Carl Fredrik Scheffer

2 Scheffer, Carl Fredrik, sonson till S 1, f 28 mars 1715 (självbiogr i VA) i Nyköping (Schönberg, s 7, fdb saknas), d 27 aug 1786 i Torrlösa, Skåne. Föräldrar: presidenten frih Peter S o Helena Maria Ehrenstierna. Inskr vid UU 1 febr 28, e o kanslist i K M:ts kansli 15 febr 32, utrikes studieresor 34–37, kammarherre 15 sept 41, envoyé till Frankrike febr 44–52, kansliråd 20 okt 47, riksråd 5 okt 51–4 mars 61 o 28 sept 61–12 aug 65, landstormästare för frimureriet i Sverige 53–74, ordf i Myntkommissionen 4 mars 55, guvernör för kronprins Gustav o arvprinsarna Karl o Fredrik Adolf 5 mars 56–26 mars 62, kallad till riksråd (tilltr ej) 29 maj 69, greve 6 nov 66 (ej introd), medföljde kronprinsen/kungen på dennes franska resa 70–71, ordf i Tabellkommissionen 15 febr 73, jämte Joachim Beck-Friis (bd 3) chef för hospitalsväsendet 29 mars 73, led av dir för Ostindiska kompaniets tredje oktroj från 21 april 73, av dir över Trollhätte slussverks byggnad 20 nov 76–10 nov 77. – Serafimerriddare 23 nov 52 (ordenskansler från 7 mars 68), led av Vitt:akad 53 (preses 73–74), LVA 53 (preses 55 o 72), LPS 72, LFS 81, LSA 86 (tilltr ej), led av ett flertal utländska akad:er o lärda sällsk, bl a l'Académie de Châlons-sur-Marne 76 (samtidigt med hertig de Choiseul).

G 6 jan 1757 i Sthlm (Elgenstierna) m grev Gustava Sabina v Düring, dp 22 juni 1721 där, Ridd, d 15 dec 1778 i Tyresö, Sth, dtr till fältmarskalken greve Johan Christoffer v D (bd 11) o grev Catharina Margareta Bonde.

S tillhörde den karolinska ämbetsadel, med namn som v Höpken, Gyllenborg och Tessin, som i väsentliga avseenden formade 1700-talets politiska och kulturella liv.

Såväl S som hans ett år yngre bror Ulric S (S 3) erhöll privatundervisning av sedermera kyrkoherden TD Peter Zetterling och 1728 skrevs de in vid UU. I jan 1731 sökte S anställning i K M:ts kansli och efter att ha prövats med att skriva av gamla re-gistratur och examinerats i bl a främmande språk anställdes han påföljande år som kanslist i Krigsexpeditionen där hans duglighet snart uppmärksammades. Redan året därpå anförtroddes han uppdraget att föra protokollet i rådet. Sommaren 1734 begärde S ledigt för utrikes studier. Från sept s å till nov påföljande år studerade han "jurisprudence" vid universitetet i Halle. Därifrån begav sig S till Haag, där han provtjänstgjorde hos den erfarne sv envoyén J F Preis (bd 19). Mot slutet av 1736 kom han till London och Oxford för att året därpå infinna sig hos den sv ministern i Paris, N P Gedda (bd 16). Där delade han sin tid mellan tjänstgöring på legationen, studier och ett mondänt sällskapsliv. I sept 1737 avreste S mot Sverige i sällskap med A M L Saint-Sévérin, tillträdande fransk minister i Sthlm.

Efter hemkomsten förflyttades S snart från Krigsexpeditionen till Utrikesexpeditionen, och i början av 1739 sändes han som observatör till Khvn. En allianstraktat mellan England och Danmark var på väg att löpa ut, och S skulle diskret undersöka möjligheterna av att åstadkomma en trippelallians mellan de nordiska länderna och Frankrike. Av detta blev intet: Danmark slöt en ny traktat med sin gamla bundsförvant England, och S fick återvända till Sthlm med oförrättat ärende. Lantmarskalken C G Tessin uppskattade emellertid den smidighet S hade visat i Khvn, vilket skulle visa sig gynnsamt för S:s fortsatta karriär.

