Adolph Ivar Arwidsson

1. Adolph Ivar (egentligen Johan) Arwidsson, f. 7 aug. 1791 i Padasjoki, Finland, d 21 juni 1858 i Viborg. Föräldrar: prosten och kyrkoherden Adolf Arvid Arwidsson och Anna Katarina Molin. Studerade vid Borgå gymnasium från 1806; student i Åbo 5 okt. 1810; disp. 30 maj 1812 (Comparatio inter Iphigeniam in Aulide Euripidis et Racinii, p. I, pres."G. Palander); fil. kand. 13 dec. 1814; disp. 31 maj 1815 (Disp...., phsenomena luminis viribus attractivis et repulsivis corporum subjacere et ex his derivari posse, statuens, p. I, pres. J. F. Ahlstedt); fil. magister 13 okt. s. å.; vistades i Stockholm kortare tider 1812 och 1816. Docent i allmän historia vid Åbo universitet 15 juni 1817; studerade vid Uppsala universitet 7 nov. 1817–1818; utgav Åbo morgonblad 1821; förvisad från Åbo universitet genom kejserligt reskript 8/20 maj 1822; överflyttade till Sverige hösten 1823; anställd i K. biblioteket 29 apr. 1824; svensk undersåte 19 jan. 1825; e. o. amanuens vid K. biblioteket 16 mars s. å.; e. o. tjänsteman i riksgäldskontoret och förvaltningen av sjöärendena våren s. å.; amanuens vid K. biblioteket 7 mars 1827; företog med offentligt understöd en tre månaders arkeologiskt vetenskaplig resa till Finland s. å.; notarie vid boktryckerisocieteten i Stockholm 10 nov. s. å.; sekreterare i kommittéerna angående Karl Gustavs stads gevärsfaktori och angående tjänstgörings- och redogörelsereglemente för K. M:ts flotta under sjöexpeditioner 1831 samt angående signal-, evolutions- och telegrafbok för flottan 1837; förste amanuens vid K. biblioteket 21 juni 1834; erhöll bibliotekaries n. h. o. v. 19 juni 1841; bibliotekarie 27 mars 1843. Historiograf vid KMO 1844; RNO 1851; ledamot av ett flertal utländska lärda sällskap.

Gift 25 nov. 1824 med Johanna Karolina Armfelt, f. 1 juli 1795, d 3 jan. 1878, dotter till majoren vid ryska flottan friherre Fredrik Armfelt.

