Johan Bilberg

1. Johan Bilberg, f. 17 nov. 1646 i Mariestad, d 11 mars 1717. Föräldrar: rector scholæ därstädes, sedermera kyrkoherden i Berg Jonas Amberni och Ingrid Birgitta Joakimsdotter Denckert. Student i Uppsala sept. 1659; disp. 29 aug. 1668 (Philosophicorum thematum τϱιάς ; pres. P. E. Ljungh); fil. kand. 1672; företog åren 1673–77 såsom lärare för friherre Ulf Bonde, K. rådet Tord Bondes son, en utrikes resa, varunder han besökte främmande hov och flera av Europas förnämsta högskolor. Vikarierade efter hemkomsten för professorn i matematik M. Celsius; stod i begrepp att anträda en ny utrikes resa såsom guvernör för greve Erik Stenbocks son Erik, då han utnämndes till professor i matematik 12 sept. 1679; ledamot av kommissionen över kartesianska filosofien 9–25 mars 1689; teol. professor och kyrkoherde i Danmark 5 okt. s. å.; prost och kyrkoherde i Örebro 2 mars 1692; erhöll i uppdrag att följa professor A. Spole till Torneå 1695 för att observera och beskriva solståndet och polhöjden; kallades till kyrkoherde i Katarina 1696, men undanbad sig kallelsen; erhöll 1697 kallelse att under hovkansleren J. Bergenhielms presidium konferera med professor E. Wigel från Jena i matematiska frågor; kallad till Stockholm 1699 att konferera med kanslikollegiet om det reformerade kalendariet; biskop i Strängnäs 19 jan. 1701.

Gift. 30 maj 1683 med Margareta Staaff, f. jan. 1665, d 11 aug. 1759 på Näsbyholm i Härads socken, dotter till handelsmannen Johan Staaff i Uppsala och styvdotter till jur. professorn Johan Gartman därstädes.

B. ägde en lysande, mångsidig begåvning och förvärvade ryktbarhet på flera områden. Han var framstående som matematiker, astronom, filosof, teolog och latinsk skald. Eftervärlden är dock måhända ej böjd att till fullo instämma i samtidens höga uppskattning av hans insats såsom lärare i matematik vid Uppsala universitet. Helt visst betydde det ett befruktande genombrott, att han anslöt sig till de modärna, från Cartesius utgående åskådningarna inom de matematiska vetenskaperna, men den seger, vartill han på detta område förde kartesianismen, blev så fullständig, att den verkade hämmande på matematikens fortsatta utveckling vid universitetet. Hans förnämsta prestation äro hans geometriska läroböcker, som under den följande tiden allmänt användes vid gymnasierna. De innehålla endast obetydligt av syntetisk geometri, då iman för denna del av matematiken använde M. Gestrinius' Euklides, men desto mera trigonometri och planimetri. Med Anders Spole delar han äran av att hava infört ordentliga algebraiska beteckningar och framför allt studiet av logaritmen i de svenska skolorna, I den synnerligen invecklade frågan om nya stilens införande i Sverige var det B., som var upphovet till den provisoriska lösningen år 1700, och han har alltså att bära ansvaret för detta olyckliga reformförsök och det därmed sammanhängande fördröjandet av Sveriges övergång till den gregorianska kalendern.

Såsom filosofisk tänkare ådagalade B. knappast större originalitet, men han har gjort en betydelsefull kulturell insats genom att i filosofien, naturvetenskapen och teologien bekämpa den skolastiska uppfattningen. Sin största berömmelse har han vunnit för sitt talangfulla försvar av kartesianismen, då den på 1680-talet blev utsatt för ett nytt angrepp av teologerna. Orsaken till att dessa, efter att i mer än tjugu år ha hållit sig stilla, förnyade striden, har väl varit, att den nya åskådningen erövrade alltmera mark. De ville därför slå ett avgörande slag. I samråd med superintendenten i Härnösand M. Steuchius, en ivrig aristoteliker och förut professor i Uppsala, och biskopen i Åbo P. Bång inlämnade den för sin oresonliga stridslystnad namnkunnige teologie professorn H. Schütz till prästeståndet vid riksdagen 1686 ett av honom uppsatt förslag om att inskrida mot den nya filosofien. Prästeståndet biföll förslaget och vände sig till konungen med en skrivelse, vari det skildrade de faror, som hotade renlärigheten och livet vid universitetet från kartesianismen. Man gjorde ett försök att fullständigt kväva den vetenskapliga friheten. Konungen, som i rättvisans namn ville, att även den andra parten skulle höras, infordrade uttalanden av de olika fakulteterna. Den teologiska ställde sig, som var att vänta, solidarisk med Schütz. De tre övriga däremot uppträdde till den nya filosofiens försvar. Av den filosofiska fakultetens tvenne utlåtanden var det ena författat av P. Lagerlöf, det andra, som bär namnet »Facultatis philoso-phicas förklaring över philosophiam Cartesianam och huru filosofiens in genere rätta bruk nu är och fordom varit» och utgör en grundlig vederläggning av teologernas anklagelser, var författat av B. Han bifogade även ett eget »Oförgripeligit betänkiande över den av prästerskapets deputerade ingivne förslagsskrift till den cartesianske filosofiens avskaffande», där han håller en sträng räfst med den gamla skolastiken och vältaligt försvarar den nya åskådningen. Det dröjde fulla tre år, innan konungen avgjorde stridsfrågan. Då riksdagen åter var församlad, 1689, lät han universitetet välja två i den kartesianska filosofien sakkunniga män för att de tillsammans med prästerskapet skulle dryfta frågan. Kartesianismens båda ivrigaste förespråkare vid universitetet, B. och Andreas Drossander, blevo valda. Konungen tillsatte även en kommitté för att giva sitt utlåtande om saken. Utom de båda nämnda professorerna bestod den av följande medlemmar: K. rådet E. Lindschöld, hovkansleren N. Gyldenstolpe, statssekreterarna J. Bergenhielm och A. Nordenhielm, sekreteraren Sam. Åkerhielm, biskoparna O. Svebilius, E. Benzelius, Kr. Papke och T. Bång, superintendenten M. Steuchius samt teologie professor J. Micrander. Kommittén sökte i sitt utlåtande skipa rätt åt båda håll, och konungen utfärdade en resolution, att filosofien icke fick draga under sin kritik den kristna tron och Guds ord men att den för övrigt erhöll sin frihet. En seger för kartesianismen kan icke denna utgång kallas, såsom Annerstedt framhåller i »Uppsala universitets historia», där han utförligt redogör för striden. De följande åren gjorde teologerna det ena hänsynslösa angreppet efter det andra på den vetenskapliga friheten.

