Abraham Niclas Edelcrantz (Clewberg)

Edelcrantz, Abraham Niclas (före adlandet Clewberg), f. 29 juli 1754 i Åbo, d. 15 mars 1821 i Stockholm (Klara). Föräldrar: professorn vid Åbo akademi Carl Abraham Clewberg och Agatha Charlotta Fahlenius. Student vid Åbo akademi 1766; disp. pro exercitio 12 juni 1771 och pro gradu 18 juli 1772; fil. magister i Åbo 22 juli 1772; docent i naturkunnighet och litteraturhistoria vid Åbo akademi 25 febr. 1773; amanuens hos Åbo akademis konsistorium 1776; uppdrag att ordna konungens handbibliotek s. å.; e. o. fil. adjunkt vid Åbo akademi 16 okt. 1778; bibliotekarie där 15 mars 1780–94; tillerkändes tur till professorslön 1783 och erhöll titel av K. protokollssekr. 23 sept. s. å.; förvaltare av konungens handkassa och andre direktör vid de K. teatrarna s. å.; handsekr. hos Gustav III 31 maj 1787; led. av Generaltulldirektionen 17 okt. s. å.; adlad 28 april 1789 och introducerad 7 nov. s. å.; teaterstudier i England, Frankrike och Tyskland 1790; kansliråds titel 12 nov. 1793, ord. kansliråd 7 nov. 1794; arkivarie vid K. M:ts orden 24 nov. s. å.; företog på officiellt uppdrag en utländsk studieresa 1801–04: förste direktör för de K. teatrarna 16 okt. 1804; överintendent och preses för Konstakademien och dess skolor 5 maj 1805; ordf i direktionen för Allmänna brandförsäkringsfonden 5 maj s. å.; led. av K. hovstall- och kasernbyggnadskommittén 26 juni s. å., av teaterkommittén 1 dec. s. k., led. av Kungshusbyggnadskommittén 19 mars 1807; anförtroddes högsta ledningen av telegrafväsendet 25 april 1808; tf. hovkansler 30 juni 1808 och som sådan led. av den då tillförordnade regeringen; bevistade som led. av ridderskapet och adeln riksdagarna 1792, 1800, 1809–10, 1812, 1815 samt 1817–18, led. av konstitutionsutskottet och opinionsnämnden 1812 och av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1817–18, av konstitutionsutskottets tryckfrihetsberedning 4 juni 1812; ordf. i kommittén för salpetertillverkningens upphjälpande 22 mars 1811, i kommittén för införande av de Congrewska raketerna 4 april s. å.; led. av kommittén för skråförfattningarnas överseende 30 sept. 1812; direktör i Lantbruksakademien 3 dec. s. å. till sin död; president i Kommerskollegium 24 april 1813; friherre 9 maj 1815; ordf. i kommittén för organisation av den civila pensionsinrättningen 22 nov. s. å.; beviljades privilegium exclusivum på en av honom utförd ångmaskinskonstruktion 20 febr. 1816; ordf. i kommittén för inrättandet av en postjaktsfart med ångbåt mellan Ystad och Stralsund 5 febr. 1817; ordf. i myntkommittén 18 juni 1817, i manufakturredskapskommittén; led. av Utile Dulci 1776; en av de aderton i Svenska akademien 2 dec. 1786; LMA 1788; LVA 1797, dess preses 1798; led. av Patriotiska sällskapet 23 dec. 1799, dess ordf. 1800 och 1812; RNO 1800; led. av Die Gesellschaft Naturforschender Freunde i Berlin 1802, La Societé d'Encouragement pour l'Industrie nationale och La Societé d'Agriculture i Paris 1803, The Royal Institution of Great Britain i London s. å., The Board of Agriculture och The Society for the Encouragement of Arts, Manufactures and Commerce i London s. å.; LFrKA 1805; arbetande LKrVA 1806; KNO 1808; HedLHA s. å.; arbetande HedLKrVA 1811; LLA 1812; HedLFS 1815. – Ogift.

