Johan Jacob Borelius

1. Johan. Jacob Borelius, f. 21 juli 1823 i Skinnskattebergs församling, d 7 jan. 1909 i Lund. Föräldrar: prosten Jakob Borelius och Katarina Ulrika Böttiger. Elev vid Västerås gymnasium ht. 1838; student i Uppsala 7 dec. 1841; disp. 12 dec. 1842 (De forma regiminis Sveciaa anno MDCXXXIV confirmata. Ex actis publicis, p. III; pres. R. M. Bowallius); fil. kand. 15 dec. 1847; disp. 10 maj 1848 (Om motsägelsen och dess lösning enligt den dialektiska methoden; pres. E. A. Schröder); fil. magister 18 juni s. å.; företog studieresor till Berlin, Leipzig och Dresden juni−juli 1859 och såsom innehavare av riksstatens mindre resestipendium till Tyskland, Frankrike och Italien 1876−77. Docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 28 juni 1849; lektor i filosofi vid Kalmar h. elementarläroverk 22 maj 1852 (tillträdde 1 maj 1854); uppförd å första förslagsrummet till adjunkt i filosofi 30 maj 1853 samt å första förslagsrummet till professor i praktisk filosofi vid Lunds universitet 14 nov. 1855; professor i teoretisk filosofi därstädes 26 okt. 1866; ledamot av universitetets mindre konsistorium läsåren 1869−70 och 1875−76; representant för Lunds universitet vid universitetets i Tübingen sekularfest aug. 1877; erhöll avsked från professuren 16 sept. 1898. Ledamot av Philosophische gesellschaft i Berlin 1859. RNO 1874.

Gift 12 jan. 1869 med Hedvig Augusta Vilhelmina Lönbohm, f. 15 jan. 1839, d 26 juli 1917, dotter till kronofogden Karl Reinhold Lönbohm.

Redan i sina äldsta skrifter »Om motsägelsen och dess lösning enligt den dialektiska methoden» (1848) och »Om idéens förhållande till verkligheten» (1849) ter sig B. som en utpräglad representant för den Hegelska filosofien. Tidigt kom han ock att hävda dess ståndpunkt gentemot den Boströmska skolans målsmän. Mot Sigurd Ribbing publicerade han sålunda 1851 avhandlingen »I hvad afseende är Hegel pantheist?», samt 1857 avhandlingen »Den dogmatiska rationalismens strid mot den spekulativa filosofien». Två år senare utgav han första häftet av en »Kritik öfver den Boströmska filosofien», särskilt riktad mot den boströmska statsläran. Det följdes inom kort av ett genmäle av Boströms egen hand. Redan samma år (1860) replikerade B. med en skrift, utgörande ett andra häfte av »Kritik öfver den Boströmska filosofien». Härmed var den första, och tillika viktigaste, epoken i B:s' debatt med boströmianismens målsmän till ända. Bland senare skrifter av honom, som mera direkt äga karaktär av polemik mot den boströmska riktningen, märkes den i den tyska tidskriften Philosophische monatshefte år 1885 publicerade studien »Die Philosophie Boströms und ihre selbstauflösung», föranledd av en vid denna tidpunkt aktuell meningsbrytning inom den boströmska skolan mellan Hans Edfelt och Axel Nyblæus. I denna debatt konstaterade B., om än med vissa modifikationer, en parallell till den centrala stridslinjen i hans egen uppgörelse med Boström. I Edfelts ståndpunkt återfann han sålunda i en extremt tillspetsad, ja absurd form den genuint boströmska metafysiken. Hos Nyblæus åter spårade han vissa ansatser att modifiera denna i en med hans egen hegelska uppfattning mera besläktad riktning. Grundproblemet för varje metafysisk spekulation, härledningen av den relativa verkligheten ur den absoluta, formulerades av Boström i spörsmålet, huru man ur det absoluta system, som utgöres av Gud och mångfalden av de personligheter, vilka i honom ingå såsom hans eviga idéer, skall kunna härleda den relativitet, som hos dessa personligheter röjer sig i form av större eller mindre grad av ofullkomlighet i deras förmåga att förnimma sitt medvetenhetsinnehåll. Boström sökte lösa detta problem om idéernas s. k. materiella ofullkomlighet utan att tänka sig denna deras ofullkomlighet såsom en i och för gudomligheten själv omedelbart existerande verklighet. Härmed sammanhängde ock, att han frånkände gudomligheten varje omedelbart samband med det fenomen, som vi kalla utveckling, vilket enligt honom endast kunde existera i och för ändliga personligheter, i den mån de hava tiden till uppfattningsform. I samband med dessa teorier hävdade Boström, att det inom det gudomliga systemet visserligen existerar ett förhållande av åtskillnad mellan de däri ingående mångfaldsmomenten, men ej ett verkligt motsats- eller uteslutningsförhållande dem emellan. Däremot ansåg B. i enlighet med den hegelska åskådning, varifrån han utgick, att man ej kunde härleda den relativa verkligheten med alla dess ofullkomligheter och motsatser ur den absoluta, med mindre man i det absoluta själv räknade med ett väsentligt motsatsförhållande mellan mångfaldsmomenten och ej enbart med en åtskillnad mellan dem, som för deras eget väsen var av oväsentlig innebörd. En av Boströms lärjungar hade en gång, såsom B. omtalade, till stöd för mästarens uppfattning i en debatt i denna fråga åberopat, att den, som har tusen kronor, därmed också har de enkronor, som däri ingå. Därtill replikerade B.: »men huru är det, om han aldrig kan få sin tusenkrona växlad?»

