Nils Bielke

25. Nils Bielke, sonson till B. 21 och brorson till de båda föregående [B.23 o B.24], f. 7 febr. 1644 i Stockholm, d 26 nov. 1716 på Salsta. Föräldrar: riksrådet Ture Bielke och Kristina Anna Banér. Född friherre, fick B. friherreskapet Korpo i Finland redan som barn (30 aug. 1649); ägde f. ö. Salsta, Kråkerum, Gäddeholm, Strövik och Vattholma. Student i Uppsala juni 1654; kavaljer vid Klas Totts ambassad till Frankrike 5 mars 1661; anställd vid Södermanlands regemente till fot; ryttmästare vid A. Plantings och H. K. Kocks värvade ryttare; kaptenlöjtnant vid artilleriet och kammarherre hos konung Karl XI 24 nov. 1664; överkammarherre hos änkedrottning Hedvig Eleonora; överhovstallmästare hos densamma 12 sept. 1668; överstelöjtnant vid konungens livregemente 12 juli 1673; överste vid samma regemente 1.0 dec. s. å. generalmajor vid kavalleriet 19 mars 1677; generallöjtnant vid kavalleriet 30 maj 1678; ambassadör i Paris 1679–82 (instr. 7 apr. och fullmakt 10 apr. 1679); fältmarskalkslöjtnant i bajersk tjänst 1684, i kejserlig (vid kavalleriet) före 12 juni 1686; tysk-romersk riksgreve hösten s. å.; K. råd och guvernör i Estland 20 jan. 1687; generalguvernör i Pommern 19 apr. s. å.; general av kavalleriet och infanteriet 7 maj s. å.; svensk greve 10 dec. s. å.; fältmarskalk 15 maj 1690; ledamot av kommissionen angående reduktionsverket i Pommern 8 mars 1692 samt av kommissionen angående generalsuperintendenten K. T. Rangos memorial om kyrkoväsendet i Pommern 20 sept. 1695; miste sina ämbeten 1698.

Gift. 28 sept. 1669 med Eva Horn, f. 14 sept. 1653, d 1740, dotter till riksmarsken Gustav Horn.

B., frejdad genom sina krigarbragder och såsom Karl XI :s förtrogne vän, ryktbar även genom den stora statsprocess, som slutligen stäckte hans bana, miste tidigt fader och moder och ansåg själv sin egentliga utbildning börjad först med vistelsen i Frankrike 1661–63. Han kom dit i sin kusin, ambassadören Klas Totts följe och mottog i Paris undervisning i en berömd adelsakademi men infördes också av sin beskyddare i Frankrikes högsta kretsar och fick till och med vid aderton års ålder till Ludvig XIV frambära svenska regeringens lyckönskan till dauphins födelse. I ett värdigt och behagfullt uppträdande var Tott en utmärkt läromästare; sparsamhet däremot lärde man varken av honom eller av den franska hovadeln, och de stora utgifterna — hela resan kostade kontant 14,455 rdr sp. — förmådde slutligen farbrodern Sten (den senare riksskattmästaren) att hemkalla sin brorson till Sverige. B. återkom till hemlandet som en fulländad hovman och mästare i ridderliga idrotter och tillika fylld av varm och hängiven beundran för Frankrike och dess lysande konung — en känsla, som följde honom genom livet. De franska intrycken voro utan tvivel avgörande, när han under de följande åren sökte sin lycka i krigs- eller hovtjänst — mest dock länge nog i den senare. Som Karl XI :s kammarherre åtföljde han den elvaårige konungen till Uppsala 1665 men trivdes ej med sysslan och ägnade åren 1666–68 åt resor i flera europeiska länder, varvid han besökte hoven i Tyskland, Italien, Frankrike och England och tänkte på att inträda i Turenne's här under kriget i Flandern. Återkommen till Norden, blev han i sept. 1668 överkammarherre och överhovstallmästare hos änkedrottning Hedvig Eleonora och trädde 1669 i äktenskap med Eva Horn. Hans maka medförde en betydande förmögenhet, vilken satte honom i stånd att föra ett lika lysande hus som någon annan vid hovet. Han prisar henne för övrigt för hennes dygd, godhet och värdiga hållning i allmänhet; hon genomlevde med orubbad tillgivenhet alla skiften av hans bana och avled först tjugufyra år efter sin makes bortgång.