E: s insatser tillhöra de mest skilda verksamhetsfält. Redan hans utnämning till docent i Åbo 1773 i naturkunnighet och litteraturhistoria bär ett betecknande vittnesbörd om mångsidigheten i hans begåvning. Hans intellekt skolades i den anda av modern upplysning och nyvaknad iver för vitterhet, som präglade Åbo akademi under denna dess glanstid. E. hade tillfälle att tillgodogöra sig en undervisning, vilken såväl i fråga om de humanistiska disciplinerna som den av nationalekonomiska nyttosynpunkter dominerade naturvetenskapen leddes av lysande lärarkrafter såsom H. G. Porthan, P. A. Gadd och P. Kalm, för att blott nämna de förnämsta. Av stor betydelse för E: s utveckling blev hans intima vänskap med studiekamraten Johan Henrik Kellgren. De vittra förmågorna samlades i det 1770 efter mönster av Utile Dulci instiftade Auroraförbundet, i vars organ, Åbo tidningar, E. framträdde med sina första mera uppmärksammade skaldestycken. Under Gustav III:s besök i Åbo våren 1775 tilldrog sig E. konungens uppmärksamhet såväl i sin egenskap av förste opponent vid en disputationsakt som genom ett vid en magisterpromotion framfört promotionspoem. För hans senare framgångar i Stockholm torde detta icke saknat betydelse. Med huvudstadens vittra värld stiftade E. första gången bekantskap under senare delen av 1775. I mars året därpå kunde han i ett brev till Porthan berätta om sitt inval i Utile Dulci, samtidigt som han, för övrigt i kritisk ton, förmedlade sina intryck av teatern, den konstart, som sedermera skulle skänka hans liv ett så betydande innehåll. För akademien i Åbo blev E:s uppehåll i Stockholm så till vida av betydelse, som han där tjänstgjorde som en förbindelselänk mellan de vittra kretsarna i huvudstaden och i Finland; i synnerhet lade han sig vinn om att befordra universitetsbibliotekets intressen. Hans strävanden att vinna goda relationer i Stockholms litterärt tongivande skikt förde honom även i kontakt med C. C. Gjörwell, vilket sommaren 1776 ledde till ett uppdrag att ordna konungens handbibliotek, vid tillfället »i den skönaste oordning», enligt vad E. själv uppger. På hösten återvände han till Åbo. Med avbrott för ett par visserligen ganska långvariga uppehåll i Stockholm kom hans vistelse i Finland att vara till 1783. I hemstaden verkade han som bibliotekarie och undervisade dessutom i litteratur och elektricitetslära. I april 1783 återsåg E. Stockholm, där han sedan för alltid skulle bli bofast. De många befattningar, vilka redan s. å. kommo honom till del, betydde inledningen till en vittomfattande ämbetsmannakarriär. Det var framför allt hans diktning, närmast sorgetalet över drottning Lovisa Ulrika, som tillvunnit honom Gustav III: s ynnest och därmed banat vägen till framgång.

