Nils Bonde

10. Nils Bonde, den föregåendes broder, son till B. 7 i hans första gifte, f. 19 jan. 1685 i Stockholm, d 24 apr. 1760 därstädes. Greve av Björnö, ägde Hörningsholm och Toftaholm. Student vid Åbo akademi 25 nov. 1695; medföljde fadern på dennes ambassad till Holland och England 1697−98; student i Tübingen jan. 1702−2 maj 1703; reste i Österrike, Italien, Frankrike och Holland 1703−05. Löjtnant vid Nils Gyllenstiernas regemente i Bremen 28 aug. 1703; kaptenlöjtnant. 20 febr. 1705; kapten vid samma regemente 18 aug. s. å.; kapten vid livdragonerna 29 juli 1708; överste och generaladjutant i holsteinsk tjänst 15/26 maj 1721; svor hertig Karl Fredrik av Holstein trohetsed 28 juni/9 juli s. å.; brigadjär med bibehållande av generaladjutantsbefattningen 31 aug./11 sept. 1722; erhöll avsked ur svensk krigstjänst 6 mars 1723; överkammarherre hos hertigen av Holstein 31 dec. 1723/11 jan. 1724; erhöll fullmakt på amtmansbefattning i Schleswig, då hertigen återfinge sitt hertigdöme; erhöll avsked ur hertigens tjänst 13 jan. 1738; erhöll av riksens ständers stora sekreta deputation tillstånd att få innehava tjänst och beställning under civilstaten 14 apr. 1739; landshövding i Södermanlands län 29 maj s. å.; erhöll fullmakt att i särskilt värv begiva sig till ryska hovet 22 nov. 1742; landshövding i Hallands län 29 jan. 1750; erhöll på begäran avsked från landshövdingesysslan 9 febr. s. å. RSO 1748; innehade rysk orden.

Gift 21 juni 1725 på godset Poh i Estland med Magdalena Elisabet von Dreijern, f. 26 jan. 1704 i Hamburg, d 15 febr; 1778 på Hörningsholm, dotter till holsteinska etatsrådet Matias von Dreijern.