Konungens myndighet och krigsfaran efter Ludvig XIV:s anfall på Holland förde fyra år senare B. in på den väg, som skänkte honom hans rykte. Han var Karl XI:s följeslagare på dennes s. k. eriksgata, då han på sommaren 1673 mottog fullmakt som överstelöjtnant vid konungens livregemente, vartill Upplands kavalleri nyligen blivit upphöjt; och han har själv tjugu år senare intygat, att han för denna hastiga befordran hade att tacka Rutger von Ascheberg. Redan i dec. samma år efterträdde han Gustav De la Gardie som regementets överste; själv hade han kanske i grunden föredragit den samtidigt lediga och förnämligare riksstallmästartjänsten, som nu tills vidare lämnades öppen, med löfte att han skulle få sköta den vid behov. B:s närmaste uppgift blev emellertid livregementets reorganisation, ett värv, som nådde sin fullbordan före krigsutbrottet 1675, då han för övrigt i ett särskilt uppdrag vistades i Frankrike: han skulle där göra uppköp för Karl XI: s blivande gemåls räkning. Han stannade i Frankrike ett år och bevistade vid franska armén belägringarna av Condé och Bouchain — den senare närmast under befäl av marskalk Schomberg, som med råd och lärdomar visade honom faderlig bevågenhet. Den 11 aug. 1676, sålunda vid själva vändpunkten i årets fälttåg, mötte han åter sin konung i Högsjö i Växjötrakten. Nu följde tåget mot Halmstad och sedan efter svenska förstärkningars framkomst höstkampanjen i Skåne, som slöt med den avgörande drabbningen 4 dec. Redan i Halmstadsslaget intog livregementet den plats på högra flygeln under konungens eget överbefäl, som det sedan under hela kriget bibehöll. Här som vid Lund kämpade det med utmärkelse, och dess överste stred med värjan i hand i spetsen för de sina; förlusterna i striderna och höstens svältkrig voro också stora: av 900 man återstodo till sist endast 367 tjänstdugliga. För konungen och riket innebar segern de skånska landskapens bevarande. B., som kämpat under Karl XI:s egna ögon, omfamnades av konungen inför regementet med försäkran, att den tjänst, han gjort, aldrig skulle av denne glömmas — ett löfte, som trots skiftande öden i själva verket ej någonsin blev brutet. Närmast lönades B. i början av följande år med utnämning till generallöjtnant — en grad, som dock på hans egen önskan, förestavad av hänsyn till kamrater, nedsattes till generalmajor; han fick dessutom en donation i Björneborgs län.

Våren och försommaren 1677 ägnade B. åt sitt regementes rekrytering; han gjorde sin sak väl, men konungen, vars otålighet stegrades genom Malmös belägring av danskarna, fann tiden lång och sände honom slutligen ett verkligt bannbrev. Om någon onåd dröjde kvar, sedan regementet nått sina kvarter vid Herrevads kloster, måste den dock hava skingrats i slaget vid Landskrona 14 juli, där B. förde högra flygelns andra linje och stred med samma tapperhet och framgång som förr. Om Karl XI:s uppskattning av hans skicklighet även i rustningsvärv vittnar för övrigt det uppdrag, som till nästa års fälttåg lämnades honom och Johan Leonard Wittenberg att rekrytera hela det svenska kavalleriet, varvid på B:s lott jämte hans eget regemente även föll Västgöta kavalleri samt Vadsbo och Valla kompanier. Han erhöll därvid rätt att tillsätta officerare vid båda regementena och ägde tillika att uppsöka från kronan mista hästehemman, att pröva jordabyten och förpantningar osv. Vid mönstringen av dessa trupper uttryckte konungen sin tacksamhet genom att räcka honom ett donationsbrev på ytterligare 2,000 dlrs ränta i Björneborgs län och fullmakt som generallöjtnant av kavalleriet. B. var även tillstädes under en del av riksdagen i Halmstad men lämnade den otillfredsställd: han tyckte sig finna sin konung förströdd och likgiltig, och ungefär från denna tid härleder han också sin missämja med hans ledande minister, Johan Gyllenstierna.

Krigshändelserna i Skåne avstannade med Kristianstads återerövring i aug. 1678, men ännu var fejden ej till ända: för den följande vintern förnyades B:s rekryterings- och möristringsupp-drag, men nu utsträpkt icke blott till hela kavalleriet utan också till fotfolket. Emellertid ljusnade fredsutsikterna. Av synnerlig vikt var därvid franske konungens hållning, och när det gällde att finna ett sändebud till Ludvig XIV, som stod väl vid franska hovet och där kunde väntas äga förmåga att göra sig gällande, är det knappast överraskande, att valet föll på B. Själv såg dock denne däri blott en intrig av Johan Gyllenstierna i syfte att avlägsna honom från Karl XI:s närhet. Motvilligt antog han uppdraget och gjorde sig ingen brådska med avresan; först i juni 1679 var han i Paris, där hans fullmakt lämnade honom frihet att uppträda vare sig som svensk generallöjtnant eller som ambassadör. Han valde det senare, och i sin nya värdighet trivdes han som förr ypperligt vid Ludvigs hov; men något inflytande på Frankrikes konung vid avslutandet av frederna med Brandenburg och Danmark förmådde han icke utöva och var kanske i grunden med sin starka beundran för allt franskt icke rätte mannen därtill. Han fick emellertid stanna kvar i Paris för att driva den underhandling, som skulle på ny grund ordna förbindelserna mellan Ludvig XIV och hans nordiske bundsförvant. Johan Gyllenstiernas död ändrade likväl denna underhandlings verkliga innebörd. Det gällde nu fastmer att i viss mån dölja Sveriges nya politiska hållning under Bengt Oxenstiernas ledning, som ju ändock tydligt nog röjde sig i 1681 års garantitraktat, avsluten utan att B. på förhand fått någon kunskap om vad som förestod. Först i juni 1682 blev han återkallad, och i aug. lämnade han Frankrike.