E:s skaldskap, som delvis skattades högt av samtiden, har knappast gjort större intryck på eftervärlden. Hans litterära produktion är ej heller synnerligen rik och begränsas i stort sett till Gustav III:s regeringstid. Betecknande för hans diktning är en stark påverkan från den romantiska lyrik, som under 1700-talet frodades i England, redan märkbar i hans första mera uppmärksammade dikt, den i Vitterhetsnöjen 1781 publicerade »Hösten». För E. utmärkande är därtill hans vana att besjunga fredens välsignelser, medan krigiska hjältedater lämnade honom oberörd. Till stor del uppbars hans poetiska alstring av ett starkt rojalistiskt patos, vilket icke undgick att göra intryck på högsta ort till stor fördel för E: s karriär. Därmed är icke sagt, att dessa tongångar voro oäkta; vördnaden för kronans bärare var ett drag, som följde E. livet ut. Hans första av konungsliga känslor uppburna dikt och tillika hans tidigaste bidrag till Auroraförbundets publikation var hans i Åbo tidningar 1773 återgivna nyårskväde, där han förhärligade Gustav III och revolutionen 1772. På allvar slog han igenom som skald med det förutnämnda sorgetalet över Lovisa Ulrika, vilket Åbo akademi uppdragit åt honom att författa med anledning av drottningens 16 juli 1782 timade frånfälle. Han skilde sig från uppgiften på ett sätt, som icke endast utlöste beundran inom den vittra kretsen i Åbo utan även livligt bifall i huvudstaden. Till och med den kritiske Kellgren instämde ovanligt erkännande i hyllningarna, vilket väckte visst uppseende. E:s diktning nådde i mitten av 1780-talet sin höjdpunkt. Hans »Epilogue, vid tilfälle af hans kongl. maj:ts återkomst til Stockholm... den 1 november 1784, upförd efter operan Atys» apostroferade konungens förtjänster i en grad, som säkerligen icke förfelade sin verkan. Ännu mera gäller detta omdöme »Ode til svenska folket», E: s utan all jämförelse mest betydande diktverk. Det såg dagen 1786, vid en tidpunkt, då Gustav III var på väg att mista sin popularitet, och har ansetts som ett medvetet försök att omsvänga opinionen till konungens förmån. Framför allt genomströmmas dock detta av samtiden med hänförelse mottagna ode av en glödande fosterlandskärlek. Litteraturhistorisk forskning har till och med ansett sig kunna beteckna detta verk som uppränningen till den patriotiska diktning i nyantik dräkt, vilken kulminerar med Tegnérs »Svea». Det har även uppmärksammats som »det första allvarliga försöket att använda nordisk mytologi i modern diktning». Genom »Ode til svenska folket» hade E: s skalderykte nått en sådan höjd, att han därigenom vann säte i den nyss bildade Svenska akademien. Hans så när som på en röst enhälligt beslutna inval var inspirerat av Gustav III själv. E. tog sitt inträde i akademien 2 dec. 1786 med ett minnestal över företrädaren Carl Fredrik Scheffer, det första tal av denna art, vilket hållits i akademien.

E: s håg för vitterhet innefattade även ett livligt intresse för teaterkonsten. Som andre direktör för de kungliga spektaklerna gjorde han sig gällande som en betydande organisatör och som konungens oumbärlige medhjälpare. Vid tiden för utnämningen yttrade Kellgren, att hans vän kommit in »på en slipprig bana men som leder till lyckan, om han går färmt på fötterna». Under Gustav III: s regering, under denna sjudande nydaningstid för det svenska teaterväsendet, då inkallade franska artister gåvo skådespelarkonsten en högre konstnärlig lyftning samtidigt som en nationell opera och dramatik skapades, blev också lyckan i det stora hela den nye teaterdirektören bevågen. Med sina chefer, till en början Carl Reinhold von Fersen och från 1786 G. M. Armfelt, samarbetade han väl och rönte deras livliga uppskattning. De underordnade beredde honom däremot stundom svåra bekymmer. Särskilt var detta förhållandet under konungens och Armfelts frånvaro vid krigsskådeplatserna under det första ofredsåret, då E. ensam hade att uppbära hela obehaget av den irriterade stämning, som kris och kassabrist utlöste bland teaterpersonalen. Som ett bevis bland andra för Gustav III:s förtroende för sin andre teaterdirektör må nämnas, att konungen åt honom jämte hovkanslern och Kellgren uppdrog den censur, vilken han 1785 påbjudit över skådespel avsedda att framföras på svenska språket. År 1790 vistades E. i England, Frankrike och Tyskland för teaterstudier och för förvärv av aktörer och skådespel för svensk räkning. Vid sidan därav hängav han sig för övrigt även åt andra uppgifter. Från Lyon skrev han sålunda till överståthållaren Carl Sparre, att han samlat erfarenheter i fråga om förbättrad gatubelysning, ett då i Stockholm aktuellt problem. Man hade under E: s bortovaro anledning att sakna honom i Stockholm, i det att hans ställföreträdare N. B. Sparrsköld och C. G. Nordforss visade sig skäligen inkompetenta att bemästra den oreda, som under tiden innästlat sig i teaterförvaltningen. Som förste direktör för de kungliga teatrarna, till vilken befattning E. utnämndes 1804 – det var i samband därmed han jämväl utsågs till preses i Musikaliska akademien, som då sökte anknytning till operan – gjorde han däremot mindre lycka. Vid denna tid hade teaterkonsten börjat mista sitt gamla grepp om hans sinne, medan hans håg alltmera vändes mot andra uppgifter. E:s arbete försvårades därtill av Gustav IV Adolfs fientliga inställning till den kungliga scenen, en fiendskap, vars katastrofala följder E. dock gjorde allt för att mildra. Teatern blev hans sorgebarn, så mycket mera som finanserna råkat i ett bedrövligt skick. Genom konungens avsättning ljusnade visserligen situationen, men de stora bristerna i teaterkassan kvarstodo, och E. kom i en allt annat än behaglig ställning. På sommaren 1810 nedlade han sitt ämbete som högste teaterchef, vilket i stället övertogs av överståthållaren A. F. Skjöldebrand. I sina memoarer avslöjar sig denne som en bitter fiende till E.; han tycks inför honom ha känt en rent kväljande motvilja. Sannolikt uppammades denna fiendskap framför allt under den process, som under Skjöldebrands ledning inleddes med den gamla teaterförvaltningen, i avsikt att utreda ansvaret för balanserna. Rättegången, som sträckte sig över en lång följd av år, fördes från ömse håll med den yttersta häftighet. E. försvarade sig hårdnackat mot alla beskyllningar att ha varit vållande till underskotten. Hans sista försvarsskrift trycktes 1819 under titeln »Species facti». Året innan hade Kammarrätten avkunnat utslag i målet och dömt E. skadeståndsskyldig till ett belopp av 6,547 rdr b:ko. Rättegången gav upphov till rykten av en för den avgångne teaterchefens heder starkt förklenande karaktär. E: s upphöjelse i friherrligt stånd 1815 och andra nådevedermälen visa likväl, att de kringsmygande tvivlen på hans ekonomiska oförvitlighet icke förmått nedsätta hans anseende på högsta ort.

