A Edvard Brambeck

Brambeck, Axel Edvard, f. 22 sept. 1843 i Hälsingborg, d 29 sept. 1919 i Fjälkinge. Föräldrar: apotekaren Lars Fredrik Brambeck och Louise Fredrique Tullgren. Flyttade till Kristianstad 1852; snickarlärling därstädes samt i Skepparslöv 1860; flyttade till Stockholm 22 maj 1863; elev hos ornamentsbildhuggaren H. Nerpin i Stockholm s. å.; elev på V. K. G. Bissen d. y:s ateljé i Köpenhamn 1872 och vid Konstakademien i Stockholm 31 aug. 1874; erhöll K. medaljen vt. 1876; vistades utrikes 1876−87 och bodde därunder i Paris och i Italien; vistades därefter i Stockholm, Göteborg och Södern samt i Köpenhamn. LFrKA 1876; ledamot av Svenska konstnärsförbundet 1890. — Ogift.

B:s familj befann sig i ganska små omständigheter, och det var för sitt uppehälles skull, B. ägnade sig åt ornamentsbildhuggaryrket. Arbetet väckte emellertid hans håg för den verkliga skulpturen, och ett blygsamt understöd från ett par mecenater satte honom i stånd att följa sin böjelse. Vid Konstakademien, där han efter ett par års förberedande praktik i Köpenhamn vann inträde, uppmuntrades han särskilt av F. Kjellberg. Redan efter två år belönad med den K. medaljen för den väl komponerade gruppen »Eva sörjande vid Abels bår», bereddes han genom det stora resestipendiet å 3,000 kr. — som utsträcktes att vara i fem år — tillfälle att fortsätta sin utbildning utrikes och studerade nu företrädesvis i Italien och Paris. I det förra landet inträngde han särskilt i Donatello's formgivning, och i Paris blev det Rodin, Frankrikes Donatello, som framför allt intresserade honom. Men den plastiska kraft, nästan oro, som ligger i den senares ytbehandling, stötte honom, och han sökte därför så att säga »släta över» detta med den lugna yta, vilken exempelvis Falguière's skapelser äga. Resultatet blev därför en sådan motsättning som gruppen Kristi frestelse, ett ämne, där givetvis denna kontrastverkan är fullt på sin plats. Kristi figur andas lugn och harmoni, nästan oberördhet, medan frestaren själv, med det om Donatello's Niccolo de Uzanno påminnande huvudet, är präglad av Rodin's oro. Skulpturen väckte ganska mycket uppseende på salongen i Paris 1883 och blev slutligen efter nära tioårig väntan huggen i marmor och uppställd i Mariakyrkan i Hälsingborg, dock först efter ganska livliga debatter i pressen. Någon större framgång hade B. ej vunnit i Paris, varför han en tid var starkt betänkt på att slå skulpturen ur hågen och även började idka oljemålning. Men en beställning från Stockholm kom honom att än en gång ställa sig vid kavaletten, där han utförde den dekorativa dopfunten för Jakobs kyrka. Då detta arbete var färdigt, beslöt han att ännu djupare söka intränga i antikens och renässansens väsen, reste så till Italien och var flera år bosatt i Rom. Här högg han bl. a. i marmor ovannämnda dopfunt samt den vackra figuren Psyke. År 1887 återvände B. till Sverige och fick nu flera beställningar, i synnerhet å porträttbyster. Han lyckades ofta nå en god helhetsverkan utan onödig detaljbehandling, som t. ex. i bronsbysten av greve A. G. Bielke (nationalmuseum). En god porträttskulptur föreställer dåvarande spanske ministern i Stockholm Prat de Nantouillet. Andra arbeten av samma art äro bronsbysten av Oskar II (utanför societetshuset i Marstrand), Oskar Dickson (gips; Göteborgs museum) samt marmorbysten av Edvard du Puy (i K. teaterns foajé). Ännu ett par arbeten av religiös art utfördes av B. och smycka ett par tempel i Stockholm, nämligen tympanonreliefen över Klara kyrkas huvudingång samt den värdiga gestalten Christus Consolator i Gustav Vasakyrkan. — År 1889 fick konstnären i uppdrag att smycka Karl Wijks nya palats i Göteborg med friser. Han utförde å dessa omkring ett 100-tal livfulla, barnfigurer samt motiv ur Amor- och Psykesagan. Ett annat verk i marmor, som andas antikens svala renhet, är »Sorg» (1891; Göteborgs museum).

B. var en sökande och tänkande natur. Sina sista år av hälsa tillbringade han i Köpenhamn. Världskrigets utbrott skakade hans barnsliga tro på det goda, och under intryck av de många lidelser och strömningar på både gott och ont, som denna världsbrand födde, skapade B. i sin ateljé i den danska huvudstaden flera figurer och grupper av symbolisk art. Så kände han tröttheten komma över sig, och med feberaktig iver fullbordade han i gips sitt sista arbete, den stora gruppen »Pax», ett idealiserat uttryck för en vacker tanke. Samtiden står dock delvis lika oförstående inför denna som inför B:s grupp, med vilken han ville skapa fredens apoteos.