Medan den kartesianska striden pågick, var B. föremål för flera trakasserier från teologernas sida. Den 30 juni 1688 hade teologie professor P. Holm avlidit, och då det gällde att utse hans efterträdare, röstade flertalet professorer på B. för att demonstrera mot teologerna. Schütz och Micrander vände sig till kanslern med en skrivelse, vari de förklarade B. inkompetent till ett teologiskt ämbete, alldenstund han blivit underkänd i den teologiska examen för graden och sedan icke givit prov på några kunskaper i teologi men skrivit för teologien farliga satser. Kanslern remitterade saken till konsistoriet. Efter åtskilligt bråk blev likväl B., som ägde gynnare å högre ort, av konungen utnämnd till platsen. Under de få år, B. tjänstgjorde som teologie professor, förbittrade ämbetsbröderna hans liv på alla möjliga sätt. Då han tog inträde i deras fakultet, möttes han av anklagelser, att han i sina föreläsningar infört en ny, av den evangeliska kyrkan ogillad terminologi och att han hyllade den irrläriga kartesianska åsikten i fråga om det medfödda Gudsbegreppet. Man sökte även hindra honom från att genom en offentlig disputation lämna prov på sin teologiska lärdom. Våren 1691 utgav B. en avhandling »De theologia christiana», där han angrep den i teologien rådande skolastiska terminologien och uppdrog gränserna mellan filosofiens och teologiens områden. De båda kollegerna Schutz och Micrander lyckades förmå prokanslern att inställa ventilationen och vädjade sedan till konungen. B. måste utfästa sig att framdeles rätta sig efter den ortodoxa teologien och följa den brukliga metoden.

Under rådande stämning i fakulteten var det säkerligen i överensstämmelse med B:s egen önskan, som Karl XI år 1692 förflyttade honom från universitetet och utnämnde honom till kyrkoherde i Örebro. B:s akademiska bana blev sålunda stäckt genom hans teologiska ämbetsbröders ränkspel. Även om han på ett utmärkt sätt skötte sin prästerliga tjänst, är det likväl intet tvivel underkastat, att hans rätta arbetsfält var den akademiska lärarverksamheten. Med sina vittomfattande kunskaper förenade han en ovanlig förmåga att undervisa och betraktades av många som den förnämste läraren vid universitetet. Hans föredrag utmärktes av klarhet, reda och fyndighet. Studenterna omfattade honom med beundran och tillgivenhet. Ett bevis härpå är, att flera av hans förra elever, bl. a. den sedermera berömde filosofen A. Rydelius, följde honom till Örebro för att fortfarande få åtnjuta hans undervisning. I Rydelius fick B. en efterföljare, som framgångsrikt fortsatte hans verk. Ännu en gång sökte B. att få offentligt försvara en teologisk avhandling vid universitetet men med samma påföljd som förut. Då jubelfesten 1693 firades i Uppsala, fann han det vara oförenligt med akademiens värdighet, att ingen teolog bidrog med en disputation, och författade därför en avhandling »De concupiscentia renatorum». Emellertid lyckades även nu hans ovänner med Schutz i spetsen att få disputationen inställd genom att på högre ort göra avhandlingen misstänkt för irrlärighet.

År 1704 erbjöd teologiska fakulteten i Uppsala B. doktorsgraden men på ett förödmjukande sätt, i det den fordrade, att han först skulle avlägga den erforderliga vanliga teologiska examen, B. avböjde anbudet i en stolt men värdig skrivelse, som visar, huru såren av de gamla lidna oförrätterna ännu blödde i hans själ. — Som biskop i Strängnäs förestod B. med kraft och värdighet stiftet. Han lär emellertid ha »uppfattat sitt biskopskall mera. från ordningens och styrelsens synpunkt än väckelsens och ledningens av ett kristligt liv i biblisk mening» (Biogr. lexikon). Under sitt deltagande i riksdagen spelade han ingen framträdande roll.