Sin glänsande karriär under Gustav III:s tid, vilken kulminerade med adelskap 1789, hade E. främst kunnat tillskriva sina förtjänster inom teater och vitterhet. Men sedan de kulturella uppgifterna genom konungens död mist sitt förnämsta stöd, trädde E:s praktiska gärning helt i förgrunden. Av hans diktning märkes endast en svag efterklang. Den tjänade uppenbarligen främst syftet att för E. vinna de nya makthavarnas bevågenhet. Väl tycks han uppriktigt ha sörjt den bortgångne monarken, hans välgörare framför andra, och tvekade ej heller att i bunden form tolka sin saknad och tacksamhet. De strofer, i vilka han gav uttryck åt dessa känslor, lät han uppsätta på en vägg på lantstället Skuggan på norra Djurgården; Malla Montgomery Silfverstolpe iakttog dem där sommaren 1800. Men han ryggade ej heller tillbaka för att stränga sin lyra till ära för Reuterholm. Vid invigningen av ett monument, som denne lät resa på föräldrarnas grav i Sjundeå 1793, framfördes en av E. författad kantat, till innehållet helt ägnad att smeka uppdragsgivarens fåfänga; Porthan vägrade till en början att tro, att hans vän givit form åt dylika verser. Den text, vilken ett par år senare avsjöngs till firande av Reuterholm den dag denne dubbades till serafimerriddare, var likaledes skriven av E. Men om denna poesi på beställning åtminstone i rättänkande gustavianers ögon inbragt sin upphovsman allt annat än heder, bereddes honom därigenom vägen till ytterligare framgångar. Hertig Karl lät stryka ett streck över vissa balanser, som samlat sig under den tid E. förvaltat konungens handkassa och teatermedel. När han dessutom 1793 erhöll kansliråds titel, en hedersbevisning, som året därpå förvandlades i ordinarie kanslirådsbefattning, betecknar detta endast början på en rad nya utnämningar. Först och sist bottnade dock E:s framgångar i hans enastående, på en mängd områden omvittnade praktiska duglighet och konstruktiva tekniska begåvning.