Som barn älskade A. att studera »utmärkta svenska hjältars levnadsöden», och särskilt hade han rakt mot tidsandan och utan att därför kunna lämna någon motivering utvalt Karl XII till sin »ungdoms hjälte». I detta drag kan man spåra en för A. karaktäristisk oppositionslusta men samtidigt själva uppslaget till den historiskt-romantiska åskådning, som han skulle bli trogen genom livet. Av det romantiska genombrottet i Sverige blev han medvetet påverkad så tidigt som 1814. Då rådde han en ungdomsvän att läsa Schelling jämte Kant; själv var han samtidigt djupt gripen av folkvisornas »ursprungliga poesi», som han lärt känna i Afzelius' och Geijers samling. Vid denna tid började han skriva vers och sände tidigt bidrag till Poetisk kalender. A:s poetiska huvudproduktion faller under åren 1814–15 och visar mycket tydlig anknytning till fosforisternas; Goethes och A. W. Schlegels antik återfinnes i några erotiska distikadikter. Också den götiska väckelsen spåras hos A. ej blott i rena Geijer-pasticher som »Kettil Okristen» utan t. o. m. i den hyperromantiska dikten »Vid en smälthytta», där den kärva, stundom knaggliga fornnordiska metern ger uppslag till en arabeskartad men nog otyglad »välvning i hans fantasispel». Samtidigt sökte A. i sin docentavhandling belysa den romantiska litteraturens uppkomst under medeltiden; där visade han sig väl hemma i den nyare litteraturen i ämnet och gick ganska dristigt i härnad för den nya historiska uppskattningen av medeltiden, vilken dittills ej vunnit någon som helst anklang i Åbo. Också akademins övriga yngre vitterhetsidkare, som 1815 bildat ett kotteri kring adjunkten i romerska litteraturen J. G. Linsèn (Selmaförbundet), visade naturligtvis vissa romantiska tendenser men slöto sig i det hela försiktigt till den Porthan-Franzénska traditionen. A. deltog till en början ivrigt i deras möten men möttes snart av häftig opposition. I första häftet av Aura, som 1817 utgavs av denna krets, medverkade han likväl, och åtog sig oegennyttigt den ekonomiska risken. Sina egentliga meningsfränder ägde A. i Sverige, och särskilt under den långa Uppsalavistelsen 1817–18 umgicks han ivrigt med fosforisterna. En ny grund för sin vetenskapliga verksamhet lade han samtidigt, då han under julferierna i Stockholm fick studera isländska och anglosachsiska för den danske språkforskaren R. Kr. Rask. A:s långa vistelse i Sverige tyckes ha väckt misstankar på ryskt håll, och 7 apr. 1818 fick han en order att återvända, vilken han dock efterkom först mot hösten. Efter hemkomsten började han visa intresse för rent finska frågor. Redan Aurakretsen hade utbildat den äldre hembygdspatriotismen men ej mer utpräglat, än att L. Hammarsköld vid en recension av häftet kunde uppmana författarna att taga vara på »den finska individualiteten». Det var denna, A. sökte gripa i de recensioner och uppsatser, som han lät inflyta i de unga litteratörernas nystartade tidskrift Mnemosyne. Från runorna och språkfrågan gick A., ledd av sina romantiska idéimpulser, över till rent politiskt skriftställarskap. Detta inleddes av några i Sverige anonymt publicerade »Bref ifrån Finland». De maktägandes misstankar, som stärktes genom dessa »Bref», endast sporrade A. till ny verksamhet, och från jan. 1821 utgav han sin politiska tidning Åbo morgonblad, vars program han uttryckte i satsen: »Folket och det nationella är den livsluft, som eldar mig». Även om de direkta programförklaringarna ägde »mycket överspänd patos och litet praktiska tankar», så var det redan en förtjänst av A., att han förstod värdet av ett verkligt statsliv, och hans ansträngningar för att väcka det nog allmänt slumrande medborgarsinnet äro värda allt erkännande. I intimaste sammanhang med hans romantiska nationaluppfattning stod hans radikalt fenomanska syn på språkfrågan, uttryckt i artikelserien »Finska språket betraktadt såsom nationalspråk». Höga vederbörande torde ha funnit, att tidningens språk nog »så mycket klingar i samma dur med den allmänna revolutionsandan i hela Europa», och 2 okt. 1821 följde indragningsorder på tidningen. Ännu ej modfälld, gjorde A. med några »Betraktelser» i Mnemosyne ett nytt »försök till väckande af de duvna själarna». Den nyutnämnde vicekanslern Johan Fredrik Aminoff visade sitt tjänstenit genom enskilda förhör och rapporterade förhållandet, vilket ledde till A: s förvisning från universitetet. Härmed stäcktes hans bana i Finland, men just därigenom vann hans insats i betydelse. Genom sitt eget öde hade han beseglat den principiella innebörden i kampen mot den borgerligt begränsade kulturståndpunkt, som sedan 1700-talets slut dröjde kvar i Åbo, och därmed förberett den nationalanda, som uppbar Runebergs generation.