B. var närvarande vid den följande riksdagen, som stadfäste och fullbordade välvningen i Sveriges statsliv och samhällsskick. Högadelns politiska fall och den stora reduktionen voro icke händelser, ägnade att göra vistelsen i Sverige lockande för generalen: han har själv sagt, att han hellre ville lämna sitt land än på något vis bidraga till hederliga mäns undergång. Och när ställningen i Norden snart ej heller lovade något tillfälle till nya krigiska bragder, äskade och erhöll han konungens orlov för att söka övning och ära i kriget mot de otrogna i Ungern. Under åren 1684–87 deltog Karl XI:s vapenbroder den avgörande kampen mellan den sjunkande turkiska stormakten och det kejserliga habsburgska huset — den kamp, som grundlade den nyare österrikiska staten. Han var med om den misslyckade belägringen av Budapest 1684, utmärkte sig vid stadens erövring 1686 och deltog med lysande tapperhet i slaget vid Mohacs 1687, där han ledde de trupper, som intogo fiendens läger. Ehuru de kristnas krigföring företedde många brister, som B. delvis klart skildrat i sina brev till sin konung, vann den svenske krigaren i dessa ungerska fälttåg en vidgad och mera mångsidig erfarenhet i krigiska värv och dessutom en hederlig befordran. Något högt självständigt befäl fick han icke föra, men då han hösten 1687 efter Mohacs-slaget på allvar återvände till Sverige, där Karl XI ej längre ville umbära hans tjänster, var det dock med ett europeiskt rykte för tapperhet och militärisk duglighet, vari hans konung såg en ära icke blott för B. själv utan även för hans land.

Redan under en vistelse i hemlandet i början av år 1687 hade B. mottagit kallelse att bliva kungligt råd och även tagit inträde i den församling, där så många av hans förfäder ägt säte. Samtidigt utnämndes han dessutom till guvernör i Estland, en värdighet, som dock i apr. utbyttes mot den förnämligare och viktigare generalguvernörsposten i Pommern efter Otto Vilhelm Königsmarck, som gått i venetiansk tjänst mot osmanerna; ett par veckor därefter — före Mohacsfälttåget — fick han fullmakt som svensk general av kavalleriet och infanteriet. Utnämningen till svenska Pommerns högste styresman gav B. en syssla, som för tio års tid mestadels band hans verksamhet vid provinsens förvaltning — en verksamhet, blott avbruten av besök i Stockholm eller Bremen, där han vid tillfälle biträdde den gamle guvernören Henrik Horn, samt av diplomatiska uppdrag vid närbelägna hov. B. saknade ingalunda förutsättningar för sitt nya ämbete: hans skicklighet i förvaltningsvärv var redan prövad i 1670-talets rekryteringsarbeten, och hans goda omdöme och människokännedom voro värdefulla egenskaper även på posten i Stettin. Också kunde han med framgång tillbakavisa det klander, som senare inför domstol riktades mot hans civil och militärförvaltning i det hela. Men tjänsten medförde jämväl ett uppdrag, som var för B. synnerligen motbjudande: på hans lott föll det att jämte Gustav De la Gardie, till vilken han stod i spänt förhållande, genomföra reduktionen i Pommern, och han såg sig till och med förbjuden att lämna sitt guvernement, innan detta ärende förts till lyckligt slut. Därtill kom, att B:s tänkesätt och intressen i den allmänna europeiska politiken förde honom in på vägar och förledde honom till handlingar, som redan under detta skede ådrogo honom hans konungs skarpt uttalade onåd och efter dennes bortgång en ännu strängare räfst.

Delvis var det likväl uppdrag av egen regering jämte överläggningar i svenska rådet, som vände B: s uppmärksamhet åt diplomatien och över huvud till de frågor, som rörde Sveriges yttre ställning. Han vistades i Hamburg 1688–89 under Maurits Vellingks underhandling vid kongressen i Altona, som återgav hertig Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp hans av Danmark inkräktade länder, och han medverkade till tvistens lyckliga lösning i samförstånd ej blott med Vellingk utan även med dennes gynnare Bengt Oxenstierna — vänskapsförbindelser, som dock ej länge stodo vid makt. Kort därpå besökte han Holstein för att giva råd om en fästningsanläggning och fick till sin konung frambära en första förfrågan om ett påtänkt framtida äktenskap mellan prins Fredrik och Karl XI:s dotter Hedvig Sofia. Efter ett besök i Sverige i början av 1690 återvände han till Holstein i maj för att avsluta en konvention om svenska trupper i hertigens tjänst; sedan tillkom det honom som pommersk generalguvernör att ordna för den i slutna fördrag utfästa hjälpsändningen till de allierade mot Ludvig XIV. Det har då och senare förebråtts honom, att han i stället motarbetade denna jämte fransksinnade statsmän i Stockholm, såsom Lindschöld, Wrede och hovkanslern Gyldenstolpe, varvid han stod i förbindelse med franska regeringen genom dess agent, förre överstelöjtnanten i svensk tjänst baron Bidal d'Asfeld. Att han så gjorde, är otvivelaktigt, men den bästa hjälpen fann han därvid i Karl XI: s eget lynne. Konungen var själv föga hugad att låta sina svenska knektar blöda i främmande härar, och lusten ökades icke, när han sporde, huru det vid Fleurus gick de trupper (6,000 man), som konungen överlämnat till Generalstaterna enligt särskilt avtal och som B. värvat i Tyskland hösten 1688. Karl såg sålunda själv med glädje de hinder av olika slag, som vållade, att de svenska truppernas vistelse på krigsskådeplatsen vid övre Rhen kom att inskränka sig till ett par veckor i sept.