E:s mest uppmärksammade insatser som uppfinnare och konstruktör hänföra sig till den optiska telegrafiens område. Fransmannen C. Chappes 1794 utförda telegraflinje mellan Paris och Lille gav E. impulsen till liknande anläggningar i Sverige. De kommo dock att grundas på ett av honom själv uttänkt och med tiden ytterligare förbättrat system, som i sitt ursprungliga skick närmare kan studeras i hans även utomlands livligt uppskattade »Afhandling om telegrapher». Redan på senhösten nyssnämnda år kunde han demonstrera det första färdiga resultatet av sina ansträngningar: en telegraflinje mellan Stockholm och Drottningholm. Efter ytterligare försök i mindre skala beslöt man 1795 att anordna en telegrafförbindelse mellan Grisslehamn och Åland. Arbetet därmed ombesörjdes av E. Vid ingången till det följande århundradet organiserade han, delvis under personlig ledning, framdragandet av telegraflinjer såväl vid västkusten som i de södra landskapen. Finska krigets utbrott aktualiserade mer än någonsin tidigare nödvändigheten av ett effektivt signalväsende. Genom K. brev 25 april 1808 beordrades upprättandet av en telegraflinje utmed östra kusten med huvudstaden som utgångspunkt, och högsta ledningen av arbetet inbegripande organisation och inövande av en särskild därtill avdelad kår anförtroddes åt E. Denne grep sig verket an med en storartad energi – icke minst ägnade han sin personal en verksam omvårdnad – och följden blev en linje Landsort–Stockholm–Gävle med ett femtiotal under krigsåren upprättade stationer. Samtidigt uppmärksammade han telegrafväsendets utveckling i andra delar av riket.

Av största betydelse för inriktningen av E: s tekniska intressen och praktiska verksamhet i allmänhet blev den utländska studieresa, vilken han på uppdrag av K. M: t anträdde 1801. Enligt för honom utfärdad K. instruktion skulle han därunder taga kännedom om penningfrågor, järnmarknaden och brännvinstillverkningen i Skottland. Genom den berättelse, i vilken E. sedermera sammanfattade sina färdeintryck, kan man följa den vaket iakttagande resenären genom Tyskland, Holland och Frankrike. Hans rön sträckte sig vida över de officiellt utstakade studiefälten. Spannmålsmagasiner, skogsvård, såg- och väderkvarnar och mycket annat lät han falla inom ramen för sina undersökningar. Själv blev han genom egna vetenskapliga bidrag föremål för en smickrande uppmärksamhet. I Berlin demonstrerade han en av honom själv uppfunnen kokmaskin, och i Paris väckte han uppseende genom att förete en lampa av ny konstruktion. Både i Tyskland och Frankrike rönte han hedern att inväljas i lärda sällskap. Från Frankrike fortsatte E. till England, dit han anlände våren 1803. Redan före sin ankomst dit hade han i Paris knutit talrika förbindelser med engelsmän, bland andra James Watt, vilken inbjöd honom till Birmingham. Tyvärr berör den förutnämnda reseberättelsen icke hans vistelse i England, en brist, som dock i viss mån uppväges av en ganska väl bevarad brevväxling med hemlandet. Den vittnar om den mest oförställda förtjusning över allt engelskt. Betecknande är för övrigt, att E. till svenska överflyttat sången »God save the King», som i sin svenska utformning för första gången framfördes vid en till konungaparets ära anordnad fest i börshuset i Stockholm 12 febr. 1805. Fransmännen däremot betraktade han med en starkt utpräglad misstro; han fann dem osnygga och alltför benägna för fåfänglighet. E:s entusiastiska uttalanden om engelsmännen hänförde sig framför allt till deras landvinningar inom teknik och näringsliv; enligt hans uppfattning var det endast i England man fann »verkeliga och huvudsakliga förbättringar i allt som är nyttigt för ett land». E. ägnade det engelska jordbruket ett ingående studium, varom de hemmavarande fingo ett konkret vittnesbörd genom den mängd åkerbruksredskap han skickade till Sverige. Samtidigt sökte han intränga i de engelska manufakturernas hemligheter, vilka dock visade sig väl skyddade mot insyn. Den största behållningen av E: s uppehåll i England såväl för honom själv som i ännu högre grad för hans svenska fosterland sammanhänger med hans intresse för den uppfinning, som enligt hans egen uppfattning tillskyndat England mesta delen av dess välstånd: James Watts ångmaskin. »Eld- och luftmaskiner» voro visserligen sedan gammalt kända och prövade av svenskarna, dock utan de förbättringar, varmed den store engelske uppfinnaren bildat epok i teknikens historia. I England beställde E. fyra ångmaskiner enligt Watts modell, varav en i London och de övriga hos herrar Fenton, Murray and Wood i Leeds. Hos dem var vid tillfället Samuel Owen anställd, vilken redan förskaffat sig rykte som framstående maskinexpert. Genom sina principalers förmedling kom denne att medfölja E. till Sverige för uppmontering av maskinerna. E:s beundran för James Watts uppfinningar eggade honom även till egna ångtekniska forskningar. I England uppfann han en säkerhetsventil för ångpannor och belönades härför 1803 med silvermedalj av The Society for the Encouragement of Arts, Manufactures and Commerce i London, som dessutom, i likhet med andra lärda engelska samfund, kallade honom till sin ledamot. Även i Sverige väckte han sedermera uppmärksamhet som ångtekniker. I Vetenskapsakademiens handlingar bidrog han med en uppsats av ångtekniskt innehåll och lät på Konstakademiens utställning 1811 förete en av arkitekten Samuel Enander utförd ritning till en av E. ett par år tidigare konstruerad ångmaskin, på vilken han senare sökte och erhöll patent.

