varianter, alla i avskrift, och i huvudsakligen två redaktioner, en längre, resonerande och en kortfattad, schematisk. Den senare är resultatet av flerfaldiga revisioner; huruvida den speglar hans naturrättsliga åskådning i mer definitiv form är däremot osäkert. S strävade mer efter att ge form åt en användbar doktrin än att bidraga till teoribildningen.

I de under hans tid skiftande ståndpunkterna beträffande naturrättens kärna går det att precisera S:s ståndpunkt i ett antal avseenden. Troligen i viss opposition till S v Pufendorf (bd 29) hävdade han att naturrätten är lag och förpliktande befallning härledd ur Guds vilja. När det gällde dess fundament, människans fulländning, visade han dock självständighet men samtidigt kompromissvilja gentemot både ortodoxins åsikt om människans fulländade natur före fallet och Pufendorf, som utgick från människan efter fallet. Här stod S närmare en äldre tradition och återknöt också till Aristoteles när han inte som Pufendorf gjorde samhällsfördraget till utgångspunkt för skilda former av samhälleliga maktstrukturer utan hävdade att sådana funnits redan i naturtillståndet. Tveksamheten inför den fördragsrättsliga lösningen kan ha haft sin grund i att det i en sådan inrymdes en grad av godtycklighet beträffande samhällsinstitutionernas givna karaktär. I Grotius' efterföljd hävda- de han att folket har rätt att göra uppror mot en tyrannisk överhet, men i en sen redaktion av Sciagraphia övergav han dessa åsikter, vilket har setts som en anpassning till det begynnande karolinska enväldet (Lindborg). Vad som i hans sammantaget tämligen ortodoxa ståndpunkter var taktisk hänsyn och vad som hade intellektuella grunder är svårt att avgöra.

Vid bildandet av Antikvitetskollegiet kom S med titeln assessor att tillsammans med svärfadern Loccenius, Magnus Celsius (bd 8) och Johan Hadorph (bd 17) utgöra dess kärna. Från början var det en veritabel akademi med regelbundna lärda överläggningar och publiceringskrav för ledamöterna. 1673 erhöll S nedsättning i tjänstgöringen som professor för att kunna fullgöra sitt uppdrag. När uppgifterna fördelades skulle han enligt instruktionen ge ut "the gamble authores". Redan tidigare hade han arbetat med området genom att beledsaga Olaus Verelius' utgåva av Göthriks och Rolfs saga med huvudsakligen filologiska noter men också genom en mer udda skrift. Av drottning Kristina gavs han uppdrag att sammanfatta befintliga kunskaper om pytagoreisk filosofi. Han diskuterade detta med Stiernhielm men först efter ett decennium resulterade det i De natura et constitutione philosophiae Italicae seu Pythagoricae (1664), i vilket S, delvis i polemik med samtida författare, drar de idéhistoriska trådarna från Pythagoras bakåt till så väl mystiska som mytiska traditioner men hejdar sig inför alltför vittgående slutsatser. Arbetet blev uppmärksammat utomlands men knappast för det hyberboreiska tankegodset med beskrivningar av pytagoreiska element hos de nordliga druiderna.

Det första konkreta uppdraget från kollegiet blev Konungastyrelsen, tidigare utgiven 1634 av Johan Bure (bd 6) efter en kort tid därefter förkommen handskrift. Avsikten var nu att ge ut den på latin för utlandet och S var således hänvisad till Bureus' edition. Redan i jan 1669 kunde han skicka ett färdigt parti till De la Gardie, som senare s å lät bekosta tryckningen av det färdiga verket. I den sakrika och koncisa kommentaren tog S ställning till den politiskt betingade frågan om Konungastyrelsens äkthet. När han sökte tidsbestämma den gjorde han sig dock skyldig till misstag, som han i ett senare arbete i någon mån rättade till utan att utveckla tankegången. Vid utgivningen av den uppsaliensiska ärkebiskopskrönikan, färdig redan 1671 och utkommen två år senare, hade han att arbeta med medeltida dokument genom Hadorphs fynd av Registrum Upsaliense. S var sysselsatt med flera andra utgivningsföretag, bla Adam av Bremen och en sv upplaga av Johannes Messenius' (bd 25) ärkebiskopskrönika, men slutförd blev endast De vita et miraculis Sancti Erici, där han felaktigt attribuerade båda till Israel Erlandi (Israel Erlandsson [Finstaätten, bd 16]).

