Daniel Behmer

Daniel Behmer, före adlandet Daniel Jonæ Gewalius, senare Gislenius (Gislenus, Gissel) och slutligen, fr. o. m. 1638, Behm, f. okt. 1611 i Gävle, d. 29 dec. 1669 i Älvkarleby. Föräldrar: borgmästaren John Mickelsson och Anna Danielsdotter Kröger. Åtnjöt skolundervisning i Gävle; student i Uppsala 1 febr. 1626; disp. 18 juni 1631 (Disputationum de usu logices secunda, legitimum logicæ in S. S. theologiâ usum ostendens generatim; pres. L. Stigzelius, resp. Dan. Jonæ Gewalius) och 29 apr. 1634 (De habitibus, ut in anima sunt, generatim & communibus nonullis eorum divisionibus; pres. M. O. Stenius, resp. Dan. Jonæ Gislenus); informator för Axel Oxenstiernas son Erik juni 1634–1638; företog en utrikes resa 1 aug. 1638–nov. 1640. Professor i vältalighet i Uppsala 16 nov. 1640; K. sekreterare 14 jan. 1645; häradshövding i Långhundra och Tuhundra härad 3 jan. 1646; assessor i Svea hovrätt 17 apr. 1649; adlad 15 juni 1650; assessor av andra klassen 23 nov. 1654; statssekreterare apr. 1655; tillika kommissarie i reduktionskollegium 1655–62; hovråd 13 dec. 1664; ledamot i nedre justitierevisionen med uppdrag att i hovkanslerns frånvaro där presidera 22 nov. 1666.

Gift 1) 26 juli 1643 med Brita Schütte, f. 10 nov. 1623, d 18 maj 1668, dotter till rådmannen och handlanden i Nyköping Henning Schütte; 2) 24 apr. 1669 med Magdalena Lindegren, f. 18 juni 1646, dotter till assessorn i Göta hovrätt Nils Lindegren och omgift med ryttmästaren Karl Gustav Lood.

