Johan Ludvig Johansson Boye (Boije)

6. Johan Ludvig Johansson Boye, den föregåendes brorson, f. 24 maj 1768 på Sjöstorp, Ödeshögs socken, d 20 okt. 1841 på Vrangsjö i Småland. Föräldrar: kaptenen friherre Johan Gustav Boije och friherrinnan Kristina Charlotta von Köhler. Student i Uppsala 10 okt. 1783; avlade examen till rättegångsverken 2 maj 1785. Auskultant i Göta hovrätt 13 juni 1785; e. o. notarie därstädes 30 okt. 1787; e. o. kanslist i justitierevisionsexpeditionen 2 dec. 1788; deltog i riksdagen 1789; kopist i justitierevisionsexpeditionen 5 dec. 1792; sekreterare i lagkommissionen 2 febr. 1793; kanslist i nedre justitierevisionen 6 nov. s. å.; protokollssekreterare 7 mars 1794; förste expeditionssekreterare och tf. revisionssekreterare 24 okt. 1798; bevistade riksdagen 1800; revisionssekreterare 8 febr. 1802; tillika ledamot i konvojkommissariatet 1 maj 1805−18 sept. 1816; deltog i riksdagarna 1810−41; ledamot i tablåkommittén 4 nov. 1835; erhöll avsked från revisions-sekreterarämbetet 23 jan. 1836; ledamot av lagberedningen 22 aug. 1841. KVO 1841.

Gift 1) 25 maj 1806 på Sörby med Anna Maria Wennerstedt, f. 9 juli 1785, d 28 dec. 1820, dotter till kaptenen Gabriel Wennerstedt: 2) 24 dec. 1821 på Vrangsjö i Småland med Beata Elisabet Stålhammar, f. 24 dec. 1786, d 26 jan. 1829, dotter till kaptenen Karl Adolf Stålhammar.

B. började sin politiska bana som tjuguettårig ämbetsman på riksdagen 1789, där han var en av de s. k. subskribenterna, dvs. en av dem som bevittnade lantmarskalken greve C. E. Lewenhaupts klagoskrift med anledning av uppträdena på riddarhuset 7 och 9 febr. Vid den utveckling, som händelserna sedan togo, blev B. emellertid betänksam, och han gjorde vid ett senare tillfälle (31 mars) ett försök att urskulda sig; ehuru han icke direkt ville återtaga sin underskrift, avgav han en särskild vittnesberättelse, vari han närmare specificerade, vad han med sin ed kunde styrka i fråga om. det som passerat vid det nämnda tillfället. B:s hållning ådrog honom mycken ovilja från hans ståndsbröders sida, och den synes under förmyndartiden en tid ha varit hinderlig för hans karriär. Han blev dock tagen till nåder av hertig Karl och blev sedermera av Gustav IV Adolf förordnad att förvalta ett revisionssekreterarämbete (1798), vilket han skötte till konungens synnerliga belåtenhet. På riksdagen i Norrköping 1800, som han delvis bevistade, deltog han visserligen icke i de bullersamma scener, som ledde till de beryktade avsägelserna av adelskap eller riksdagsmannaskap, men han ådrog sig det oaktat rykte för »jakobinska tänkesätt», då han yrkade, att adeln måtte för tillfället åtaga sig bevillning för sina säterier, till undanrödjande av bondeståndets envisa vägran att i motsatt fall samtycka till åboavgift för sina hemman. Följden, blev, att B. omedelbart berövades sitt förordnande som revisionssekreterare, men genom att enskilt förklara sig hos konungen lyckades han återfå dennes gunst och därmed också förordnandet, som ett par år senare utbyttes mot fullmakt på sysslan (1802). Som revisionssekreterare ådagalade B., såsom även hans motståndare måste erkänna, mer än vanlig duglighet. Några år senare utsågs han till ledamot av konvojkommissariatet, inom vilket såväl hans skickliga penna som hans förslagsrikedom kom till användning. Trots sina obestridliga förtjänster synes B. ha varit illa anskriven hos sin förman, riksdrotsen greve K. A. Wachtmeister, vilket måhända bidrog till att han 1808 begärde och erhöll två års tjänstledighet, som han tillbragte på sin egendom Klackeborg i Östergötland. Under revolutionsepoken 1809−10 levde han alltså avskild från händelsernas centrum. I maj 1810 återtog han emellertid förvaltningen av sitt ämbete, han bevistade valriksdagen i Örebro, sålde sin egendom i Östergötland