Under 1730-talet växte oppositionen mot kanslipresidenten Arvid Horns försiktiga utrikespolitik. S såg sina framtidsutsikter ligga hos dennes motståndare, det blivande hattpartiet, som förespråkade revanschkrig mot Ryssland. Efter hattarnas seger vid 1738/39 års riksdag aktualiserades krigsfinansieringsfrågan och det beslöts att en ambassad skulle skickas till alliansbrodern Frankrike för att söka utverka ökade subsidier. Chef för ambassaden blev Tessin som utsåg S till sin kommissionssekreterare. De anlände till Paris 29 juli 1739. Med Tessin som ciceron fördes S in i den franska huvudstadens politiskt, kulturellt och konstnärligt betydelsefulla kretsar. Det är säkerligen inte för djärvt att anta att S:s diplomatiska färdigheter finslipades under Tessins egid.

Genom ihärdig uppvaktning av kardinal Fleury lyckades Tessin hösten 1740 utverka väsentliga subsidier av Frankrike. Med ekonomiskt stöd i ryggen förklarade Sverige Ryssland krig i juli 1741.1 början av påföljande år återvände S till Sverige och sin tjänstgöring i kansliet där han i hög grad åtnjöt kanslipresidenten C Gyllenborgs (bd 17) förtroende. Kriget blev ett sv fiasko, och hattpartiets ställning hade säkerligen kunnat bli ytterst prekär om inte tronföljdsfrågan till en del dragit uppmärksamheten från de illa skötta militära operationerna. En delegation i vilken S ingick sändes 1742 till S:t Petersburg för att underrätta tsarinnan Elisabet om det sv valet av tronföljare. Hon godkände inte detta men lovade Sverige en acceptabel fred om Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp utsågs till sv tronföljare. Fred slöts på de ryska villkoren året därpå. Det var säkerligen på Tessins rekommendation som S utsågs till minister i Paris. I diplomatiskt hänseende blev de många åren där inte den framgång den ambitiöse S kanske hoppats på men han trivdes väl i den intellektuella och kulturella miljön. Betydelsefull blev också hans bekantskap med den danske ministern där, J H E Bernstorff.

När S mot slutet av 1751 nåddes av underrättelsen att han utnämnts dll riksråd väckte detta motstridiga känslor inom honom. Han hade fäst sig starkt vid Paris men ville å andra sidan inte riskera att hans karriär kom i kläm. I sept 1752 lämnade S Paris och i okt anlände han till Khvn där han sammanträffade med Bernstorff, som blivit utrikesminister. Detta blev inledningen till ett långt samarbete i syfte att åstadkomma ett svensk-danskt förbund i nära anknytning till Frankrike men med bevarande av de bägge ländernas fulla handlingsfrihet.

I avsikt att verka för detta program intog S sin plats i rådet. Hans strävanden mötte dock inte oreserverat gensvar hos de övriga rådsherrarna. Sedan Tessin i mars 1752 lämnat den utrikespolitiska ledningen och A J v Höpken (bd 19) blivit kanslipresident blev det svårare att verka för en danskvänlig linje. En rivalitet inom hattledningen i rådet utkristalliserades.

Det tidigare 1750-talets klara politiska läge med ett fullständigt dominerande hattparti i regeringsställning suddades undan för undan ut. Efter Lovisa Ulrikas misslyckade försök 1756 att stärka det kungliga politiska inflytandet var hovpartiet näst intill upplöst. Så småningom formerade sig emellertid de splittrade skarorna åter kring kungaparet, och ett nytt mössparti växte fram i opposition mot hattarnas krigs- och penningpolitik.