Bland andra av E. uttänkta tekniska förbättringar må nämnas en efter engelska förebilder konstruerad linnespinnerimaskin och en torkmaskin för spannmål, vilken av Vetenskapsakademien ansågs vittna om »en ganska lycklig uppfinningsgåva». Den sistnämnda förskaffade sin upphovsman särskild berömmelse och uppmärksammades även i utlandet. Även konstruerade han en luftpump och en areometer samt ett vändspjäll med förmåga att förmedla värmen till kringliggande rum. Hans under docenttiden i Åbo omvittnade intresse för elektricitetens problem fortlevde hos honom även senare; vid presidiets nedläggande i Vetenskapsakademien 1798 höll han ett tal »om osäkerheten av våra kunskaper om elektriska ämnet i allmänhet och i synnerhet dess förmåga att genomtränga kropparnas substans».

I nära samband med E:s tekniska intressen stod hans verksamma iver att införa rationella driftmetoder inom den svenska industrien. Den moderna ångteknikens genombrott i Sverige är E:s förtjänst. Med sakkunnigt biträde av Samuel Owen sattes de från England importerade ångmaskinerna i funktion. Lars Frisks klädesfabrik vid Älvvik på Lidingön samt Kungsholmens och Ladugårdslands kronobrännerier i Stockholm blevo de första svenska industrier, vilka försågos med ångmaskiner av den nya engelska modellen. Den fjärde från England införda maskinen förvärvades av gruvintressenterna i Dannemora för uppfordring av vatten. Ursprungligen hade E. ämnat använda denna maskin för eget bruk, men den hade visat sig för liten för sitt tilltänkta ändamål. Redan under vistelsen i England planerade han nämligen en ångkvarnanläggning i egen regi. Efter återkomsten till Stockholm antogo planerna snart fasta konturer, och 24 dec. 1804 ingav han ansökan till K. M:t om tillstånd att med »eld- och luftmaskin» få driva en mjölkvarn med tre par stenar i förening med andra tillverkningar, vilket beviljades genom K. brev 24 juli 1805. Kvarnen anlades vid Nya Kungsholmsbron i Stockholm på den plats, där nu stadshuset ligger, och 1806 var denna Sveriges första ångkvarn färdig att tagas i bruk. Den är bekant under namnet »Eldkvarnen», så benämnd efter en från England införd »eld- och luftmaskin», vilken där installerades genom engelska specialarbetares försorg.

