Nils Gyldenstolpe

2 Gyldenstolpe, Nils, son till G 1, f 5 nov 1642 i Åbo, d 4, själaringn 5 maj 1709 i Sthlm (Nik). Inskr vid Åbo akad 50, anställd i kansliet 63, sekr i justitierevisionen 29 juli 64, revisionssekr 29 nov 65, häradsh i Vättle o Askim med Ö Hisingen (Älvsb) 17 okt 70 (fullm konf 16 juni 80)—85, legationssekr till Khvn 31 juli 75, kommissionssekr:s fullm 19 april 76, eo envoyé i Haag 8 mars 79, envoyé 28 okt 79, hovkansler 18 aug 87, frih 10 dec 87, lantmarskalk vid riksdagen 89 (förordn 3 febr), k råd o kansliråd samt prins Karls guvernör 21 juni 90, ordf i lagkommissionen s d, greve 1 okt 90, LU:s kansler 20 okt 90, medl av Karl XII:s förmyndarstyr 97, kanslipresident 21 dec 05.

G 1) 71 m Christina Wärnschöld, f 22 nov 53, d 27 juni 72, dtr till krigsrådet Johan Andersson W o Maria Bure; 2) 22 okt 76 i Haag m Margareta Ehrensteen, f 21 april 59 i Helsingör, själaringn 24 mars 21 i Sthlm (Nik), dtr till k rådet Edvard E o Catharina Wallenstedt.

Genom sin anställning i kansliet kom G snart att tas i anspråk i diplomatiska sammanhang. 1669 avfärdades han till Polen med depescher till den sv ambassad, som uppehöll sig där i anledning av kungavalet. Samtidigt fick han tillstånd att med bibehållen lön utsträcka sin utlandsvistelse ett år och företog en resa, som förde honom genom stora delar av Europa: Ungern, Österrike, Tyskland, Italien, Spanien, Frankrike, Nederländerna, England och Danmark. Under åren 1672—75 uppehöll han sig med ett kort avbrott i Paris, Köln och Haag som sekreterare åt en sv beskickning, som avsänts i anledning av det sv-franska förbundet och Ludvig XIV:s krig mot Holland, och kom således i direkt kontakt med den europeiska stormaktspolitiken. Efter hemkomsten ingick han i en kommission, som förhandlade med den nederländske residenten Rumpf om en sv-holländsk handelstraktat, vilka förhandlingar ledde till resultat på hösten 1675.

G:s kännedom om europeiska och i synnerhet holländska förhållanden utgör en naturlig förklaring till hans utnämning som sv envoyé i Haag 1679. Haag var ett centrum för den europeiska politiken och ansågs vid denna tid vara den sv diplomatins viktigaste post. I G:s fall blev den speciellt viktig, eftersom G:s verksamhet i Haag sammanfaller med den omläggning av den sv utrikespolitiken i antifransk riktning, som den nye kanslipresidenten Bengt Oxenstierna genomförde. 1681 togs det mest avgörande steget i denna omläggning, då G å Sveriges vägnar med Holland slöt den s k garantitraktaten, till vilken även kejsaren och Spanien senare anslöt sig. Han medverkade också vid tillkomsten 1683 av den specialkonvention, som närmare preciserade garantitraktatens hjälpbestämmelser. 1686 förnyade han förbund och handelstraktater mellan Sverige och Holland.

Utnämningen till hovkansler 1687 medförde, att G kunde återvända till Sverige för återstoden av sitt liv. Posten som hovkansler var den främsta i kansliet utanför rådskretsen. Hovkanslern skötte under kanslipresidenten den utrikes korrespondensen och kontakten med de främmande ministrarna i Sthlm. G deltog i de förhandlingar som ledde fram till traktaterna med Danmark 1690 och 1691 om defensivförbund och om väpnad neutralitet till handelns skydd.

Att G i hög grad åtnjöt Karl XI:s förtroende vid denna tid framgår av den anhopning av poster som kom honom till del, i synnerhet som en följd av Lindschölds död 1690. Vid riksdagen 1689 uppträdde han som enväldets förkämpe och hävdade vid en debatt på riddarhuset, att konungen ej var bunden av lagen. Som lantmarskalk spelade han en viktig roll vid kassationsaktens tillkomst vid denna riksdag, varigenom all opposition mot enväldet förklarades förgriplig.