I samband härmed står B:s verksamhet för svensk fredsmäkling i kriget: som medlare skulle Sverige framgent ställa sig utanför striden — en given fördel för Frankrike, vars fiender det eljest var skyldigt att bistå. Även denna tanke vann konungens bifall, och medlingsanbudet framställdes i en skrivelse till sändebuden vid de främmande hoven av 24 sept. 1690. Så långt hade B. sett sina planer krönta med framgång, och han gjorde sitt bästa för att fullfölja denna. När han i sin konungs uppdrag besökte Hannover i dec. samma år för att överlägga om hertigens deltagande i fredsarbetet, ingick han på underhandlingar om upprättandet av ett »tredje parti», som med väpnad makt skulle till konung Ludvigs förmån verka för tyska rikets lugn och säkerhet, medan Vilhelm III: s engelska krona gärna kunde offras. Men att denna politik skulle vinna Karl XI: samtycke, var i granden ej att vänta, och det skedde ej heller; Hannover blev avvisat, och hertigen måste söka en annan väg till sin ärelystnads mål: hans övergång till kejsaren skänkte honom något senare kurfurstehatten. På hemresan till Sverige hade emellertid B. tagit sin väg genom Köpenhamn och där framlagt vittutseende förslag, vari grundtanken var att förena Sverige och Danmark inbördes och båda jämte Brandenburg med Frankrike. För detta ändamål skulle den holsteinska frågan lösas så, att Danmark finge båda hertigdömena Schleswig och Holstein, medan hertigen skulle få vederlag i svenska Bremen, Karl XI i brandenburgska Pommern och Brandenburg i det kejserliga Schlesien: planen förutsatte alltså ett öppet brott med kejsaren och hans parti. Tanken på ett förbund gillades av de danska ministrarna: det gällde för dem och deras herre framför allt att omintetgöra en ny äktenskapsförbindelse mellan de svenska och gottorpska husen för att i stället om möjligt utverka Hedvig Sofias hand åt danske kronprinsen. Om bytet träffades däremot intet avtal, men regeringsrådet Hansen följde B. till Sverige som hemligt ombud vid fortsatta underhandlingar.

Genomförandet av B: s tanke hade inneburit en fullständig brytning i Sveriges hela yttre politik: det var därför även i detta fall en djärv förväntan, att konungen skulle lyssna till slika förslag, helst när de tillika på visst sätt inneburo ett uppoffrande av fränderna i Holstein, som sedan Karl X:s dagar intogo en så framskjuten plats i de pfalziska härskarnas politiska system. Förslaget föll, och nya framställningar från Hannover i samma syfte som fjolårets ledde blott till en överenskommelse, som lovade den svenska fredsmedlingen Hannovers understöd. B. hade frestat på att gripa rodret för att giva statsskeppet en ny kurs och misslyckats: hans förhållande till konungen är väl ännu i det yttre orubbat, men utan tvivel var dock en gryende misstro väckt, så mycket mer som det lyckades Bengt Oxenstierna att med uppsnappade brev till någon del blotta de fransksinnade herrarnas förbindelser med monarken i Versailles.