På eldkvarnens skötsel nedlade E. den största, energi. Han fäste till en början de livligaste förhoppningar vid företaget; han trodde att det skulle inbringa honom en lugn och bekymmerfri framtid. Som företagsledare kom han dock att kämpa med betydande svårigheter. Dessa sammanhängde bland annat med finska kriget och dess följdverkningar. Den svåra vedbristen i Stockholm 1808, då efter förlusten av Finland den för huvudstaden livsviktiga vedimporten öster ifrån stryptes, medförde kännbara olägenheter för E. Sin ångmaskin eldade han nämligen med ved. En av myndigheterna igångsatt aktion i vedbesparande syfte drabbade särskilt E.; efter stridigheter med magistraten förmåddes han att åtminstone delvis övergå till eldning med de dyrbara stenkolen. "Vid försöken att skaffa sig vissa förmåner, såsom den också sedermera erhållna rätten till utminutering av mjöl och gryn, bragtes han därtill vid upprepade tillfällen i konflikt med skråintressena, vilka i allmänhet funno stöd inom magistraten. E. brukade dock utgå som segrande part ur dessa mellanhavanden, främst genom att Kommerskollegium med dess friare syn på näringslivet ställde sig bakom hans strävanden. Men om eldkvarnen stundom gav upphov till förvecklingar och även bragte hans ekonomi i allvarlig fara – E. lyckades visserligen utverka lättnader av K. M:t för erhållande av förlagslån – bör den ha skänkt honom stor tillfredsställelse i andra avseenden. Kvarnen blev nämligen ett slags experimentalfält, där dess ägare kunde pröva olika uppfinningar. Såväl den av honom konstruerade linnespinnerimaskinen, vars uppsättning möjliggjordes genom lån av allmänna medel, som torkmaskinen installerades på eldkvarnstomten. När kronan 1822 inköpte kvarnen, berodde detta framför allt på sistnämnda maskins förmånliga egenskaper. Redan E. umgicks för övrigt med planer att överföra sin kvarn i kronans ägo; någon sådan uppgörelse kom emellertid icke till stånd under hans livstid. I stället försåldes anläggningen 1816 till handlanden Jacob Wahren.

E: s utpräglade begåvning för praktiskt ekonomiska uppgifter har som synes avsatt betydande spår på en mångfald områden. Utöver de redan omnämnda må framhållas hans talrika kommittéuppdrag och hans ordförandeskap i direktionen för Allmänna brandförsäkringsdirektionen. Den dittills betydelsefullaste händelsen i denna institutions tillvaro inträffade under hans ledning, i det att brandförsäkringsfonden då uppdelades i en kassa för landsbygden och en för städerna. E:s förtjänster på det ekonomiska planet nådde sin högsta belöning genom hans utnämning till president i Kommerskollegium 1813. Vid sin installation i detta ämbete 10 maj s. å. vände han sig i ett anförande emot en alltför långt driven ekonomisk doktrinarism och förordade i stället en medelväg mellan ytterlighetsåskådningarna. I sitt kollegium framstod han dock som talesman för utpräglat frihandelsvänliga tänkesätt. Härutinnan följde han stundom linjer, vilka avveko från dem verkets flertal beträdde. Detta var sålunda fallet, då han 1817–18 gav sin anslutning åt från skilda håll gjorda framställningar, som avsågo en uppmjukning av produktplakatet i fråga om trävaruutförseln.

Jämsides med maskinteknik, handel och industrifrågor tilldrog sig modernäringen städse E:s livliga intresse och omvårdnad. Själv experimenterade han livligt i jordbruk och trädgårdsskötsel på egendomen Skuggan utanför Stockholm, en kär tillflyktsort undan de jäktande ämbetsgöromålen i huvudstaden. På detta lantställe skall han ha nedlagt betydande kostnader. Vidare togos hans krafter i anspråk vid Lantbruksakademiens grundande. E. blev dess förste direktör och var i denna egenskap oerhört verksam. Dessutom kom han att tillhöra rikets samtliga hushållningssällskap. Ej minst intresserade sig E. för jordbruksredskapens fullkomning och sysslade själv med förbättringar på detta område. Bland annat konstruerade han en nu i Lantbruksakademiens museum förvarad gåsfotharv.