och inköpte i stället godset Bollstanäs i Uppland. B. synes ha gripits av de haussespekulationer i jordbruksfastigheter, som utmärkte dessa år, och hans anseende synes icke ha varit det bästa. När bakslaget kom 1812, råkade han i svår penningförlägenhet. Dessa omständigheter predisponerade honom till opponent mot den bestående regimen, särskilt dess ekonomiska system, och det är som sådan han kastar sig in på den politiska vädjobanan, där han under återstoden av sitt liv kom att bli en framskjuten men mycket omstridd figur. Med påtaglig utgångspunkt i sina egna svårigheter framträdde han därvid som en ivrig förkämpe för ökad sedelemission och stödde sina yrkanden på en dylik genom att förneka penningmängdens direkta inverkan på penningvärdet, en ståndpunkt, som motiverades därmed, att en rikligare penningtillgång genom att förbilliga produktionen skulle leda till ökad varutillgång och alltså i längden sänka och ej höja prisnivån. Då B. sålunda förkastade kvantitetsteorien, betydde hans mening teoretiskt sett ett steg tillbaka från den riktigare uppfattning, som redan tidigare uppnåtts i den inhemska diskussionen om penningpolitiken.

På sommaren 1814 utgav B. anonymt en liten skrift med titel: »Tankar i anledning af den klagan, som nu mera än förr höres öfver en allmänn penningenöd», i vilken han bröt en första lans för sina finansiella meningar. Skriften recenserades ganska bittert och med en del personliga insinuationer i broschyren »A B C i financerne» (1814). Som dess författare igenkändes med lätthet den bekante pamflettskrivaren f. d. överdirektören Karl August Grevesmöhlen, vilken torde haft ett gott öga till B., alltsedan denne kontrasignerat ett högsta domstolens utslag mot Grevesmöhlen med anledning av hans kampanj mot tullstyrelsen (1808). Men samtiden trodde också, att Grevesmöhlens angrepp på B. inspirerats av kronprins Karl Johan, som kände sig illa berörd av B:s kritik över det rådande ekonomiska systemet. Den sålunda påbörjade skriftväxlingen, fortsattes med växande bitterhet. I broschyren »Om allmänna nyttan af den politiska uppmärksamhetens offenteliga användande, eller opposition» (1815) vände sig B. därjämte till den just då sammanträdande riksdagen, vars ledamöter uppmanades att i lojala former framställa »nationens rättmätiga fordran, att all klagan avhjälpes». Skriften ger ett ganska gott uttryck för åsikterna bland dem, som — med F. B. von Schwerin som främste man — bildade kärnan i 1815 års riddarhusopposition. B. önskade en »opposition», men icke en av den art, som förekom på 1789 års riksdag och enbart avsåg klander eller angrepp mot »ministären», utan en som skulle vara den senares stöd och hellre genom förståndig kritik förekomma ministärens fel än efteråt bestraffa dem. Idealet var den engelska parlamentarismen, vilken dock icke utan vidare vore tillämplig på svenska förhållanden. B. förfäktade ivrigt den lagstiftande maktens självständighet och varnade för en utvidgning av den exekutiva makten. Han återkom också till frågan om penningnöden och anbefallde som botemedel begränsning av den utländska varuimporten och ökning av rörelsekapitalet. Grevesmöhlen svarade, och hans polemik, som redan förut fått en personlig bismak genom antydningen om att B: s dåliga ekonomi skulle vara motivet till hans åsikter och förslag, blev nu alltmera bitter. Hela B: s resonemang framställdes som ett angrepp från det aristokratiska mångväldets sida mot det folkliga konungadömet. Under tiden hade riksdagen sammanträtt, och B. framstod där som en av de flitigaste debattörerna inom oppositionen, ivrigt hävdande, att »riksdagsmans plikt står framför den av ämbetsman». Vid godkännandet av riksakten var B. den ende på riddarhuset, som uttalade tvivelsmål om den mot Norge förda politikens riktighet, och