Den politik som ledde till Sveriges indragande 1757 i sjuårskriget, och där S varit en drivande kraft, försvagade väsentligt regeringens prestige. Räfst och rättarting var att vänta. Hovpartiet och det yngre mösspartiet såg goda utsikter dll revansch och regeringsbildning. Helt lyckades emellertid inte oppositionen. 1761 anklagade ständerna rådet för att ha igångsatt kriget utan ständernas inkallande och samtycke. S och N Palmstierna (bd 28) försvarade sig med att det inte hade varit fråga om att dra in Sverige i ett offensivt krig utan endast om ett fullgörande av Sveriges förpliktelser som garant för Westfaliska freden. Detta, ansåg de, föll inom rådets kompetensområde.

Stormen mot rådet var hård men en uppgörelse mellan lantmarskalken Axel v Fersen (bd 15), C F Pechlin (bd 28) och den franske ministern d'Havrincour räddade hattpartiet för stunden. Överenskommelsen innebar att hattarna fick offra tre av partiets representanter i rådet. S, Palmstierna och v Höpken - de två förstnämnda ansågs mest skyldiga till att Sverige dragits in i sjuårskriget - licentierades. Det politiska läget i riksdagen medförde emellertid att S fem månader senare återinsattes i rådet.

I mars 1756 hade S av ständerna utsetts till guvernör för prinsarna. Efter initiala svårigheter med Lovisa Ulrika och kronprinsen vann han undan för undan deras förtroende. S:s inflytande över den blivan- de kungens mognadsprocess och bildningsgång var betydande. Hans erfarenheter av personliga motgångar under partistriderna ledde till en gradvis framvuxen sympati för en utvidgning av kungamakten. Våren 1762 upphörde S:s guvernörskap för kronprinsen men en vänskap hade då växt fram mellan S och Gustav. Det är inte omöjligt att den förlikning som mot slutet av året ingicks mellan hovet och hattarna i någon mån var resultatet av S:s och kronprinsens samsyn.

Något före mitten av 1760-talet började S spela en framträdande roll i den s k kompositionspolitiken, dvs försöken att ena partierna. Redan tio år tidigare hade S gett uttryck för farhågor för vad ett ohämmat ständervälde skulle kunna innebära. Han har själv understrukit att han under 1760-talets första hälft arbetat på en författningsreform. I Tankar om några ännu felande mått till vårt regeringssätts bestånd (1756, tr 1939) pläderas för en starkare ställning för den exekutiva makten än vad hattpartiet tidigare förespråkat. Detta har ansetts utgöra ett första verkligt försök att komma till rätta med bristerna i frihetstidens författning (Jägerskiöld 1943, s 158). – Genom kompositionspolitiken hoppades de ledande hattarna, främst Fersen och S, att vid den kommande riksdagen kunna genomföra nödvändiga reformer. Våren 1764 utarbetade S ett författningsförslag byggt på Montesquieus principer.

I böljan av 1765 sammankallades riksdagen och mössorna hyste stora förhoppningar om att segra. Försoningspolitiken bröt samman och S tvingades i aug utträda ur rådet. Hans förbindelser med kronprinsen och hovet blev alltmera förtroendefulla, och jämte brodern Ulric kom han att tillhöra kretsen av Gustavs närmaste rådgivare och vänner. När S, som var strategen bakom hovets politik, 1769 erbjöds att återinträda i rådet avböjde han kategoriskt.

I nov 1770 medföljde S kronprinsen på dennes franska resa. Efter återkomsten till Sverige och under intryck av det skärpta inrikespolitiska läget efter hattregimens fall i april 1772 rådde S kungen att fatta statsrodret. I själva genomförandet av statskuppen tog S ingen verksam del, men han bistod Gustav då denne utarbetade sitt förslag till RF. Utan officiell ställning förblev S livet ut kungens lojale rådgivare, och det var denne som såg till att S erhöll en plats bland Ostindiska kompaniets direktörer.