Odelat politisk till sin karaktär var uppgiften att skriva om riksvapnet, som gick tillbaka på den ännu inte avblåsta striden mellan Danmark och Sverige om rätten att föra de tre kronorna. S saknade inte föregångare och en utredning inriktad på nyss timade förhållanden hade just utförts. Här fick han arbeta med otryckta källor enligt den order som sändes till kanslikollegium och riksarkivet. Undersökningen ställde krav på komparativa studier av skilda materialtyper, inte bara skriftliga utan också sådana som mynt och medaljer. Arbetet drog ut på tiden och Hadorph hade anmärkningar främst mot argumentationen, som han ansåg behövde ytterligare källmaterial att stödja sig på. Troligen arbetade S om manuskriptet under sina sista månader. Det utkom först efter hans död med Hadorphs anmärkningar som särskilt till-lägg. S:s arbete är klart vetenskapligt även om vissa grundläggande teser senare visat sig felaktiga, som att de tre kronor som återfinns på medeltida sv mynt betecknade riksvapnet eller att han inte skilde mellan kungens vapen och riksvapnet. Dessa åsikter delades emellertid av samtida som skrev i frågan. Han härledde ytterst kronorna till symboler för Tor, Oden och Frej, länge en giltig teori.

S framträdde som den förste i Sverige med ett rent arkeologiskt arbete, De orbibus tribus aureis (1675), en redogörelse för fyndet i Skåne av främst tre brakteater av guld från folkvandringstid. Visserligen använde han sig endast av skriftliga källor i sin bevisföring, men han gick systematiskt tillväga i beskrivningen av fyndomständigheterna och överförde sina filologiska redskap till tolkningen av föremålen. Arbetet beledsagades också av stick efter egenhändiga teckningar. Även som lokalhistoriker förebådade S den fortsatta vetenskapliga inriktningen genom den dittills grundligaste antikvarisk-topografiska framställningen, Upsalia, utgiven 1666 efter lång tids förberedelse och säkert på eget initiativ. Beskrivningen av staden inkluderade en historisk skildring alltifrån frågan om dess namn och förhållandet mellan Gamla Uppsala och det nya till en beskrivning av byggnader, monument och märkvärdiga händelser. En utvidgad version, baserad på de anmärkningar S lagt till i sitt eget exemplar, skulle ett sekel senare ges ut av Johan Ihre (bd 19) i disputationsform.

Upsalia förde in S i en litterär strid med viktiga principiella implikationer. Samtidigt som han rensade i arvet efter bröderna Johannes (bd 20) och Olaus (bd 28) Magnus och de götiska spekulationerna kring Uppsalas uråldriga historia och hittade svagheter i de etymologiska resonemangen, delade han samtidens åsikt att Gamla Uppsala legat där den nuvarande staden Uppsala ligger och inte vid kungshögarna, där den första domkyrkan varit belägen. För Verelius, som var trogen anhängare till Rudbeck, utgjorde kyrkan i Gamla Uppsala i själva verket resterna av det hyperboreiska Apollotemplet. Ett hovsamt angrepp på S, utan namns nämnande, av Verelius i noterna till editionen av Hervarasagan 1672 besvarades av S året därpå i editionen av ärkebiskopskrönikan. Ytterligare skrifter följde i ett allt mer uppskruvat tonläge, där det yttersta stridsämnet var grundprinciperna i Rudbecks ännu inte utgivna Atlantica och därmed hela den götiska världsbilden. Sedan De la Gardie - troligen efter S:s böner - 1677 inskridit med förbud mot vidare skriftväxling just som Verelius skulle publicera ett fränt motangrepp tycktes saken vara ur världen. Ett oväntat fynd gjordes emellertid i Rudbecks bibliotek, ett pergamentblad med anteckningar efter vad som uppges vara 1200-talsbiskopen Karl i Västerås om grundläggandet av domkyrkan på hednatemplet. En textedition av Verelius bröt inte förbudet men gav S möjlighet till förödande kritik genom att elegant kunna påvisa att det rörde sig om en förfalskning. Även om denna fråga inte slutgiltigt lösts (2001) innebar diskussionen kring den något av källkritikens genombrott. Den länge rådande åsikten att S var den skickligaste i källbehandlingen har emellertid modifierats (Kumlien). Tvisten blev också till men för arbetet i Antikvitetsarkivet. Vid tillsättandet av preses efter Loccenius' död valde De la Gardie att inte utse någon av kombattanterna utan istället den obetydlige Johan Axehiälm (bd 2).