B. själv kände sin ställning vackla. Redan så tidigt som 1687 och 1688 klagar han över onda rykten om hotande faror och kunglig onåd, som konung Karl emellertid förklarade för påfund av elaka människor; och B. kunde icke känna sig tryggare genom motsatsen till Bengt Oxenstierna. Vi hava sett, att han vid tiden för Altonakongressen stod i vänskaplig förbindelse med denne genom hans måg, överste Vellingk; men när B. trots från början givet förord undandrog Vellingk sitt stöd i hans strävan att bliva sändebud i Holstein och samtidigt befälhavare för hertigens trupper, fann sig översten kränkt, och B. torde å sin sida funnit, att för hans mål och önskningar föga var att vinna med artigheter mot kanslipresidenten. Det var också denne, som, hjälpt av konungens fredskärlek, omintetgjorde B: s försök att draga Sverige över på franska sidan i den europeiska krisen. I striden med generalguvernören fick för övrigt Oxenstierna villigt biträde av de allierade. Från dem framfördes hösten 1690 till Karl XI underrättelsen om den resa, som B:s sekreterare Joakim Braun samma år företagit till Frankrike för att mottaga franska penningar och varöver konungen inkrävde en förklaring, i vilken B. icke skydde att försäkra, att han ej stode i någon brevväxling med Frankrike och att Brauns resa endast gällt en ekonomisk uppgörelse med kusinen Ture Bielke. Ett besök i Hannover utan konungens tillåtelse i början av 1692 ådrog slutligen guvernören det första onådiga brevet från hans kunglige herre. När härtill kommo reduktionens förtretligheter och konungens två gånger upprepade vägran att låta B. träda i venetiansk tjänst för att övertaga Königsmarcks förra befäl mot turkarna, blev hans stämning synnerligen tryckt. I förtroliga brev till Fabian Wrede och Nils Gyldenstolpe klagade han sin oro och likgiltighet för allt; han ville nu om möjligt endast bereda sig till en salig död — ord, som visserligen icke kunna tagas efter bokstaven men som dock måla hans känslor. Samtidigt ökades konungens missnöje av B: s strävan att undandraga sig reduktionsarbetet och komma bort från Pommern, och det nådde sin höjdpunkt, då B. ville hävda krav på kronan mot likvidationskommissionens utslag och dessutom tillät sig att göra ett lönnligt besök i Dresden för att verka för ett närmande i franskt intresse mellan Sachsen och Danmark — ett försök, som i förstone tycktes lova gott men likväl misslyckades, enligt B: s mening ej minst på grund av Bidals klumpighet. Nu kom från Karl XI ett handbrev av 22 dec. 1692, vari han återkallade alla tidigare uttalanden av nåd och välvilja och särskilt återkrävde en försäkran för B: s söner på några gods i Lifland. Först efter pommerska reduktionens fullbordan — den var i huvudsak avslutad med utgången av året 1694 — finner man åter i konungens brev en blidare ton.

Allt detta hindrade dock icke, att B. alltjämt som Pommerns högste styresman brukades till vissa närliggande diplomatiska sysslor. Det var sålunda han, som hade att vaka över Sveriges bästa i den mecklenburgska arvföljdstvisten, som gällde frågan, om hertigdömet Gustrow skulle förenas med Schwerin eller gå i arv till fursten i Strelitz, såsom tillhörande ett äldre led av släkten. B. tog parti för Fredrik Vilhelm av Schwerin och verkade under hand för honom; svenska regeringen stod neutral men yrkade framför allt skyldig hänsyn till den güstrowska hertiginnan — drottning Hedvig Eleonoras syster — jämte hennes döttrar och ville även bereda Adolf Fredrik i Strelitz en skälig förbättring i villkor. B: s åtgärder följdes av hans motparti i Stockholm med starkaste misstro, men under Karl XI:s livstid lyckades man icke fånga honom. Med så mycket större iver riktade hans vedersakare sitt nit mot hans underhandling med Brandenburg 1696. Redan fyra år tidigare hade B. åvägabragt en överenskommelse om Gollnows återlösning; härtill knöto sig fortsatta förhandlingar, som slutligen ledde till ett försök att åstadkomma en allmän uppgörelse av alla mellan Sverige och Brandenburg svävande spörsmål. Kurfurst Fredrik III var under Eberhard Danckelmans ledning villig att gå Sverige till mötes bland annat genom välvillig medling och garanti i de förnyade holsteinska tvistigheterna; hans hopp var att därigenom grunda ett pålitligt gott förhållande och att bereda sig och sina undersåtar några smärre förmåner, exempelvis i sjöfarten på Oder. B. satte för egen del stort värde på den ynnest, han lyckades vinna vid hovet i Berlin — kanske icke minst därför, att han här hoppades finna ett stöd för sin hotade ställning vid det svenska — han var väl ock en uppriktig bekännare av den tron, att en ärlig vänskap med Brandenburg kunde vara värd någon eftergift, även om man givetvis aldrig kunde vinna säkerhet för all framtid. Han tillät sig därför vissa avvikelser från mer eller mindre klara föreskrifter i givna instruktioner i fråga om staden Stettins rättigheter, om svenska posten i Hinterpommern och dylikt; och dessa avvikelser och medgivanden blevo i svenska rådet skarpt nagelfarna av avoga granskare. Å andra sidan saknade generalguvernören icke heller försvarare bland Frankrikes anhängare, och konungen själv yttrade i denna sak ingen onåd, han underlät blott att ratificera de klandrade avtalen, här som alltid ömtålig för varje även den ringaste minskning i Sveriges rätt; däremot stadfäste han huvudtraktaten, som innebar en förnyelse av 1686 års försvarsförbund med vissa tillagda bestämmelser bland annat just om Holstein.

