Carl Jesper Benzelius

5. Carl Jesper Benzelius, son till B. 2, f. 16 jan. 1714 i Uppsala, d 2 jan. 1793 i Strängnäs. Student i Uppsala 7 juni 1722 och i Lund 17 febr. 1729; disp. i Lund 12 maj 1735 (Viginti Libanii Rhetoris epistolse, adhuc ineditae cum versione ac notis; pres. J. Engeström); disp. ånyo därstädes 2 juni 1736 (De lacrymis veterum super mortuis; pres. J. Engeström); prästvigd i Linköping apr. 1738; fil. magister (primus) i Lundi 15 maj s. å.; företog juni 1738—aug. 1740 en utrikes studieresa till England, där han en tid även tjänstgjorde som v. pastor för svenska församlingen i London, samt till Frankrike och Holland. E. o. hovpredikant 20 (23?) apr. 1741; hovpredikant 28 maj 1742; anträdde i juni 1743 en ny studieresa till Tyskland; disp. härunder i Helmstädt för teol. doktorat 29 maj 1744 (De Johanne Duraæ, pacificatore celeberrimo, maxime.de actis ejus Suecanis; pres. J. L. Mosheim) och blev sedermera teol. doktor därstädes; utsågs av Lovisa Ulrika till hennes handledare i svenska språket och åtföljde henne i denna egenskap på resan till Sverige; tredje teol. professor och kyrkoherde i Stångby och Vallkärra 20 aug. 1750; adlad 22 nov. 1751 jämte sina bröder, varvid han såsom präst bibehöll namnet Benzelius; andre teol. professor och kyrkoherde i Uppåkra och Flackarp 1763; biskop i Strängnäs 17 okt. 1776 med fullmaktsdatum 10 okt. s. å.; uppförd på första förslagsrummet till biskop i Lund 23 juli 1777 men avböjde utnämningen; riksdagsman 1778—79 och 1786. Ledamot av Samfundet pro fide et christianismo 1778; erhöll rätt att liksom ordenspredikanterna bära mindre serafi-merordenskorset 28 apr. 1779; LNO 1786.

Gift 15 dec. 1748 med Johanna Helena Arnell, f. 2 mars 1729, d 14 jan. 1793, dotter till kyrkoherden vid Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm Lars Arnell.

Under de gynnsammaste yttre förhållanden och den bästa ledning kunde B. bedriva sina studier. Han fick tidigt till informator den kunnige Erik Lang, sedermera lektor i Strängnäs och omsider kyrkoherde i Sköllersta. När fadern, Erik Benzelius d. y, lämnade Uppsala för att intaga biskopsstolen i Göteborg, stannade informator och discipel ännu en tid kvar där men flyttade snart till Lund. Här fann B. gynnare i sina farbröder, dåvarande professorerna Jakob och Henrik Benzelius. Erik Lang och Jakob Benzelius lämnade väl snart Lund, men i farbrodern Henrik hade B. alltjämt en god ledare. Vid sidan av denne torde professorn i orientaliska och grekiska språken, den med Benzelierna genom gifte befryndade Johan Engeström ha betytt mest för hans vetenskapliga utbildning. Enligt faderns önskan och släkttraditionerna studerade B. de gamla språken och teologi. Något över tjuguårig, disputerade han 1735 och 1736 under Engeström. Ämnet för hans exercitiedisputation var för tiden ovanligt och betydande: tjugu brev av retorn Libanius, nu för första gången utgivna efter tre gamla handskrifter samt översatta och kommenterade. Då en fullständig upplaga av Libanius' brev ett par år senare utgavs av den lärde Joh. Krist. Wolf, berömdes B: s' disputation mycket av denne. Äran tillkom emellertid närmast fadern, som icke blott anskaffat handskrifterna utan även åtminstone till stor del gjort avskrifterna. Likaså har denne, såsom framgår av hans brev till sonen, ingående granskat och förbättrat översättningen och kommentaren.