Det utomlands mest uppmärksammade arbetet var emellertid Lapponia, utgivet i Frankfurt 1673. Två år tidigare hade S på De la Gardies uppdrag inlett arbetet. Syftet var att generellt öka kunskapen om samer ute i världen men också att gendriva det seglivade rykte som sade att deras trolldom gjorde svenskarna framgångsrika på slagfältet. S besökte inte själv Lappland utan kyrkoherdarna i området uppfordrades att lämna in berättelser om bygden och folket. Dessa redogörelser tillsammans med skriftliga källor och den samlade kunskap som kolonisationen givit samt muntliga uppgifter från ett par studenter av samisk härkomst utgjorde underlaget liksom föremål från olika samlingar, bl a hans egen. S fungerade emellertid inte som en passiv förmedlare. Egna tolkningar och värdeomdömen bestods de skriftliga källorna och särskilt Olaus Magnus fick vidkännas kritisk granskning. Skildringen var allomfattande med koncentration på samernas särdrag och sedvänjor och med verkligt engagemang i skildringen av deras religion och religionsutövning, men där gavs också plats för naturalhistoriska iakttagelser. Samerna, vilkas finska ursprung han var övertygad om, framställdes som ett fredligt folk som saknade episk tradition och därmed avfärdades tanken om deras förbund med onda makter som sådan, även om han instämde i åsikten att deras trollkarlar stod i djävulens sold.

Frankfurt valdes till tryckort för Lapponia både för att boken via den årliga mässan snabbt kunde nå ut och därför att de överlägsna tryckteknikerna där gav rättvisa åt illustrationerna. Framgången var omedelbar och förstärktes av just de ofta reproducerade träsnitten efter S:s egna teckningar, stiliserat effektfulla och pedagogiska. Den första upplagan innehöll till S:s förtret en mängd tryckfel men inom tio år följde mer korrekta versioner på tyska, engelska, franska och holländska. Själv arbetade S på en reviderad och utökad upplaga, något som hans eget exemplar med interfolierade excerpter från delvis nya sagesman liksom egenhändiga teckningar bär vittne om. Intresset hos Royal Society i London var omgående stort, utdrag ur boken publicerades och snart kunde Johan Heysig, tidigare amanuens hos S och hans handgångne man, demonstrera en lapptrumma vid ett sammanträde. S hade för övrigt varit den förste svensk som stod i direkt kontakt med Royal Society genom att han besvarade en frågelista med naturvetenskaplig inriktning, där det klassiska spörsmålet om svalornas övervintring på sjöbotten inte saknades.

Även som litteraturhistoriker kan S karaktäriseras som pionjär. Redan 1671 nämndes i förteckningen över pågående arbeten av Antikvitetskollegiets ämbetsmän det som skulle bli Suecia literata, men arbetet utkom först året efter S:s död och en andra upplaga 1698 med tillägg och rättelser av dansken Johannes Mollerus. Till skillnad från samtida utländska arbeten på området som mer bär prägel av bibliotekskataloger ordnade S sitt kronologiskt efter den tidpunkt de svenska och i Sverige verkande författarna framträtt och bifogade en och annan personlig kommentar. Verkets storhet ligger i den rimligen mångåriga arbetsinsatsen att belägga skrifter i en tid när den nationella litteraturen inte fanns samlad. S var nästan helt hänvisad till privatpersoners bibliotek och till muntliga uppgifter. I åtskilliga fall är en bok eller handskrift känd endast genom omnämnande här. Bibliografiskt ligger dock en svårighet i att också sv titlar är angivna på latin. S förutskickade en fortsättning, en mer renodlad litteraturhistoria, som han omnämnde som tryckfärdig, De fato literatio ... . Den är bevarad i handskrift och nära ett sekel senare kom den till flitig användning av Anders Anton v Stiernman i dennes presidietal i VA, som betecknats som den första sv lärdomshistorien.

S var utövande konstnär och uppger att han i ungdomen varit nära att överge studierna för konsten. Bevarat är inte bara hans självporträtt i miniatyr utan också teckningar, särskilt på det antikvariska området, av vilka det tydligt framgår att han lade stor vikt vid deras informationsvärde, och de teckningar som fungerat som illustrationer samspelar oftast elegant med texten. Hans medvetenhet om den delvis politiskt betingade emblematiken var tydlig. Detta visas inte minst av titelplanschen till De milida navali veterum, där drottning Kristina som Minerva är kapten på skeppet Sverige, som seglar i förlig vind. De konstteoretiska teorierna framfördes i Graphice, id est de arte pingendi (1669), med förebilder hos främst holländska humanister. Till skillnad från dessa arbetade S inte endast med filologiska och estetiska definitioner grundade på retorikens kategorier utan gav också råd och anvisningar för själva hantverket. Han har också en vidare syn på de konstnärliga genrerna; till de av humanisterna uppskattade porträtten och historiemåleriet fogade han landskap och stilleben. Verket vände sig delvis till vad han benämner "artis studiosi", vilket här bör fattas inte som utövande konstnärer utan snarare som den adelsungdom för vilken kunskap om konsterna i vid bemärkelse var en nödvändig del av utbildningen.