han sade sig ha medverkat till beslutet endast i den förhoppningen, »att norska folket självt en dag torde inse båda folkens lycka i en närmare förening än den närvarande» (11 maj). Ivrigast deltog B., utan att låta sig påverkas av de påtryckningar och förespeglingar, varmed regeringen säges ha sökt dämpa hans angrepp, i diskussionen om de ekonomiska frågorna både med ett stort antal egna memorial och, som det troddes, såsom inspirerande andra, ännu hetsigare anföranden. Han förde liksom i sina broschyrer näringsskyddets och jordbrukets talan: överflödets hämmande, importens minskande, minskning av lånesumman till Göta kanal, jordbrukets understödjande men framför allt rörelsekapitalets förstärkande äro de utvägar, han föreslår till krisens avveckling. »Så länge antalet av jordbrukets och övriga huvudnäringars idkare är större än kapitalisternas och penninglöntagarnas, torde hindrandet av de förras undergång vara en större angelägenhet än förekommande av blott ett passagert lidande för de senare» (7 juli). Under den ekonomiska diskussionen hade emellertid en annan fråga skjutits fram: judefrågan. I borgarståndet gjordes häftiga angrepp på judarna, vilka påstodos mer än andra importera utländska lyxvaror och gärna syssla med lurendrejeri. Då frågan kom upp på riddarhuset, angrep B. (13 apr.), om än i jämförelsevis hovsamma ordalag, judarna, icke så mycket på grund av deras förment dåliga affärsmoral som fastmera på grund av deras nationalitet: de voro »en nation i nationen», de kunde icke antagas tillhöra något visst land och kunde icke äga fosterlandskänsla. B:s yrkande gick ut på förbud för nya judar att inflytta; de redan inkomna borde, på några undantag när, efter sex à åtta år lämna riket.

Genom B:s inlägg i judefrågan fick hans polemik med Grevesmöhlen ny näring, och den utvecklade sig, särskilt från den senares sida, till ett skandalskriveri, som söker sitt motstycke i den svenska pressens annaler. I ett öppet sändebrev »Till herr Carl August Grevesmöhlen» vände sig B. närmast mot dennes inlägg, men brevet innehöll också åtskilliga personliga angrepp mot Grevesmöhlen, som beskylldes för att med terroristiska och demagogiska medel söka bana väg för enväldet. I Grevesmöhlens svarspamflett hade den sakliga diskussionen helt fått träda tillbaka för personliga invektiv och anklagelser, som rörde privatlivets intimaste förhållanden: B. beskylldes för att ha förskingrat sin hustrus förmögenhet och misshandlat henne, så att hon blivit sinnessjuk, han stämplades som en försumlig ämbetsman, falsk och opålitlig i politiken och bedräglig i affärer. Samtidigt inlämnade B:s svärmor, friherrinnan Ulrika Helena Wennerstedt, till Svea hovrätt en, som det ansågs av Grevesmöhlen uppsatt, ansökan om äktenskaps-och boskillnad för sin dotter, men B:s hustru avböjde skilsmässan. Efter att ha vädjat både till allmänheten och sitt stånd mot Grevesmöhlens »jakobinska förtryck» och aldrig sinande smädeskrifter drog B. saken inför domstol, och hans antagonist svarade med åtal mot honom för ärekränkande beskyllningar. De båda motståndarna bombarderade varandra med inlagor och svaromål, vilka trycktes och spredos bland allmänheten. Då målet fick vila i hovrätten, dit det förvisats från kämnärsrätten på grund av B:s adelskap, fortsattes pamflettkriget och komplicerades ytterligare genom att en del yngre skribenter med anonyma pamfletter kastade sig över Grevesmöhlen. Det kan näppeligen förnekas, att Grevesmöhlen var den, som i denna fejd gjorde sig skyldig till de värsta förlöpningarna, låt vara att B. var den, som först nominatim apostroferade sin motpart och genom sitt oförsiktiga skrivsätt betydligt försvårade sin sak. Striden fick också en obehaglig bismak av politisk förföljelse därigenom, att Grevesmöhlen, tydligen med