Under sin mångåriga studietid vid Uppsala universitet gjorde B. sig känd och aktad genom sin lärdom och sitt studieintresse; Johan Oxenstierna skrev om honom 1636, att »han är en ung dräng, som är svåre bekväm att instruera» och »går med god lämpa», och Johan Salvius gav honom några år senare det betyget, att han var den lärdaste Uppsalastudent, han lärt känna. Ej underligt, att Axel Oxenstierna, som ägnade den största omsorg åt sina söners uppfostran, utsåg honom till informator för sin yngre son Erik, vilken redan som nioårig gosse kom till Uppsala för att åtnjuta undervisning. I denna egenskap verkade B. i fyra år (1634—38), tydligen med framgång och till faderns belåtenhet. Lönen var visserligen ej stor (150 dir kmt om året, uppgives det), men i gengäld kom B. under denna sin verksamhet att till familjen Oxenstierna träda i ett nära personligt förhållande, som på mångahanda sätt blev honom till nytta för framtiden. Sålunda var det väsentligen rikskanslerns understöd, som satte B. i tillfälle att 1638 anträda en utrikes resa, vilken, tydligen tack vare ytterligare tillskott under färden, kom att utsträckas över två år. Kosan ställdes till Danmark, Holland, Belgien, England, Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland; flera utländska universitet besöktes, och resenären tillgodogjorde sig med stor vetgirighet allt av intresse, han fick se, och umgänget med alla de framstående personer, han tack vare sina rekommendationer fick tillfälle att sammanträffa med. Strax efter hemkomsten blev B. utnämnd till professor eloquentiæ vid Uppsala universitet (1640). Hans verksamhet på denna post blev framgångsrik och respekterad: hans föreläsningar och examinationer voro ovanligt flitigt besökta, och han var ifrågasatt till innehavare av rektorsämbetet vid universitetet, ehuru han av formella skäl vägrade att mottaga valet (1641). Han höll starkt på det gamla universitetets monopolställning inom de lärda studierna. Då universitetets kansler Johan Skytte vid sitt besök i Uppsala 1644 påyrkat, att en del studenter skulle resa till Stockholm för att idka medicinska studier för den franske läkaren G. F. Du Rietz, opponerade sig B. energiskt; han fick saken tills vidare uppskjuten och vädjade under tiden gentemot universitetskanslern till rikskanslern, att denne skulle förhindra ett dylikt utlämnande av svenska studenter åt en »kättersk» lärare. I likhet med många andra av tidens lärda män blev B. snart dragen från akademisk till administrativ verksamhet. 1645 blev han sekreterare i kansliet och nämndes därpå inom ett par decennier till assessor i Svea hovrätt, statssekreterare, kommissarie i reduktionskollegiet, hovråd samt ledamot i nedre justitierevisionen. Därjämte bekläddes B. tid efter annan med varjehanda tillfälliga uppdrag. Sålunda sändes han 1646 till sin fädernestad Gävle för att med dess borgmästare, råd och borgerskap överlägga om stadens uppryckning och förbättring genom handel, hantverk, fiske, humlegårdar, byggnadsverksamhet, ungdomens »upptuktelse» osv.; han återvände med Gävlebornas begäran, att de måtte återfå sin fria seglation, vilken de genom »Bottniska handelstvångets» införande delvis blivit berövade. På hösten samma år var han på en resa längre uppåt Norrland, varvid han besökte Härnösand, Sundsvall och Hudiksvall med omgivande landsbygd. Han höll härunder överläggningar med ortsmyndigheterna, varvid nödvändigheten av mera rationell skogsvård inskärptes; städerna fann B. »genom åtskilliga oordningar så förvirrade och avsigkomna, att det intet i hastigheten kan sägas», men han visade sig också ha öppen blick för åtgärder, som skulle kunna bringa dem upp ur deras förfall. Några år senare (1648) deltog B. jämte de båda första landshövdingarna på Gottland Åke Ulfsparre och Gustav Banér i en kommission, som hade till uppgift att slita en del tvister och bringa ordning och välstånd på den nyss till Sverige komna ön. Till Oxenstiernorna stod B. alltjämt i ett intimt förhållande; han fick sålunda tjänstgöra som mellanhand vid närmandet mellan Axel Oxenstierna och riksdrotsen Per Brahe liksom även vid inledandet av giftermålsunderhandlingar mellan Erik Oxenstierna och Elsa Elisabet Brahe (1646). Behövde Axel Oxenstierna anvisning på någon lärare eller handledare för någon av sina många skyddslingar, vände han sig till B., liksom å andra sidan denne anförtrodde sin mäktige gynnare sina bekymmer över utebliven avlöning eller utbad sig hans mogna råd, när det gällde invecklade ämbetsåtgärder. Under de långa tider, då den gamle rikskanslern låg borta från affärerna ute på landet, var B. en av dem, som flitigast försåg honom med nyheter: politiska underrättelser, utnämningar, beskrivningar av hovets festligheter osv. Även med Erik Oxenstierna, som 1654 efterträtt fadern i hans ämbete, stod B. i liknande förtrolig korrespondens; han drog sig icke ens för att i all stillsamhet kritisera regeringens politik, sägande det vara sin och »mången ärlig patriots» mening, att konungen borde försona sig med polske konungen och att båda med förenade krafter borde vända sig mot Ryssland. Hos Karl X Gustav synes B. ha varit synnerligen väl anskriven; han hade order att under konungens vistelse i Polen och Danmark varje vecka tillskriva honom och synes därvid emellanåt ha yttrat sig tämligen oförbehållsamt om styrelseåtgärderna i hemlandet. B:s ekonomiska ställning torde i allmänhet ha varit ganska bekymmersam. Han beklagar sig över att han med hänsyn till donationer var mer vanlottad än någon av sina gelikar; några köpegods hade han ej haft råd att skaffa sig, och lönen av hans olika ämbeten reducerades emellanåt till hälften. Han skrev sig emellertid senare till egendomarna Ytterbynäs och Tuppen i Skuttunge, av vilka den förra inköpts från kronan, medan Tuppen förut tillhört Axel Oxenstierna. Genom Erik Oxenstiernas förtidiga död (1656) förlorade han ett stöd, varav han fön sin och sin familjs framtid väntat sig mycket. Redan tidigt hade B., lidit av sjuklighet; 1667 råkade han ut för ett slaganfall, och 1669 avled han hastigt i Älvkarleby under en resa, som han med sin hustru ämnade företaga till Norrland. Den 14 aug. 1670 begravdes han i Riddarholmskyrkan, varefter liket flyttades till Skuttunge kyrka i Uppland.