Hans Klasson Bielkenstierna

1. Hans Klasson Bielkenstierna, f. 25 sept. 1574 på Åkerö, d 28 febr. 1620 på Årsta i Österhaninge. Föräldrar: amiralen Klas Hansson och Kerstin Ryning. Hovjunkare hos hertig Karl; befallningsman på Kastelholms slott och över Åland 8 mars 1598 (förnyad fullmakt 27 dec. s. å.); befälhavare över några skepp på kryssning i Östersjön 14 aug. 1599; underamiral på den i Älvsnabben liggande flottan 13 mars 1600; amiral vid ett sjötåg 24 maj s. å.; befälhavare över flottan, som förde hertig Karl över till Estland, 31 juli s. å., över en flotta från Finland till Pernau 23 ap;r. 1601, över en flotta till Rigas farvatten 21 mars 1602 och till Narvas farvatten 9 aug. s. å., över stora flottan till Rigas farvatten 1603 (tre olika expeditioner) samt över en flotta till Rigas farvatten 13 apr. 1605; befalld att intaga Hörningsholms slott 5 mars s. å.; befälhavare över en flotta på kryssning i Östersjön 7 apr. 1606 och över en transportflotta till Lifland 3 sept. s. å.; ståthållare på Kalmar slott 1606; underamiral på Göran Gyllenstiernas flotta till Lifland 15 juni 1607; befälhavare på flotta på kryssning i Östersjön 1 sept. s. å.; förordnad att förrätta utskrivning av knektar i Uppland 28 febr. 1608; befälhavare för två skepp, som skulle hämta prinsessan Sofia av Mecklenburg och hennes son hertig Johan Albrekt 13 juni s. å. samt över flottan till Dünamündes undsättning 14 mars 1609; »överste amiral» på stora flottan till Kalmar under danska kriget 10 apr. 1611; utnämnd till riksens underamiral 10 jan. 1612; underbefälhavare (under riksamiralen Göran Gyllenstierna) på flottan i de svenska skären s. å.; befälhavare över fem skepp, som förde hertig Karl Filip till Viborg 14 juni 1613; holmamiral 9 febr. 1615. — B. var herre till Årsta och Vändelsö i Österhaninge, erhöll 28 okt. 1602 Ösmo socken i Södertörn m. m. och 7 mars 1609 Blidsbergs gäll i Redvägs härad i förläning samt innehade häradshövdingräntor i Uppland och på Åland.

Gift 6 febr. 1608 med friherrinnan Elisabet Gyllenstierna af Lundholm, f. 1 mars 1581, dotter till riksdrotsen Nils Göransson Gyllenstierna.

B. var en av hertig Karls mest betrodde medhjälpare under kampen mot Sigismund. Sitt första mera maktpåliggande uppdrag erhöll han, då han (8 mars 1598) förordnades till befallningsman på Åland och över slottet Kastelholm. Här vägrade han att utan hertigens tillåtelse för allmogen uppläsa konung Sigismunds mandat om sin ankomst till Sverige, och han avvisade den kungavänlige Arvid Stålarms barska anmodan att uppgiva slottet. I juli 1598 inlöpte Stålarm med finska flottan i Flisehamn i Åländska skärgården men blott för att fortsätta emot svenska kusten. Sedan det finska landstigningsförsöket där misslyckats tack vare det s. k. korvtåget, återvände han till Åland och begärde under hot om våldgästning en kostgärd av allmogen till finska flottans underhåll, ett hot, varifrån B. och ålänningarna räddades genom uppträdandet av den svenska flottan, vilken under amiralerna Joakim Scheel och Peder Stolpe slog den finska flottan och jagade den in i de finska skären. Huruvida B. var kvar i fästningen, då denna under vintern 1598–99 intogs av de kungatrogna finländarna, är ej bekant. På sommaren 1599 fick B. i uppdrag att med några skepp hålla Östersjön ren från fientliga kapare och tillika anhålla alla lybska skepp han påträffade, emedan lybeckarna för Sigismunds räkning kvarhållit svenska kronan tillhöriga varor. Liknande kom-menderingar upprepades under en följd av år: än gällde det de baltiska farvattnen (årligen 1600–07 och 1609), än kryssningar på Östersjön för att hålla sjön ren från Sigismunds utliggare (1600, 1607). B. utförde sina uppdrag med energi och gott resultat: under 1603 års tre olika expeditioner skall han t. ex. hava uppbragt så mycket, lybska och holländska varor, att krigsfolket kunde förnöjas med både kläde och penningar. B. anlitades även av Karl IX i hans kamp mot de inre fienderna. En gång (1605) befalldes han sålunda att besätta Hörningsholms slott, som innehades av den för stämplingar med Sigismund misstänkta grevinnan Anna Sture, och som ståthållare på Kalmar manades han upprepade gånger att särskilt under tiden för konungens kröning vara väl på sin vakt mot »förrädiskt skälmeri» och hålla sträng gränsbevakning vid Brömsebro och mot Blekinge (1607). Mer än en gång råkade B. ut för sin stränge herres vredesutbrott; år 1601 t. ex. hade han redan tidigt på våren fått befallning att från Finland, där han med flottan legat över vintern, bege sig till Pernau i Lifland men av någon anledning ej kommit i väg; då heter det: »det vore väl tid, att du en gång komme ihåg, det du hele vinteren haver legat och gött dig i Finland, då vi i denne staden (Reval) mycket ont hava måst utstå, och nu omsider beställe det dig är befallat och begive dig hitåt över» (9 juni 1601). »Vid vår onåd tillgörendes», »så vida I vill längre anses vara en ärlig man» äro uttryck, som ofta beledsaga givna order.