Sedan B. förvärvat magistergraden, skulle en utrikes studieresa fullborda hans utbildning. Sommaren 1738 styrde han kosan till England. Förutvarande ministern i England, sedermera riksrådet Karl Gustav Sparre hade lämnat honom rekommendationsbrev till några av spetsarna inom Englands lärda värld, och fadern vände sig till sina gamla vänner och gynnare till förmån för sonen. Särskilt rönte B. i London välvilja och hjälp av den lärde H. Sloane, president i Royal society, och i Oxford av den berömde Asien- och Afrikaresanden med. doktor Joh. Shaw. För faderns räkning inköpte han sällsynta böcker, gjorde åt honom kompletterande handskriftsundersökningar m. m. Det var även B., som till Edv. Lye överförde faderns Ulfilasmanuskript (se Benzelius 2). Efter sexton månaders vistelse i England fortsatte B. hösten 1739 till Paris, i vars vetenskapliga värld det Benzeliska namnet väl var ännu mera känt än i England, i det både fadern och' farbröderna Jakob, Gustav och Henrik sedan sina studieresor där hade gynnare och vänner. Något över ett halvt år dröjde han här och kom härunder i beröring med flera av tidens berömdaste lärde. Över Belgien och Holland återvände han sedan hem. — Innan ännu tre år förgått, anträdde B., som under tiden blivit hovpredikant, en ny studieresa. Avsikten var att i Tyskland avlägga specimina för teologisk doktorsgrad. På faderns råd valde han Helmstädts universitet, där den berömde kyrkohistorikern J. L. Mosheim verkade. För denne bedrev han med framgång sina doktorsstudier, som avslutades med föreskrivna lectiones cursorise och disputation i maj 1744. Den värdefulla avhandlingen, som behandlar den för sina kyrkliga unionssträvanden bekante Joh. Durseus, var byggd på dittills outgivna dokument. Mosheim synes emellertid ha rätt till stor andel i författaräran (Tschackert).

Efter hemkomsten från sin andra resa fortsatte B. ännu några år tjänstgöringen vid hovet men utnämndes 1750 till teologie professor i Lund. Såsom sådan kunde han bygga på den ej föraktliga lärdom, han inhämtat. Men någon lysande eller produktiv vetenskapsman blev han för visso icke. Under sin professorstid presiderade han för tvenne akademiska dissertationer och en synodaldisputation. Dessutom utgav han, ehuru ej tillfredsställande (se Benzelius 2), sin faders »Utkast til svenska folkets historia», och tidigare hade han utarbetat sista kapitlet av inledningen till faderns Ulfilasstudier. Det var allt. Till sin teologiska ståndpunkt var han ortodox liksom de äldre Benzelierna men utan benägenhet för teologiska strider. Sina lediga stunder ägnade han gärna åt sin trädgård. B:s' berömda namn jämte hans älskvärda, fridsamma och ofarliga personlighet gjorde, att han ej fick stanna vid professuren. När vid den stridbare Jakob Serenius' bortgång 1776 Strängnäs biskopsstol blev ledig, lät konung Gustav, som befann sig på Gripsholm, kalla till sig konsistoriales i Strängnäs, och uttryckte sin förväntan, att stiftet röstade på för konungen behagliga män. Valet utsattes, för att förhindra intriger, mot lagens föreskrift att äga rum inom mindre än en månad efter dödsfallet. Det utföll enligt konungens och Schröderheims önskan, så att B. kom på förslaget, varpå han snabbt utnämndes. Innan han ännu avflyttat från Lund, blev han vid biskopsledigheten därstädes efter Engeström uppförd i första förslagsrummet och ansågs säker om ämbetet. Konungen ville emellertid till biskop i Lund ha pastor primarius Olof Celsius, som kommit först i fjärde rummet på förslaget. Då nu B. kom till Gripsholm för att göra konungen sin uppvaktning, uttryckte denne sin önskan att få behålla honom i Strängnäs och »anse honom där såsom sin egen biskop». B. tackade underdånigt för denna nåd. Därmed ansågs hans rum på förslaget ledigt, Celsius flyttades upp och utnämndes (Wallquist, s.422). Med saknad lämnade B. sitt kära Lund för att tillträda sitt stift. Några större spår av sin verksamhet där han han icke lämnat. Föga initiativrik av naturen, hindrades han dessutom av sjukdom, som hemsökte honom under större delen av hans biskopstid. Riksdagarna 1778—79 och 1786 besökte han som biskop men spelade ingen roll. Han ville helst slippa alla politiska stridigheter. Utan ovänner, utan avundsmän framlevde han sina dagar. Alltjämt sysslade han gärna i trädgården eller gjorde observationer rörande temperatur och astronomiska fenomen. Mindre betydande i sig själv, framstod han kanske obetydligare än han var, när han jämfördes med sin lysande fader och sina stora farbröder eller när han sågs mot bakgrunden av sin myndige företrädare på Strängnäs biskopsstol. Hans död var en vacker avslutning på hans liv. Stilla insomnade han med Simeons ord: »Herre, nu låter du din tjänare fara i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning». Tolv dagar efter hans död avled hans hustru, med vilken han levat i ett fyrtifyraårigt äktenskap. De båda makarna jordfästes i Strängnäs domkyrka 18 jan. 1793 och fördes sedan båda jämte en förut avliden dotter till Åker, där de nedsattes i en gemensam grav på kyrkogården.