A:s utveckling i Sverige är knuten vid K. biblioteket, och under sin verksamhet där fann han tillfälle att i ro utbilda sitt intresse för antikvariskt-folkloristiska studier. Från runosamlandet, som ännu sysselsatte honom under resan till Finland 1827, fördes han över till att åter intressera sig för våra folkvisor. Utgivandet av Rääfs och bröderna Wallmans märkliga folkvisesamlingar, verkställda i Östergötland åren närmast efter götiska förbundets stiftande, anförtroddes åt honom, och för sin tid har han med heder löst uppgiften. »Hans verk er den förste videnskabelige viseudgave i Norden» (Moltke Moe). Det nästan fullständiga utnyttjandet av våra tidigare folkviseuppteckningar från 15- och 1600-talet får tillskrivas hans biblioteksinsikter, och han låg tydligen i en ivrig korrespondens för att erhålla nya uppteckningar, varav han fick några också från Finland. Själva folkviseforskningen har han gett ett gott handtag genom korta inledningar till var visa, innehållande anvisningar på ganska mycket utländskt jämförelsematerial. De av honom omsorgsfullt bevarade handskrifterna till »Svenska fornsånger» liksom de obegagnade varianterna ha givetvis ännu mycket att skänka forskningen, varför en nypublicering vore önskvärd. Den värdefulla katalog över K. bibliotekets isländska handskrifter, A. som bibliotekarie utgav, är enligt hans egen uppgift i förordet huvudsakligen grundad på en av isländaren Jon Sigurdsson 1841 uppgjord förteckning. — Jämsides med en ofta mycket populär skriftställarverksamhet, omfattande Sveriges och Finlands historia, ägnade sig A. också senare åt politiken men nu, liksom i allmänhet den generation, han tillhörde, i konservativ riktning. »Crusenstolpe och rabulismen hava gjort mig till politisk författare», antecknar han själv med anledning av sin första broschyr. Hans sista »Catilinariska» skildringar av Crusenstolpe föranleddes av »deltagande för Wallmark», A: s mångårige beskyddare, som Crusenstolpe skandaliserat i sjunde brevet av »Ställningar och förhållanden» genom att publicera hans privatkorrespondens med Järta. År 1838 råkade A. därjämte in i en betydelsefullare strid med Hwasser med anledning av dennes broschyr »Om allians-tractaten emellan Sverige och Ryssland år 1812». A:s strävan gick ut på att »kunna framdraga ryska styrelsens ingrepp i Finlands grundlagar» men slog i början över målet, varför han under ny signatur fick söka förena Hwassers och sina stridiga åsikter. Ännu under Krimkriget var A. ivrigt verksam för Finlands sak såväl i tidningar som i broschyrform. Snart efteråt gjorde han ett sista besök i sitt gamla fädernesland, och under resan överfölls han av en lunginflammation, som ändade hans liv. På hans grav sattes en minnessten med några finska, verser av Lönnrot, som därjämte av Nervander återgivits i följande svenska distikapar:

   Förd utaf kärlek till fädernes jord, som af kärlek han lämnat,

   Slutes med kärlek han nu moderligt ömt i dess famn.

»Orden folk och fosterland förmå ännu att få hjärtat att klappa, och det jäser över, blott jag betänker, huru litet dessa begrepp fattas och kännas av samtidens benknotesjälar», skrev A. en gång i Morgonbladet. Dessa ord ge ett karaktäristiskt uttryck för hans kanske mest framträdande egenskap, den öppenhjärtiga entusiasm, som höll honom uppe livet igenom, men även för en självsäkerhet och ringaktning för andra, som i ungdomen skaffade honom många ovänner. Hans självbiografiska anteckningar förvara många vittnesbörd om hans känslors lättväckthet, ej minst då det gällde kvinnliga föremål. Även i hans diktning »jäste det över». När han gav ut ett försiktigt urval av sin »Ungdomsrimfrost» under signaturen »Sonen i Örnskog» — ett slags översättning av Arwidsson —, var det ej blott denna titel, som kom Runeberg att införa honom i sin »Naturalhistoriska beskrifning på den poetiska örnen».. Att man tog honom mindre skämtsamt, då han brusade ut i politiken, är knappast förvånande. Uthålligheten och trofastheten i A:s känsloliv bära emellertid ett vackert vittnesbörd om den vinnande och värdefulla sidan av hans temperamentsfulla naturell.