rätta, ansågs beskyddad av kronprinsen, vilken ogillade B. såsom oppositionsman och »konspiratör». Bland den tänkande delen av allmänheten började man ledsna vid det uttänjda pennkriget och önska dess stävjande. Slutligen förmåddes regeringen att ingripa; justitiekanslern greve H. G. Trolle-Wachtmeister, vilken såsom chef för justitierevisionen var B:s förman och därför kände sig särskilt oangenämt berörd av affären, tog upp saken i statsrådet, och K. M: t tillställde (20 dec.) hovrätten ett brev med befallning att utan hinder av de då infallande julferierna skyndsamt handlägga målet. En månad senare (19 jan. 1816) föll hovrättens utslag, varigenom Grevesmöhlen dömdes till ärans förlust och landsförvisning, B. till tre års fängelse å Vaxholms fästning; båda inmanades därjämte i häkte. Efter från bägge parternas sida anförda besvär fastställde K. M:t domen för Grevesmöhlen, varemot B:s straff nedsattes till ett års fästning (27 apr. 1816).

Efter genomgånget fängelsestraff återtog B. utövningen av sitt revisionssekreterarämbete (1817) men erhöll efter ett par år tjänstledighet (1819), och denna blev därefter permanent. Hans ekonomiska ställning blev numera förbättrad, sedan han fått sin lantegendom såld och i synnerhet sedan han genom sitt andra gifte erhållit godset Vrangsjö i Jönköpings län. Mest gjorde han sig under sitt återstående liv känd genom sin intensiva verksamhet som riksdagsman. Han deltog i alla riksdagar och var icke blott en av riddarhusets flitigaste talare (protokollen från riksdagen 1834−35 upptaga mellan 800 och 900 anföranden av honom) utan även en av dess kvickaste och slagfärdigaste debattörer. »Vem skulle kunna bestrida honom kvickhet, den lilla livliga mannen med utseende av en nötknäppare?» säger M. J. Crusenstolpe, och en samtida, som eljest icke hörde till hans beundrare — Hans Wachtmeister — tvekar icke att kalla honom »den bäste talaren vi ha, vad begåvning beträffar». Hans parlamentariska talang svarade dock icke mot hans politiska karaktär. »Jag tackar Gud, att jag blir var dag klokare», är ett efter B. ofta citerat yttrande, som visserligen gav uttryck åt hans omisskännliga »courage de son opinion» men a andra sidan icke utan fog kunde anses betecknande för en hållningslöshet och ombytlighet, som åtminstone hans motståndare icke drogo sig för att tillskriva mindre aktningsvärda motiv. Denna bristande principfasthet i förening med den frenesi, varmed han för varje gång förfäktade sin mening, berövade hans ord och uttalade åsikter deras auktoritet och gjorde honom, särskilt på äldre dagar, till en enfant terrible i det politiska livet; typiskt är, att han aldrig av sitt stånd insattes i något utskott. I stort sett gick B:s utveckling från den rabulism, varåt han tidigare hängivit sig men som han snart avsvor, till en med varje år alltmer utpräglad konservatism, som småningom antog karaktären av intransigens. Medan han ännu 1818 med indignation bestred satsen om ämbetsmännens skyldighet att »votera för uniformen», var han i dechargedebatten 1823 regeringens trogne försvarare mot den »ultra-liberalism», som ville »för några indragna dagblad anmäla vårt hela statsråd till avsättning». Ett av B:s favoritämnen var angrepp på den periodiska pressen, vilket icke är så mycket att undra över efter de erfarenheter, han haft av dess hänsynslöshet. När det 1823 var förslag uppe att göra adelns sammanträden offentliga, opponerade sig B. ivrigt under framhållande av faran för »den ofta kanske ofrivilliga men någon gång möjligen avsiktliga förvrängning av överläggningarna, som skulle komma att i de offentliga tidningarna inflyta», och 1830 tillstyrkte han regeringens förslag om juryinrättningens avskaffande i tryckfrihetsmål under vädjan till tidningsmännens ansvarskänsla inför det tryckta ordet.