Som ung lät sig S entusiasmeras av hattarnas expansiva politik. Liksom hans något äldre samtida C Ekeblad (bd 12) och A J v Höpken beträdde han den diplomatiska banan, och kanslipresidenten C Gyllenborg använde honom när det gällde de viktigaste hemliga ärendena. Trots att S inte hade någon riksdagsförankring kan hans hand spåras i viktiga ärenden där, t ex när det gäller väckandet av successionsfrågan 1742 (Malmström, 3, s 122). Givetvis samarbetade han med brodern och hade genom denne en viktig kanal till riksdagen. Utrikespolitiskt var det förhållandet till Danmark som under större delen av hans statsmannabana stod i centrum. På grund av framför allt v Höpkens motstånd strandade S:s planer härvidlag. En stor del av ansvaret för Sveriges misslyckade deltagande i sjuårskriget faller också på S.

S var något av en särling bland de ledande hattpolitikerna. Från ivrig försvarare av den frihetstida författningen gled han småningom över till att bli anhängare av en starkt ökad kungamakt. I början av 1761 visade S att han hade klar insikt i och förståelse för frihetstidens parlamentariska utveckling med rådets beroende av ständernas förtroende (Kumlien, s 370 ff o Linnarsson, s 164). Den teoretiska insikten hjälpte dock föga när S realiter förlorade riksdagens förtroende. Efter sin första licentiering greps han av undergångsstämningar och förutspådde författningens snara sönderfall; samtidigt beklagade han rådets minskade makt och myndighet och framhöll att "den minste i riket tror sig icke vara pliktig hälsa på en rådsperson då han är av annat parti än han" (PM 10 aug 1761, S:ska saml). S:s närmande till kungamakten kan synas följdriktigt, och hans betydelse som rådgivare utan officiell ställning till kronprinsen/kungen är svår att överskatta. Mot slutet av S:s liv avtog emellertid kungens intresse av att lyssna på S:s stundom beskäftiga råd. Inte heller hattpartiets omhuldade näringspolitik med dess konkurrensbegränsningar tilltalade S. Tidigt greps han av fysiokratiska tankegångar.

Bland tidens politiker var S vid sidan av Tessin en av de stora kulturpersonligheterna. Hans kanske största intresse var läsning. Han slukade såväl skönlitteratur som vetenskapliga verk med samma aptit. S var en varm beundrare av fransk bildning och hade alltsedan sin tid som sv minister i Frankrike goda förbindelser med den franska kulturvärlden. Han upprätthöll en vidlyftig korrespondens med flera franska fysiokrater, särskilt markis de Mirabeau. I ett tal i VA okt 1772 rubricerat Tal, om förbindelsen emellan grundlagarnas art och folkets "sällhet" hävdade S att grunden till ett folks sällhet var att söka i den gamla kinesiska visdomen som var anpassad efter naturens ordning med en fast uppbyggd samhällshierarki med den suveräne fursten som överhuvud. Att Gustav III två månader tidigare genomfört sin statskupp är en händelse som ser ut som en tanke.

I sann upplysningsanda var S:s intressen vittomfattande, alltifrån mullbärsträdsodling till luftballongsprojekt. Genom sin sociala och kulturella position - och inte minst genom sin generositet - var S eftersökt av tidens akademier och lärda sällskap. I dessa var han en synnerligen aktiv ledamot och idékläckare. Stundom hade hans kolleger där svårt att dämpa hans iver och hejda alltför högtflygande hugskott. Under hela sin levnad visade S stor öppenhet för vetenskapens framsteg. Allt som kunde lända till Sveriges nytta var han beredd att stödja, såväl verbalt som pekuniärt. Tidigare hade S:s ekonomiska ställning inte varit lysande. Under sin tid som minister i Paris uttryckte han oro över de kostnader representationen drog med sig. Genom sitt gifte kom han emellertid i besittning av en betydande förmögenhet i vilken halvparten av godset Tyresö ingick.

Det är lättförståeligt att S jämförts med sin bror kanslipresidenten (S 3), i all synnerhet som de politiskt stöttade varandra. Det har sagts, att det var S som genom sin snabbare karriär och större utförsgåvor betytt mest för Ulrics framgång, men med tiden kom de att tillsammans utgöra en tung politisk konstellation. Ulrics mera eftertänksamma väsen kan ha utövat ett välbehövligt dämpande inflytande på den mera hetsige och otålige S.