Under danska kriget 1611 spelade B. en ledande roll såsom »översteamiral» på svenska flottan. Det gick trögt med flottans utrustning, och trots konungens allt otåligare anmaningsbrev var B. först i slutet av juni klar att avsegla från Älvsnabben och var 10 juli vid Kalmar, där han disponerade över en flotta på sjutton fartyg. Den därvarande danska eskadern drog sig nu söderut, varför B. kunde förse slottet med livsmedel och krigsförnödenheter. Den 13 juli befalldes B. att anfalla de danska skeppen vid Grimskär, en holme utanför Kalmar, där danskarna anlagt ett litet batteri, vilket behärskade hamnen och oroade det svenska lägret. B. skickade då skeppskaptenen Lars Bubb med båtar för att storma batteriet; artilleriet erövrades och fienden fördrevs. Men då några dagar senare den danske amiralen Magnus Ulfeld kom med förstärkningar till danska flottan, höllo de svenska skeppen på att bli instängda vid Grimskär men slogo sig, medtagande de erövrade kanonerna, med endast ett mindre fartygs förlust igenom den danska flottan. B. drog sig åt ön Jungfrun men befalldes att fortsätta längre norrut och invänta förstärkningar från Stockholm och Nyköping för att därpå angripa den danska flottan. Underläte B. att fullgöra denna befallning, så stode Kalmar i fara, och B, finge bära ansvaret härför. Samma dag, som konungen avlät denna order till B., skrev han till riksrådet Nils Bielke, att »efter man förmärker av Hans Klassons skrivelse, att han föga lust haver att låta bruka sig ytterligare till sjöss», så skulle Bielke tillsäga B., att »han må draga vart han vill» (31 juli 1611). Hos Gustav Adolf kom dock B. åter i gunst; vid sin tronbestigning utnämnde han honom till riksens underamiral, ett självständigt, centralt ämbete, vartill hörde att i allmänhet bistå riksamiralen Göran Gyllenstierna i hans omsorger om flottans utrustning och underhåll (10 jan. 1612). Under 1612 års sjökrig deltog B. såsom underamiral dels vid konvojer för handelsfartyg dels vid bevakning inom skärgården mot den danska flottan, som på hösten gjorde sin bekanta insegling ända till Vaxholm. B: s huvudsakliga verksamhet föll emellertid hädanefter inom den marina förvaltningens område, i synnerhet sedan han tillika utnämnts till holmamiral, ett ämbete, med vilket följde överinseende över skeppsbyggningen och befäl över skeppsbyggnadsfolket icke blott i Stockholm utan även på andra orter (9 febr. 1615). Efter Göran Gyllenstiernas död (1618) utövade B. under sin återstående livstid, jämte den likaledes till holmamiral utnämnde Rickard Klerck, efter konungens närmare föreskrifter högsta styrelsen över rikets flotta.