De bildande konsterna voro icke heller främmande för E:s mångfrestande natur. I de anföranden, med vilka han som preses i Konstakademien och dess skolor framträdde på akademiens högtidsdagar, röjde han sig som en hängiven beundrare av antiken. För den med akademien förenade mekaniska skolan visade han ett påtagligt intresse, ehuru han icke lyckades upphjälpa den ur dess dåvarande förfall. Däremot har omdömet icke utfallit gynnsamt om hans sätt att i egenskap av överintendent handhava ledningen av K. museet, Nationalmuseets föregångare. I museets annaler har den period, då E. och hans efterträdare på överintendentposten F. S. Silfverstolpe övervakade konstsamlingarna, betecknats som »oförmågans tid».

E:s förmåga att alltid stå väl hos de makthavande, oberoende av tvära politiska omkastningar, innebar säkerligen icke, att hans politiska tänkande saknade ryggrad. Redan har framhållits hans konsekvent rojalistiska inställning. Denna var icke enbart känslomässigt betonad. Engelsmannen J. Brown berättar, huru E. under ett samtal med honom 1808 uttalat sin oförställda beundran för Gustav IV Adolf under framhävande av dennes omutliga rättrådighet, ärliga uppsåt och brinnande vilja att förbättra tillvaron för de socialt vanlottade grupperna inom jordbruksnäringen. Inför tidens radikala läror och den stora omvälvningen i Frankrike, som han med egna ögon iakttagit, ställde han sig däremot utpräglat skeptisk. I detta fall ådrog han sig sin vän Kellgrens med förvåning blandade missnöje. Konservativ var han dock ingalunda; såsom även framgår av nyssnämnda samtal stodo sociala orättvisor i strid med hela hans samhällsuppfattning. Enligt G. Lagerbjelke var E. under den brytningstid, med vilken hans politiska verksamhet sammanföll, »alltid beredd, ävensom vuxen sin roll, att visa vad de nya formerna borde åstadkomma, för att rättfärdiga den brytning, som för deras skull vågades». I Riddarhuset hördes hans stämma ofta vid behandlingen av skilda spörsmål, men några insatser i. de stora riksfrågorna gjorde han icke. Ekonomiska ärenden tilldrogo sig naturligtvis hans livliga uppmärksamhet; anmärkningsvärdare är, att han visade sig äga vaken blick jämväl för konstitutionella problem. Exempelvis tog han synnerligen aktiv del i de förhandlingar, vilka fördes i konstitutionsutskottets tryckfrihetsberedning 1812.

Under E:s tvenne sista levnadsår stördes hans arbetsförmåga av en tärande sjukdom. Men ännu då han låg på sitt yttersta, förnekade sig icke hans outsläckliga forskarbegär; det berättas, att han i de sista livsögonblicken koncentrerade sin uppmärksamhet på hur det kändes att dö och därvid delgav de kringstående sina intryck. Begravningen ägde rum 7 april 1821, då hans friherrliga vapen krossades av Gustaf Lagerbjelke, som även höll ett minnestal vid hans grav. I detta tal liksom i Lagerbjelkes senare i Vetenskapsakademiens handlingar publicerade biografi över E. förhärligas den bortgångnes personlighet och gärning i de mest översvallande ordalag. Hos andra minnestecknare ljuda samma lovprisande tonfall. I skarpaste kontrast härtill står E:s eftermäle i Skjöldebrands förutnämnda memoarer, där han utsattes för de mest nedsättande ehuru hittills obevisade beskyllningar. Att han icke efterlämnade ett alldeles oklanderligt rykte framgår också av det anförande, som ägnades honom av hans efterträdare i Svenska akademien, C. P. Hagberg. Denne yttrade bland annat: »Friherre Edelcrantz kunde ej vara lottlös i de mänskliga bristernas arv, ty det är gemensamt för alla. Jag lämnar gärna åt dem, som däri finna sin tillfredsställelse, åt hans ovänner, att uppsöka hans misstag och fel och förstora dem; hellre borde de likväl glömmas vid graven, där allt försonas.» Men om E:s karaktärsegenskaper varit omstridda, var det ingen av hans samtida, som icke erkände hans lysande begåvning, uppslagsrikedom och duglighet. Till och med hans bittre vedersakare Skjöldebrand betecknar honom som en man »begåvad med ovanligt snille».