Johan Bonsdorff

3. Johan Bonsdorff, de båda föregåendes broder, f. 1 apr. 1772 i Borgå, d 8 juli 1840 i Kakskerta. Student i Åbo 30 jan. 1788; disp. 10 juni 1791 (Diss. sistens theoriam mentis human» revelatione excultæ, p. I; pres. J. Bonsdorff); fil. kand. 16 mars 1792; disp. 16 juni s. å. (De scepticismo historico, p. I; pres. H. G. Porthan); fil. magister 22 juni s. å.; student i Uppsala 12 okt. 1792. Docent i orientaliska språk vid Åbo universitet 13 febr. 1794; amanuens i akademiska konsistoriet ldec. 1795; adjunkt i fil. fakulteten 15 juli 1800; universitetets bibliotekarie 23 febr. 1802; föreläste i pedagogik och didaktik 1803−07; professor i orientaliska språk och grekiska 1 juni 1807 och efter professurens delning endast i grekiska. 2 juli 1812; tjänstledig mot sin egen vilja 25 mars 1823; erhöll avsked som emeritus 16 maj 1832.

Gift 10 nov. 1802 med Erika Emerentia Wasz, f. 24 jan. 1778, d 18 febr. 1855, dotter till bruksdirektören Erik Wasz.

B. är i Finlands lärdomshistoria den främste representanten för den utpräglat rationalistiska riktningen inom bibelexegesen, vilken endast långsamt vann inträde vid Åboakademien. Utrustad med ett ovanligt skarpsinne, lade han i Uppsala grunden till sin stora lärdom under professor J. A. Tingstadius' ledning och upparbetade tack vare sina trägna studier sin genom anlag skarpa kritik. I hans första disputationer kommer denna egenskap av en eller annan orsak icke så pregnant till synes. Så går han ännu försiktigt tillväga i sin avhandling »Loca qusedam difficiliora epistolse Pauli ad Galatas» (1793−98), vilken emellertid enligt sakkunnig åsikt måste betraktas som ett mycket aktningsvärt filologiskt arbete. Men sedan B. blivit universitetsbibliotekarie och fått tillfälle att mera ostört ägna sig åt sina filologiska forskningar, framträdde den utpräglade rationalistiska tendensen tydligare i hans författarverksamhet. I avhandlingen »De Noacho archam ingrediente» (1805), som han kallar en historiskt-filologisk »slutledning», ställer han sig fullkomligt på ackommodationsteoriens ståndpunkt: Noak hade med sin familj och sina husdjur dragit till ett högt berg i Armenien och där byggt ett hus och ställt det väl för sig, då en mer än vanligt våldsam översvämning inträffade i dessa trakter. Samma år som avhandlingen om Noak (1805) utkommo även »De fabulosis Platonis philosophi natalibus et natalitiis» och »De Christo resurrectionem suam pradicente», av vilka den förra »utgör en skarp kritik av de därom förefintliga otillförlitliga uppgifterna, så avfattad, att man mellan raderna kan läsa syftningen på evangeliernas berättelse om Jesus, ehuru dessa ej med ett ord nämnas». Denna undersökning har B. karakteristiskt nog slutat med orden: »capiat vero qui vult» (den må begripa det som vill). Den senare avhandlingen, som behandlade ett delikatare ämne, »vill utgöra en vederläggning av den åsikten, att frälsarens förutsägelse om sin kroppsliga uppståndelse bör tillskrivas evangelisternas egen uppfattning av saken, men man finner, att författaren själv hyser starka tvivel, och undersökningen är mera ägnad att propagera än motarbeta nämnda åsikt» (Heikel).

Det mest kända av B:s arbeten är »De plagis Aegyptiacis», behandlande, de i andra Mosebok omtalade sju plågor, som hemsökte Egypten. Undersökningen vittnar om stor lärdom; författaren söker med ledning av notiser från forntiden och nyare antikvariska och naturhistoriska arbeten förklara dessa under på ett naturligt och tillfredsställande sätt. Arbetet, vars första del utkom 1809, blev av många lärda ansett såsom stridande mot bibelns lära, och filosofiska fakultetens dåvarande dekanus, klassikern J. F. Wallerius, vägrade imprimatur för fortsättningen. Fullständigt förelåg verket år 1819 och blev då föremål för smickrande uppmärksamhet i utlandet.

B:s skarpt kritiska, rationalistiska undersökningar, som många gånger gingo längre än t. o. m. tidens frisinnade forskare kunde tåla och vilka hos flera av kyrkans män uppväckte en häftig opposition, gjorde, att han i likhet med sina bröder icke var omtyckt av sina samtida. När därtill kom, att han framställde frisinnade åsikter även i tidens politiska frågor, kunde han ej heller vara väl anskriven hos universitetets högsta myndigheter. Efter ett frimodigt uppträdande till förmån för Adolf Ivar Arvidsson, vilken på grund av misstankar och illvilliga angivelser tvangs att lämna landet, nödgades även B. att anhålla om tjänstledighet, som förlängdes, ända till dess han uppnådde emeritiåldern. Själv ansåg B., att avskedet var »en frukt av de förhållanden, i vilka jag såsom en oförskräckt tolk av sanningen, rättvisan och den lagbundna friheten stod visavi de maktägande. Landets prelater icke allenast förkättrade mig, utan ansågo mig såsom en människa utan all religion. Den höga adeln, vars fördomar jag uppenbarligen gäckade, hatade mig; den storfurstlige kanslern var mig icke bevågen, för det jag icke åtlydde den mig såsom rektor hemligen meddelade konstitutionsvidriga befallningen att icke låta studenter resa till Sverige, och den eljest ädle Alexander var onådigt sinnad emot mig, för det jag motverkade ryska språkets fortkomst här i landet» (till A. I. Arvidsson 12 aug. 1839).

B. använde de år, han »för sjuklighets skull» var försatt i inaktivitet, till flitiga undersökningar, av vilka dock en stor del gick förlorad vid Åbo brand de olyckliga septemberdagarna 1827, däribland två stora arbeten, till vilka han under hela sin akademiska tjänstetid hade samlat materialier och som redan till en betydlig del förelågo färdiga i manuskript, »Loca Veteris et Novi Testamenti aut non bene satis aut male prorsus ab interpretibus intellecta» samt »De suprema dogmatum religionis christianse origine». — I handskrift å Helsingfors universitetsbibliotek finnes ännu av B.: »De triduana Jonæ in ventre piscis magni commoratione».