G:s utrikespolitiska tänkesätt genomgick omkr 1690 en starkt markerad förändring. Från att under 1680-talet ha varit Oxenstiernas medhjälpare vid uppbyggandet av det antifranska systemet övergick han då till att under återstoden av sitt liv bli en av de pålitligaste franskvännerna i rådet och en bitter motståndare till Oxenstiernas utrikespolitik. Han mottog för detta mutor från Frankrike i så hög grad, att han åtminstone tidvis kan betraktas som en fransk pensionär. Som en bidragande förklaring till detta har man pekat på den undergrävda ekonomi, som han förskaffade sig under sin ministertid i Haag.

G:s franska orientering tog sig påtagligt starka uttryck under den kortvariga förmyndarperioden för Karl XII 1697. Under denna period fördes en häftig strid om den sv utrikespolitiken mellan Oxenstierna, som understöddes av änkedrottningen, och de fyra övriga ledamöterna, vilka alltså innehade majoriteten. Detta gör det naturligt om G och hans meningsfränder ej önskade konungens osedvanligt tidiga myndighetsförklaring, även om de ej motsatte sig, när förslaget väl var väckt.

Karl XII:s trontillträde medförde ett snabbt slut på G:s politiska inflytande trots den tidigare ställningen som kronprinsens guvernör. Efter krigsutbrottet 1700 kom alla viktigare beslut att fattas i fältkansliet. I den mån utrikesärenden behandlades i kansliet i Sthlm hade G del i dem i sin egenskap av kansliråd. Han var kansliets främste ledamot näst kanslipresidenten och arbetade under stark motsättning till denne. Efter Oxenstiernas död på sommaren 1702 blev han i realiteten dess chef, men utnämningen till kanslipresident skedde först mot slutet av 1705.

G förmådde ej hävda sin ställning som kansliets chef. Hans inflytande på utrikesfrågorna blev helt obetydligt, eftersom nästan alla sådana behandlades i fältkansliet. G hade en olycklig benägenhet att stöta sig med sin omgivning. Med utpräglat sinne för G:s svagheter skildras förhållandena i kansliet av registratorn Samuel Barck i dennes långa brevsvit till Olof Hermelin. Mellan G och den nye rådsmedlemmen Nils Lillieroot uppstod en så bitter motsättning, att det medförde kungligt ingripande. Däremot avlöpte samarbetet med Magnus Stenbock, som 1706 tog plats i rådet, lyckligare. Till G:s bristande förmåga att fylla sin uppgift bidrog också en alltmer vacklande hälsa.

G har gjort betydande insatser på det juridiska området. Hans far var professor i juridik och genom sina studier och sin tjänstgöring som revisionssekreterare förvärvade G en omfattande juridisk bildning. 1675 tjänstgjorde han som juridisk expert i samband med giftermålsunderhandlingarna mellan Karl XI och Ulrika Eleonora. Utnämningen till hovkansler innehöll också juridiska uppgifter. Hans juridiska insikter medförde också att han utövade ett stort inflytande i rådet i dess egenskap av högsta domstol.

Som ledamot och efter Lindschölds död som ordförande i lagkommissionen kom G att spela en viktig roll vid det aldrig slutförda arbetet på att i en grundlag fixera det karolinska enväldet. Från 1696 föreligger ett förslag till kungabalk av G, vilken proklamerar ett av Gud insatt och inför människor oansvarigt kungadöme, i vars makt också ingår generell beskattningsrätt. I Karl XII:s förmyndarregering hade G av Karl XI tilldelats uppgiften som rättsväsendets övervakare.

G var en för sin tid bildad man och litterärt och vetenskapligt intresserad. Han ägde ett bibliotek på 2 700 volymer, som inköptes av Karl XI och skänktes till Dorpats universitet, men återfördes under stora nordiska kriget till Sthlm, där det ingår i KB: s samlingar. Han anförtroddes inspektionen över KB och var kansler för Lunds universitet. G har efterlämnat en samling dikter, mestadels av religiös art.