Under Karl XI:s sista levnadsår utmärkes hans hållning mot B. över huvud på en gång av hänsyn och misstroende. Ovännernas försök att störta generalguvernören lyckades aldrig, så länge Karl XI levde, men konungen hade för länge sedan uppgivit tanken att bruka B. som medlare vid den blivande fredskongressen; han uteslöt honom ur förmyndarregeringen för sin son, och han torde hava varnat denne för sin fome förtrognes opålitlighet. Omyndighetsstyrelsen 1697 hotade knappast B. med någon fara; därtill voro sympatierna för Frankrike alltför starka inom själva förmyndarkretsen; men med den unge Karl XII:s inträde i utövning av makten var hela ställningen ändrad. Så mycket egendomligare förefaller det, att B. nu i en ren expeditionssak lät förleda sig till en olydnad, som blev inledningen till hans fall — det rörde en av konungen utgiven ryttmästarfullmakt för en viss Brunner, tidigare B:s tjänare, vilken fullmakt denne visade från sig till pommerska kammaren. Möjligt är, att han underskattade den unge konungens fasta vilja; möjligt är också, att han verkligen trodde sig hava att göra endast med dennes kansli och att han härvid föll i en snara, lagd av hans fiender. En genom riksmarskalken Johan Gabriel Stenbock inlämnad supplik och förböner av änkedrottningen och prinsessan Hedvig Sofia syntes dock småningom blidka konungen, så att man kunde tro, att följderna skulle stanna vid ett bistert bannbrev, som utgått, när böneskriften dröjde (28 dec). Men B:s avundsmän voro icke overksamma: rykten spriddes om oegentligheter vid myntet i Pommern, en kommission nedsattes för att undersöka dessa ting, och samtidigt gjorde man allt för att mot B. utnyttja hans uppträdande i Brandenburg. I detta läge blev det avgörande för fältmarskalkens öde, att man uppsnappade ett brev till ministern Fuchs i Berlin, vari han i ovarsamma uttryck bedyrade sin tacksamhet för nådesförsäkringar från detta hov, talade om sin olycka vid det svenska och sökte Fredrik III: s biträde för att sätta i säkerhet en fordran på 100,000 rdr, som han ägde hos hertigen av Kurland. Den 21 apr. 1698 blev B. arresterad och satt under bevakning i sitt hus; tio dagar senare fick han veta, att revisionssekreteraren Henrik Heerdhielm var förordnad att som K. M:ts ombudsman väcka åtal mot honom inför Svea hovrätt.

Rättegången mot B. blev synnerligen långvarig; den pågick från 1698 ända till 15 apr. 1705, då domen föll. Orsaken låg väl icke blott i sakens allvar och vidlyftighet; man ville också hos en del av domarna finna en böjelse att draga ut på tiden, som kunde äga sin orsak både i medkänsla med den anklagade och i tanken på möjligheten av en politisk reaktion, i händelse konungen stupade i fält. Klagomål över domstolens dröjsmål framburos av Heerdhielm till Piper, och konungen underlät ej att mana på, ehuru han tillika fasthöll, att svaranden skulle njuta sin fulla rätt i fråga om tillgång till handlingar och dylikt.

Anklagelsepunkterna voro många och av skiftande värde. Svårt blottställd blev B. genom den grundliga utredningen av myntningen i Stettin under hans tid. Den hade tidigare varit redbar ehuru knapp men nu råkat i förfall. Genom prägling av dåligt skiljemynt skadades handel och näringar, och särskilt framträdde B:s egennytta i hans ställning till den olovliga myntning, som han medgav greve Gustav af Sayn-Wittgenstein och Hohenstein, vilken tack vare B. fick i svenska Pommerns huvudort fortsätta en på annat håll avbruten verksamhet och översvämma närliggande tyska länder med mindervärdiga penningar. Den grevliga myntningen började med konungens samtycke (1688) men fortgick flera år, sedan B. själv utdömt den och sedan konungen påbjudit dess upphörande (1689); saken röjdes visserligen redan 1692, och guvernören lyckades också erhålla ett slags decharge, men denna grundade sig på oriktiga räkenskaper och kunde därför icke skydda honom vid den slutliga räfsten. — Bättre hävdade B. sin sak mot åtskilliga anklagelser för fel och övergrepp i hans civil- och militärförvaltning i allmänhet: några voro ogrundade eller gällde blott småsaker, andra rörde snarare brister i gällande ordning än förseelser av provinsens styresman. Påståendet, att B. olovligen sålt krigsfolk till utlandet och vid värvningar förfarit oredligt, föll likaledes på framlagda kungliga brev och andra vittnesbörd. Fälld vart däremot den åtalade för sin olydnad mot konungens bud vid avvisandet av Brunners fullmakt och slutligen också i den först uppförda och i grunden viktigaste men sist handlagda anklagelsepunkten: aktörs påstående, att B. på flerehanda vis som diplomat och eljest i sin brevväxling gjort sig skyldig till förräderi, eller, som Heerdhielm i anslutning till landslagen uttryckte saken: med brev, råd och gärningar gjort konungen orätt och i och med detsamma burit »avog sköld» mot konung och fädernesland.