Hörnstenen i B:s politiska åskådning kan sägas ha varit det monarkiska statsskickets och ståndssamhällets upprätthållande gentemot befarade republikanska och demokratiska tendenser och principer hos den framträdande liberalismen, och denna åskådning ger sig tillkänna framför allt i tre frågor: förslagen om statsrådets omorganisation, representationsreformen och lagreformen. Då frågan om en ändring av statsrådets sammansättning i riktning mot departementalstyrelse var före på riksdagen 1834−35, var B. en av de få talare, som bekämpade förslaget, vilket enligt hans mening skulle leda till ministerstyrelse, och vid departementalstyrelsens slutliga antagande 1840 spelade han den ståndaktige tennsoldatens roll; »emot all rimlighet och courtoisie» begärde han votering, vilken utföll med 439 ja mot 19 nej (22 febr. 1840). I representationsfrågan genomgick B. en rad av skiftande ståndpunkter. Under sin rabulistiska period var han en ivrig anhängare av en representationsreform: i broschyren om nyttan av opposition (1815) uttalade han sympati för ett tvåkammarsystem med vardera kammaren bestående av tre klasser, och i sin kritik av konstitutionsutskottets yttrande 1818 gick han så långt, att han som sitt egentliga önskemål betecknade en fullständigt ny representation av enkammartyp och årligen återkommande riksdagssessioner. Men på intet område var B: s politiska omvändelse så grundlig som här. I en broschyr, »Också en politisk trosbekännelse», som han 1834 författade som svar på K. H. Anckarsvärds året förut utgivna »Politisk trosbekännelse» och den genom denna skrift igångsatta petitionsrörelsen, vände han sig mot den liberala agitationen, som enligt hans åsikt syftade till en förändring icke blott av representationssättet utan av hela statsskicket; i motsats härtill ställde han sig på den konstitutionella monarkiens grund, vilken fordrade en verklig maktfördelning enligt Locke och Montesquieu, och hän försvarade ståndsprincipen och ärftlighetsprincipen för adelns vidkommande, under det att han kritiserade Anckarsvärd-Richerts valprincip såsom ledande till demoralisation, dekapitering och den verkliga frihetens förspillande. Vid riksdagen samma år talade B. mot varje förändring så när som på riksdagsmannaålderns höjande från tjugufem till trettiofem år. Under sin sista riksdag (1840−41) förde B. i en mängd anföranden såväl på ständernas gemensamma konferenser på riddarhuset som under debatterna hos ridderskapet och adeln (okt. 1840) den ultrakonservativa gruppens talan icke blott mot konstitutionsutskottets radikala enkammarförslag utan även mot J. A. von Hartmansdorffs förslag, som visserligen fasthöll vid klassvalen men slopade självskrivenheten för adeln. B:s huvudsynpunkt, var densamma som i broschyren 1834, nämligen att ståndens sammanslagning skulle rubba jämvikten mellan författningens monarkiska, aristokratiska och demokratiska element genom att beröva det aristokratiska eller återhållande elementet dess möjlighet att göra sig gällande och därigenom fråntaga kungamakten dess skydd mot demokratien och bana väg för republiken. Liksom förut motsatte sig B. adelns representation genom val men ville däremot ha införda vissa kvalifikationer i fråga om inkomst, bildning m. m. för rätt att taga plats på riddarhuset. Positivt yrkade B. på ett tvåkammarsystem på ståndsprincipens grand: ett överhus av adel, präster och ämbetsmän samt ett underhus av borgare, bönder och ståndspersoner, med votering ståndsvis inom båda husen. B. kämpade med energi och patos men utan hopp om framgång; han betecknade sitt yttrande som sitt testamente, »ty när frågan en gång skall avgöras, så är jag icke mera här. Jag har ingen framtid, ty jag lutar mot graven, men jag önskar, att Sveriges frihet skall fortfara i framtiden.» B: s förslag var det första som kom under votering, varvid det avslogs med 90 röster mot 37. I fortsättningen bjöd han ståndaktigt motstånd vid varje punkt, hakade upp sig på nya möjligheter att hindra ett positivt beslut men lyckades icke uppnå något annat än att draga ut på tiden med avgörandet och nedklubbas av lantmarskalken, då han ledde in diskussionen på en polemik mot Aftonbladet för dess »revolutionära» propaganda.