När S efter svärfaderns död 1677 önskade utnämnas till dennes efterträdare som universitetets bibliotekarie stöddes han inför kanslern av Rudbeck, som inte lät striden med Verelius påverka den i grunden positiva uppfattning han hyste om S. Dessa sista år avstod han från lönen som juris professor men behöll den skytteanska professuren. Planer saknades inte men få åtgärder hann genomföras. Han ville kräva in alla lån och göra en ny katalog. För kanslern lade han också fram en plan på genomgripande förändringar. Han klagade över omöjligheten att ordna och bevara samlingarna, som hotades av såväl bristande ekonomiska förutsättningar som av lokalernas otillräcklighet och bristen på luft- växling. Rudbeck skissade på en ny biblioteksbyggnad men av detta blev intet.

Tjänstebostaden Skytteanum var vid S:s tillträde förfallen och han köpte 1654 en stor fastighet av Mattias Biörenklo (bd 4). Det var en omfattande anläggning med flera bostadshus, utan tvivel nödvändig för att kunna logera studenter. Här lät han uppföra en av Rudbeck ritad och ännu bevarad biblioteksbyggnad, "museum Schefferianum". Förutom boksamlingen, som S delvis haft med sig från Strassburg och vars innehåll är känt genom arvskifteshandlingar, där den åsattes högre värde än den fasta egendomen, inrymdes mineraler, etnografiska föremål, mynt och annat som hörde till tidens konstkammare. Hans amanuens Johan Heysig gjorde 1677 en förteckning, av vilken endast den mineralogiska delen är bevarad. I den ingick bland mycket annat lappländska malmer, men den seite som ännu står utanför bibliotekshuset och länge av traditionen omhuldades som ett arv efter S torde vara ett tillskott från senare tid. S:s goda kunskaper i numismatik var helt säkert tidigt grundlagda och bar frukt genom komparativa resonemang i åtskilliga skrifter. Han planerade flera rent numismatiska verk, bl a en förteckning över De la Gardies samling, som han också kunde använda som studieobjekt och för vilken han fungerade som rådgivare. Genom löpande kontakt med flera av tidens ledande numismatiker inhämtade han de senaste rönen och fungerade som lärare för de första mer renodlade numismatikerna i landet, Elias Brenner (bd 6) och Niclas Keder (bd 20). Biblioteket liksom samlingarna i övrigt skingrades, men 1719 köpte universitetsbiblioteket 22 handskrifter som stått i hans bibliotek. Flertalet var troligen medtagna från Strassburg och den mest kända, Codex Wimpeling, innehåller viktiga humanisttexter.

Av en omfattande dokumentation framgår att S:s dödsbo energiskt verkade för att få ut innestående fordringar. Det hävdades att han under lång tid inte uppburit arvodet som assessor i Antikvitetskollegiet och inte heller fått ut de särskilda löneförmåner han skulle ha haft som skytteansk professor, ett minne av de dispyter han haft med förvaltaren av de skytteanska medlen. Under förmyndarräfsten agerade myndigheterna motvilligt beträffande en donation på grund av S:s stora insatser, men på formella grunder fann man att den måste återgå.

Det är genom sina skrifter och i lärd polemik kring dessa S gjort bestående insatser. Som universitetsman visade han föga intresse för konsistoriets långrandiga diskussioner i drätselfrågor och undvek liksom flera professorskolleger att oftare än nödvändigt tjänstgöra som rektor. Den lilla gestalten med små mustascher, krokig näsa och oftast klädd i svart sidenkappa skildrades flera gånger av samtiden liksom hans person de sista åren: alltför tidigt giktbruten kunde han inte gå upp i katedern utan måste ledas av sin son och mot slutet var han oförmögen att föra pennan. Den koncisa karaktäristiken "var bittida uppe om morgnarna; alle förnäme hälsade på honom" fångar i all enkelhet den komplicerade dubbelheten i S:s gärning.