Den kännedom, åklagaren ägde om B:s utländska förbindelser och därmed sammanhängande politiska strävanden, var ofullständig — han framhöll själv, att han endast fått en mindre del av den åtalades korrespondens i sina händer — det är därför förklarligt, att han i somligt tog miste, liksom det över huvud var svårt att i dessa ting åstadkomma bindande bevisning. Heerdhielms nit både för konungens sak och för sin egen välfärd och framgång bidrog väl också att driva honom längre i sina påståenden och yrkanden, än domstolen kunde godkänna. I B:s hannoverska underhandling, i hans förbindelser med den franskfödde brandenburgsk-holsteinske diplomaten du Cros och hans uppträdande vid polska konungavalet 1697, då han sades hava understött August av Sachsen med lån och säkert hjälpt prins Conti med förvaring av penningar, kände således domstolen icke finna styrkt, att B. på svårare sätt förbrutit sig. Även ett brev till svenske envoyén F. V. Horn i Wien av 1690, vari han i starka ordalag uttalade sin ovilja mot sjömakterna, ansågs visserligen otillständigt med hänsyn till den aktning, man vore skyldig krönta huvud och konungens bundsförvanter, men hans vrede över Englands och Hollands övergrepp till sjöss, som ju Karl XI livligt delat, syntes icke heller Svea hovrätt brottslig eller straffvärd. Anklagelsen för grovt förräderi, för avog sköld mot eget land och konung avvisades över huvud helt och hållet såsom dels ogrundad, dels i mera tvivelaktiga fall åtminstone otillräckligt bevisad. Men det fanns dock punkter, vari B. dömdes att hava gjort konungen orätt på det sätt, som landslagen straffade med förlust av liv och gods: detta gäller dels hans åtgöranden i den mecklenburgska arvföljdstvisten, dels 1696 års brandenburgska förhandlingar och sist men icke minst hans förhållande till Ludvig XIV och några av dennes sändebud — Béthune och d'Avaux i Sverige och Bidal i Tyskland.

De eftergifter, som B. gjorde för att vinna samförstånd med kurfurst Fredrik, torde eftervärlden hava svårt att döma lika strängt som domstolen. Annorlunda ställer sig saken med B: s hållning till den mecklenburgska frågan. Den svenska politiken gick här ut på en uppgörelse i godo, som skulle lämna Schwerin huvudparten av det åtrådda förvärvet men bereda hertigen i Strelitz riksfurstlig ställning med hederlig förbättring i område och inkomst. B. bröt ej öppet mot de befallningar, han fick i denna syftning; men i tysthet gjorde han vad han kunde för att främja den schwerinska saken, och samtidigt nyttjade han ganska hänsynslöst tillfället att tilltruga sig ekonomisk fördel på alla tre parternas bekostnad. Hovrätten kunde efter prövning av det utförliga bevismaterialet icke gärna undgå att fördöma såväl generalguvernörens visade egennyttighet — en svaghet, vilken han för övrigt själv redan vid den stora processens början vidgått — som hans bristande trohet i fullgörandet av konungens bud.

I sista hand avgörande för omdömet om B. som politisk personlighet blir dock alltid frågan om den personliga politik, han sökte driva i kampen mellan Frankrikes monark och den mot honom väpnade koalitionen. Dels med ett vittnesmål av den ovan omtalade Braun, som hämtat franska penningar åt fältmarskalken 1690, dels genom en rad brev från Bidal till B. 1693, vars chiffer man mestadels lyckades lösa, kunde Heerdhielm övertyga B. om mottagandet av fransk »pension» — dvs. ett årligt understöd för tjänster av politisk art — han kunde ock påvisa, att guvernörens brevväxling med konung Ludvigs agenter icke gått ut på att draga nytta av dessa för svensk räkning utan fastmer att på bästa sätt gagna Frankrikes sak, även om det var ovedersägligt, att B. visst icke alltid hade uppfyllt de på honom ställda förväntningarna. Forskningar i franska arkiv tarvas för att komma till botten med dessa ting, men så mycket stod redan klart för hovrätten och vinner numera stadfästelse av d'Avaux utgivna depescher, att B. motarbetade sin egen regering med ett självsvåld, som icke kan undgå allvarligt klander och som lätt nog kunde hava vållat skada, även om det knappast kan uppvisas, att skada verkligen skett. Flera svenska statsmän än han följde det även i utlandet icke sällsporda bruket att mottaga främmande makters guld, men B. är dock huvudmannen för den franskvänliga gruppen i Karl XI:s råd och framträder starkare än någon annan genom sin djärvare och mera omfattande strävan att inom och utom Sverige, vid Karl XI:s hov liksom i Danmark och Tyskland, tjäna Frankrikes sak. Hans klart uttalade övertygelse, att Sverige och Frankrike borde anses förbundna av gemensamma intressen på det gamla vapenbrödraskapets och westfaliska fredens grund, var för visso fullt ärlig; B. röjde dock i sin tillämpning av denna guandsats liksom i skötseln av det pommerska myntväsendet, att han i vissa fall saknade den ansvarskänsla, som hans ställning krävde.

Klanderfritt var säkerligen icke heller B: s förhållande till danska kronan; han följdes tidvis både i Sverige och Tyskland av en dansk agent, regeringsrådet Hansen, och lät åtminstone en gång förleda sig att i de holsteinska tvisterna giva Danmark råd, som voro rakt stridande mot konung Karl XI:s fast vidhållna politik. Men dessa danska förbindelser kommo icke under Svea hovrätts granskning, vare sig därför att några upplysande papper icke fallit i Heerdhielms hand eller törhända av politiska skäl.