Kungl. rådet och ambassadören Karl Bondes son Nils delade barndoms- och ungdomsöden med den äldre brodern Gustav (se B. 9), tills de på våren 1701 tillsammans begåvo sig ut på den obligatoriska rundturen. De anteckningar, Nils B. härunder förde, tillåta oss att följa honom i spåren. Utresan gick över Stade, där generalguvernören Nils Gyllenstierna övertalade den yngre av de båda bröderna att gå i krigstjänst. De fortsatte därpå över det württembergska hovet i Stuttgart till Tübingen, där de vistades ett och ett halvt år »med collegier hos professorerne och exercitier som feckte, rida, dantza, musique, språkmästare, vapnekonsten och bållhus». Genom Bajern och Böhmen gick resan så till Wien, där de unga grevarna under Strahlenheims ciceronskap introducerades »uti de förnembsta husen och assembléer, som där funnos till stort antal». Därefter besöktes Venedig, Padua, Rom, Neapel, Florens osv., där de »övade sig i arkitekturen» och besågo antikviteterna. I Frankrike fortsattes exercitierna, tills B. i slutet av år 1704 erhöll order att inställa sig vid Gyllenstiernas regemente i Stade, där han under vistelsen i Italien blivit utnämnd till löjtnant. I sakta mak fortsattes emellertid resan över Belgien och Holland till Stade, där de båda bröderna skildes, Gustav för att fortsätta till hemlandet, B. för att börja sin militäriska bana. 1707 sändes B. till Karl XII med den av Gyllenstierna bemedlade traktaten mellan de Eutinska och Wolfenbuttelska hoven. Konungen befann sig nu på inmarsch i Polen, och B. anslöt sig till armén, lyckades tillvinna sig K. G. Rehnskölds bevågenhet, »så att jag ständigt var med honom och till flera regementen, som han under marschen mönstrade». Han medföljde så på marschen genom Masuriens kärr och skogar och deltog i träffningarna vid Grodno och Holovzin. I lägret vid Mohilev erhöll han för sitt visade välförhållande kaptensfullmakt vid livdragonernas livkompani. Under färden ned genom Ukraina med dess nöd och umbäranden föll B. i en häftig sjukdom, »hetsig feber och rödsjuka», så att han måste forslas på en bår mellan två hästar och hade sånär satt livet till, då en gång kosacker angrepo arriärgardet och anställde förödelse bland bagaget och de sjuka. Han blev emellertid räddad, tillfrisknade och deltog i skärmytslingarna före Poltavas belägring. Under denna tjänstgjorde B. som Rehnskölds adjutant och har om débaclen lämnat en ganska värdefull skildring. Vid Perevolotjna begärde livdragonerna, till vilka B. hörde, att få slåss till sista blodsdroppen men måste som bekant vika för flertalets önskan, och B. gav sig fången med de övriga. Han fördes nu till Oranienburg och vidare till Moskva under stora umbäranden, deltog i tsarens triumftåg, tillhörde sedan de kompaniofficerare, som inlogerades i själva Moskva, men fördes efter ett par år till Vologda, där han tillbragte nio år, »led dock ingen nöd under min fångenskap, såsom flere av mina olyckskamrater, vilka varken hade kläder att skyla sig med eller föda att stilla sin hunger med, ty jag erhöll årligen av min styvmoder och broder från Sverige 400 rdr. Jag försökte fördriva min chagrin så gott sig göra lät med jakt och det sällskap, som där fanns att tillgå.» Äntligen på våren 1721 kom order om hans frigivande, enligt B:s egen uppgift på grund av intercession av hertig Karl Fredrik, som tydligen räknat ut, att B. med sina goda släktförbindelser kunde vara honom till nytta i hans svenska tronföljdsplaner. Omedelbart efter sin ankomst till Petersburg inträdde han i dennes tjänst som överste och generaladjutant. Han blev här också i tillfälle att göra hertigen avsevärda tjänster, tillsvidare mest därför, att hertigen icke var mäktig ryska språket, som B. lärt sig under fångenskapen. Då emellertid Bassewitz i dec. 1722 avreste på sin bekanta beskickning till den svenska riksdagen, följde B. med och blev nu en viktig förmedlare till det hastigt uppblomstrande holsteinska partiet. Själv knöt han sina öden allt fastare till hertigens, gifte sig med en förmögen systerdotter till grevinnan Bassewitz och tog formellt avsked ur svensk tjänst, trots de ansträngningar släkt och vänner gjorde att kvarhålla honom. Återkommen till hertigens hov avancerade han till överkammarherre och blev den egentlige negociatören å hertigens sida i de segslitna giftermålsförhandlingarna; däremot synes han icke ha varit någon särskilt ivrig deltagare i de lustbarheter, varmed hertigen ödde bort de ryska åren. Vid katastrofen 1727, då hertigen efter kejsarinnan Katarinas död skickades hem till sitt land igen, följde B. honom troget, återsändes emellertid som dennes representant till Ryssland för att utfå utlovade subsidier och måste stanna i sex år för att under ständiga motgångar söka hålla det svalnade intresset för hertigen uppe. Slutligen efterkoms hans enträgna rappellbegäran, och efter återkomsten till Holstein tog han sitt beslut att lämna det sjunkande skeppet. »Som jag fann H. K. H:s affärer i mycket avtagande med liten reveny och stora utgifter, varav hans uppvaktning i längden kunde komma att lida, så anhöll jag i underdånighet om icke H. K. H. ville föravskeda mig ur tjänsten och tillåta mig försöka min lycka i mitt fädernesland, varest jag vid min genomresa fann såväl överheten som alla andra mig mycket bevågna.» Han lyckades så gott som omedelbart erhålla den »anständiga beställning», varom han i mars supplicerade till K. M: t. Efter stora sekreta deputationens förord erhöll han nämligen det efter Karl Sparre ledigblivna Nyköpings län. Hans verksamhet här har icke efterlämnat några mera betydande spår. Dalupprorets efterdyningar liksom än mer de ovälkomna ryska hjälptrupperna vintern 1743−44 skaffade honom emellertid stort besvär och många omkostnader, varöver han beklagar sig. År 1750 erhöll B. tillstånd att få byta län med landshövdingen i Halland, baron K. M. Fleetwood, som lämnade i mellangift 25,000 plåtar. Med detta goda ackord tog B. omedelbart avsked »i anseende till dess avtagande hälsa och krafter samt annalkande ålder» och tillträdde sålunda aldrig det halländska landshövdingeämbetet.

Vid sidan av sin landshövdingegärning fick B. endast vid ett enda tillfälle tangera storpolitiken. Det var då i okt. 1742 Henrik Wredes eller rättare hattkonklavens bekanta, memorial rullat upp tronföljdsfrågan och Karl Peter Ulrik valts till tronföljare. Till medlemmar i den beskickning, som i Petersburg skulle tillkännagiva valet och inleda underhandlingar om vapenvila eller fredspreliminärer, utsågs nämligen av rådet trots sin avgjorda lutning åt mösspartiet B., vars antecedentia vid det holsteinska hovet gjorde honom i viss mån sakkunnig, jämte den specielle hattrepresantanten, den unge kammarherren K. F. Scheffer, som skulle utföra det hemligaste uppdraget att köpa eller störta Bestusjev. Borgare och bönder motsatte sig energiskt B:s val och utsago i hans ställe K. O. Hamilton, men efter en veckas tvister bieslöts, att alla tre skulle avgå. Beskickningens snöpliga resultat — den hölls hela tiden under bevakning och tvangs att kapitulera för de ryska anspråken i den sedan gammalt svävande titelfrågan — torde näppeligen kunna läggas B. och hans följeslagare till last. — Med sin holsteinska gemål, bekant under namnet »den ryska grevinnan», förvärvade B. en ansenlig förmögenhet, som tillät honom att inköpa Hörningsholm, vars av ryssarna härjade slott av honom restaurerades med K. Hårlemans tillhjälp. Det gjordes till fideikommiss liksom senare det fäderneärvda Toftaholm.