Samma kritiska och negativa hållning som i representationsfrågan intog B. i frågan om lagreformen, vilken blivit aktuell genom initiativ från 1809−10 års riksdag och genom den sedan 1811 verksamma lagkommittén, vars ledande kraft J. G. Richert snart nog blev. Då regeringen, oaktat kommitténs förslag till ny allmän civillag var färdigt redan 1826, underlät att vid såväl 1828 som 1834 års riksdag komma med formligt förslag i frågan och med anledning därav fick uppbära klander från den liberala oppositionens sida, uppträdde B. som regeringens försvarare, varnade för att utan detaljprövning antaga lagförslaget i dess helhet och bidrog väsentligen till att de liberala motionerna i detta syfte avslogos. Sistnämnda riksdag yrkade emellertid, att några personer måtte förordnas att författa och före nästa riksdag från trycket utgiva en sammandragen och lätt överskådlig framställning av de till civil- och kriminallag avgivna förslagens plan, allmänna grundsatser och motivering jämte angivande av skiljaktigheterna emellan dessa och gällande lag. I den med anledning härav 1834 tillsatta s. k. tablåkommittén blev B. en mycket intresserad och verksam medlem. Sedan oenighet uppstått mellan B. och kommitténs övriga medlemmar angående arbetsordningen, laborerade B. på egen hand, och han utgav av trycket jämförelsetablåer över giftermåls- och ärvdabalken, jordabalken, handelsbanken och utsökningsbalken (1837−40). Tablåerna vittnade otvivelaktigt om grundligt arbete och aktningsvärd sakkunskap, men de blevo i den liberala pressen utsatta för en skarp kritik; det sades, att B. isolerat de olika lagbuden från varandra och underlåtit att bedöma dem som helhet, och att han genom sin oöverskådliga och voluminösa framställning försvårat i stället för underlättat lagförslagets granskning (Aftonbladet 7 mars 1839). Saken fick förnyad aktualitet, då B. 1841 ifrågasattes som ledamot i den lagberedning, som samma års riksdag önskat och som skulle omhändertaga lagverkets fortsatta utformande. Att en person med B:s kända avoghet mot hela lagreformen skulle insättas på denna post uppfattades som ett slag i ansiktet på reformens anhängare. I den liberala pressen slogs våldsamt alarm; man underkände B: s kompetens för uppgiften, och man nekade sig icke att draga fram historier från den Grevesmöhlenska fejdens dagar. Richert, som också var designerad till medlem i beredningen, förklarade i brev till justitiestatsministern. K. P. Törnebladh, att han icke kunde ingå i densamma tillsammans med B. Då frågan förevar i konseljen (28 aug. 1841), avstyrktes B:s utnämning av tre statsråd, bland vilka O. J. Fåhræus förklarade sig anse honom sakna »förmågan av en lugn prövning, ett djupt, av sinnesretelser oförryckt begrundande», egenskaper, som voro för lagstiftaren angelägnare än något annat. Den gamle konungen lät sig emellertid ingenting bekomma av det motstånd, som restes, utan utnämnde B. Då nu saken var definitivt avgjord och meddelades offentligheten, blev gnyet i pressen ännu våldsammare och påtryckningarna så starka, att samtliga de utsedda ledamöterna i lagberedningen till konungens stora harm avsade sig sina platser. Ur det bryderi, vari regeringen härigenom försattes, befriades den genom B:s kort därefter inträffade död (20 okt.). Ända in i det sista stod det sålunda strid kring hans namn; den rättvisa, som han själv ej alltid var angelägen att skipa mot andra, vederfors honom icke i livstiden och har knappast heller kommit honom till del efter hans död.