I likhet med Hegel hävdade B. såväl att ett reellt motsatsförhållande eller en »självmotsättning» är väsentligt för det absoluta väsendet som att detta självt deltager uti världsprocessens utvecklingsförlopp. Genom en akt av självmotsättning övergår gudomen eller »den absoluta idéen» från ett tillstånd av omedveten andlighet till materialitet, varigenom naturen bliver till. Men på samma gång som »idéen» sålunda kommer att stå gentemot en verklighet, vilken såsom materiell är dess motsats, igenkänner den i denna verklighet sin egen skapelse, återfinner sig själv däri. Detta sker dock successivt, i den mån naturen själv utvecklar sig till allt högre och mera besjälade existensformer, för att slutligen i människan och hennes förnuft nå till full medvetenhet om sig själv. Huruvida emellertid det gudomliga väsendet äger något annat självmedvetande än det, som det sålunda i och genom världsprocessen får i människoanden, framgick ej klart av Hegels egna uttalanden, liksom oklarhet förefanns rörande hans ställning till den individuella odödligheten. Gentemot den s. k. hegelska »vänsterns» panteism och förnekelse av odödligheten antog B. i likhet med representanterna för den hegelska »högern» (i Sverige bl. a. Paul Genberg) såväl en självständig personlighet hos Gud som den individuella odödligheten såsom de rätta konsekvenserna av Hegels ståndpunkt.

Den fylligaste utformningen gav B. sina åsikter i ett arbete, som han i början av 1880-talet begynte trycka men som först året efter hans 1909 timade bortgång i sin helhet publicerades av hans dotter docenten Hilma Borelius. Det bär titeln »Metafysik» och avsåg ursprungligen blott att giva en mera lättfattlig framställning av Hegels egen behandling av det mänskliga tänkandets grundbegrepp eller kategorier, givetvis på bas av Hegels egen dialektiska metod. Emellertid växte det efterhand ut till ett imponerande verk av självständigt filosofisk karaktär genom de delvis mycket utförliga explikationer, som B. anknöt till exposéen av kategorierna. Dessa explikationer äro ej blott av metafysiskt och historiskt filosofiskt innehåll, utan gripa ock i betydande utsträckning över på naturvetenskapernas område, där B. rörde sig med en lärdom och exakthet, som bl. a. vunnit Bengt Lidforss' erkännande. Av denna B:s' breda orientering präglades ock i hög grad såväl hans föreläsningar som de »kollokvier», vid vilka han i sitt hem samlade sin lärjungekrets. Särskilt blev den moderna utvecklingsläran föremål för hans uppmärksamhet, och Herbert Spencers arbeten blevo därför under längre tid debatterade på hans kollokvier, liksom de ofta kommo att ingå i kurser för högre betyg. Dock hävdade B. själv gentemot Spencers mekanistiska evolutionism städse den hegelska idealismens teleologiska utvecklingsbegrepp. Med Harald Höffding stod B. ständigt i livlig kontakt och införde hans empiriska »Psykologi i omrids» kort efter dess publicering (1882) i sin kursplan. Under en längre följd av år förde han en filosofisk korrespondens med Eduard von Hartmann, för vilken en utförlig redogörelse givits i samlingsverket »Under Lundagårds kronor», Ny samling (1921). Ursprungligen föranleddes denna brevväxling av en tysk översättning av en skrift, som B. 1879 publicerat i Nordisk tidskrift under titeln »En blick på den nuvarande filosofien i Tyskland», vari såväl Hartmann som andra nyare tyska filosofer karakteriserades. En liknande studie offentliggjorde B. 1880 i Nordisk tidskrift under titel »En blick på den nuvarande filosofien i Frankrike».

B:s' skrifter äro alla präglade av sällspord klarhet och tankereda i framställningen. Samma egenskaper utmärkte ock hans föreläsningar, för vilka han plägade utarbeta en fullständig skriftlig förberedelse. Städse uppbars hans verksamhet av en osjälvisk hängivenhet och en ungdomlig entusiasm för forsknings- och undervisningsuppgifterna, som ej kunde undgå att starkt påverka hans lärjungar. Av största betydelse var ock den vidsynthet, varmed han lät envar bland dem följa sina intressen och sin läggning vid studierna.

Utförligare karakteristiker av B:s' lärarverksamhet återfinnas i första följden av »Under Lundagårds kronor» (1918) samt i »Bengt Lidforss' minnesskrift» (1923).