Didrik Gabriel Björn

Björn, Didrik Gabriel, f. 10 aug. 1757 i Kristinehamn, d 17 mars 1810 på regementspastorsbostället Vaxhälla i Stigtomta socken. Föräldrar: tullnären i Linköping Magnus Björn och Anna Kristina Ljungdahl. Student i Uppsala 1 febr. 1777. E. o. kanslist i Stockholm; debuterade på Munkbroteatern 7 juli 1785 såsom Almaviva i »Barberaren i Sevilla»; anställd därstädes samma år; debuterade på Dramatiska teatern 8 maj 1788 såsom Sprättenfelt i »Visittimman»; syssloman därstädes 1790–1791; uppträdde tillika på Munkbroteatern och anställdes ånyo där 1791 såsom skådespelare och regissör; övergav av okänd anledning sin skådespelarverksamhet i slutet av år 1794 och övertog gymnasieboktryckeriet i Linköping, vilket han åtminstone till namnet lämnade år 1800, då han avflyttade till Nyköping.

Gift 1) med Kristina Maria Lindbom, f. 7 okt. 1754, d 4 apr. 1803 i Linköping, dotter till prosten Olof Lindbom i Köping och förut gift med prosten Per Henrik Groth i Svärdsjö, från vilken hon för B:s skull blev skild; 2) med Anna Charlotta Göthberg, f. 1781, d 14 juli 1838 i Stockholm.

Under sin aktörstid spelade B. på Munkbroteatern och även på Dramatiska teatern den ena stora rollen efter den andra, såsom titelrollerna i »Tom Jones», »Beverlei», »Grefven av Oldsbach», »Äfventyraren», »Vestindiefararen», »Den mjeltsjuke», »Öfverlöparen», »Barberaren i Sevilla», »Figaros bröllop», lord Clarendon i »Eugenie», Stålfelt i »De okände», de manliga titelrollerna i »Annette och Lubin», »Montrose och Amelie», m. fl. Uppskattningen av hans talang var något skiftande. Den stora publiken höll tillgodo med hans skrik och överdrivna gester enligt tidens spelsätt, men en och annan finare konstdomare var icke lika belåten, och han kritiseras skarpt i brev från Gustav III, N. von Rosenstein, J. H. Kellgren och A. N. Edelcrantz m. fl. Större betydelse än såsom aktör har han i egenskap av översättare och bearbetare för scenen. Inemot sextio uppförda stycken av hans hand vittna om hans stora arbetsflit. Bland dessa framträda, i synnerhet Beaumarchais' tre mästerverk, Lessings »Minna von Barnhelm», Calderon's »Domaren i Zalamea» samt »De okände», med vilken dram han 1791 införde Kotzebue på den svenska scenen. Hans efter utländska mönster 1792 sammanskrivna femaktsdram »Den förförde ynglingen» väckte på sin tid en oerhörd uppståndelse, emedan den ansågs såsom ett paskill mot den hedervärda handelskåren. Vid denna tid hade den storslagna och lidelsefulla känslosamheten kommit på modet i stället för 1780-talets omhuldade idyller. De tårdrypande, hjärterörande men på samma gång gräsliga dramerna av Mercier och hans gelikar fyllde teatersalongerna med en tacksam publik, vilken smälte i tårar under alla dessa hemska äventyr, som upplevdes av utsvävande unga män och förförda flickor. B. frossade i att översätta och bearbeta dylika ohyggligheter, som han sedan lät uppföra under sitt eget författarnamn. Stockholmsposten klandrade honom skarpt för dessa från en mängd olika håll hämtade »sammel-surio-versio-imita-plagi-originaler» och framhöll överdriften i denna fadda och falskt realistiska genre.

Den borgerliga verksamhet, åt vilken B. efter avskedet från scenen ägnade sig i Linköping, fick ett tragikomiskt slut, som emellertid kastar ett visst ljus över den ovanlige gymnasieboktryckarens förhållanden i den lantliga stiftsstaden. Kring sekelskiftet inträffade flerstädes oroligheter till följd av dyrheten på livsmedel och brännvin. B. blev angiven såsom en av anstiftarna till ett dylikt upplopp i Linköping och häktades även, men rådstuvurätten lämnade målet åt framtiden, och hovrätten fann, att han ej kunde åt saken fällas. Av vittnesmålen framgick endast, att B. infunnit sig på stadskällaren och där av folkmassan blivit hälsad med utropet: »Se här ha vi vår Bonaparte, vår vän!» vilket han besvarat med en återhälsning, samt att han även i övrigt i viss mån fraterniserat med de upproriska. I högsta domstolen, som i dec. fastställde rådstuvurättens beslut, yttrade en av ledamöterna, att, »ehuru det vid Björns inkomst på källaren skedde utrop icke synes hava särdeles sårat Björns blygsamhet, vilken igenom vanan att på skådeplatsen framställa hjältar och store män torde blivit mindre ömtålig, så kunde man likväl icke annat förmoda, än att en dylik sammanliknelse hos de församlade snarare bort väcka en stark benägenhet till löje än till raseri och upplopp».