B. hade alltigenom försvarat sig med skarpsinne, mod och sinnesnärvaro. Hans metod bestod främst helt enkelt i att neka till det yttersta; visserligen vart därav följden, att han gång efter annan blev mot nekande överbevisad, men han undgick åtminstone att giva åklagaren till skänks någon upplysning, vartill denne icke på annan väg ägde tillgång. Den förre generalguvernören och fältmarskalken — redan vid rättegångens början hade han sett sig berövad sina ämbeten och värdigheter — kunde för övrigt glädja sig åt medkänsla och sympati i vidsträckta och högt uppsatta kretsar. Änkedrottningen och de kungliga prinsessorna liksom en god del av den gamla adeln ansågo honom mer olycklig än brottslig, och om dessa vänner icke förmådde avvärja eller mildra domen, som löd på förlust av liv och gods, gjorde de åtminstone familjens ställning lättare. B:s söner mottogos sålunda under själva rättegången både vid hovet och vid svenska armén, hans tre yngre döttrar äktade kort efter dess slut män i framskjuten ställning (den äldsta, Eva, hade äktat Abraham Brahe redan 1695). Benådad till livet hade B. säkerligen blivit även utan förböner från den kungliga familjens medlemmar, då inga tvingande skäl kunde sägas kräva hans död och det ådömda straffet utan tvivel var väl strängt i förhållande till det verkligen begångna brottet. Genom resolution av 10 maj 1705 fick han rätt att i frihet dväljas var han ville inom Sveriges gränser, dock ej i Stockholm eller å den plats, där hovet eljest kunde vistas; sina återstående år tillbragte han i stillhet huvudsakligen på Salsta i Uppland men besökte också Gäddeholm (det senare Tureholm) i Södermanland. Dessa gods hade nämligen stannat i hans hustrus ägo, och även av sin betydliga förmögenhet i penningar hade B. lyckats rädda en god del genom överlåtelser på mågen, greve Abraham Brahe, och på sönerna Karl Gustav och Ture Gabriel.

B. är tvivelsutan en av stormaktstidens mest lysande gestalter och saknar icke drag av verklig storhet. Vi hava sett, att han främst var krigare och hovman: på slagfälten i Skåne och Ungern vann han sitt europeiska namn, och sina framgångar vid hoven framför allt i Stockholm och Paris ihågkom han med stolthet ännu i självbiografiska utkast från olyckans dagar. I fält ådagalade han klart omdöme och manlig oräddhet, och om hans anseende jämväl i utlandet vittna ej minst anbud från Venedig och Sachsen, ehuru hans egentliga fältherreförmåga undandrager sig bedömande, då han aldrig kom att föra något högre självständigt befäl. I hovlivet och över huvud i umgänget ägde han enligt eget och andras intyg ett stolt och värdigt uppträdande i förening med vinnande sätt; sina lärospån hade han ju gjort vid Ludvig XIV:s hov, och han framträdde alltid som en fulländad kavaljer av den typ, som från Paris och Versailles spreds över alla länder. Men B:s begåvning var icke inskränkt till dessa områden: hans organisatoriska verksamhet under skånska kriget vittnade om en duglighet i förvaltningsvärv, som han icke heller förnekade på guvernörsposten i Pommern, och även för diplomatiska uppgifter var han i många hänseenden lyckligt utrustad genom kunskaper och skarp uppfattning ej mindre än genom världsvana och erfarenhet av skilda länder och människor. Men samtidigt vilar över hans personlighet ett visst äventyrligt drag. Redan hans ekonomiska mellanhavanden med de mecklenburgska furstarna röja, vad hans delaktighet i falskmyntningen i Stettin ännu tydligare styrker, eller att han, driven av ett starkt intresse, icke alltid kände sig bunden vid gällande lag och sed. I detta fall låg drivkraften i ett otyglat vinningsbegär; av ädlare innebörd men för riket vådligare voro hans självsvåldiga försök att driva politik på egen hand och än med djärva grepp, än genom lönnliga intriger giva Sveriges utrikespolitik en avgjort franskvänlig riktning. Här kämpade han för åskådningar, som flertalet inom Karl XI:s råd synes hava gillat, och att han som flera mottog franska penningar, kan icke tagas som bevis för egennyttiga bevekelsegrunder, då denna tillgängs lighet för främmande guld på hans tid var allmänt gängse. Men ärlig övertygelse och varm känsla för beundrade franska förebilder räcka dock ej att ursäkta stämplingar, som rörde sig åtminstone på förräderiets gräns och som icke endast genom B:s förtjänst blevo oskadliga. Det ena kan törhända synas svårt att förlika med det andra, men man måste taga B. som han var: att söka rentvå honom från verkliga fel vore lika oriktigt som att teckna honom som en låg och falsk karaktär; han var en människa, som förenade stora och lysande egenskaper och i stort sett god vilja med vissa onekliga och icke ringa brister.