Tillbaka

Lars Arnell

Start

Lars Arnell

Präst, Riksdagsman

2. Lars Arnell, den föregåendes son, f. 25 mars 1689, d 5 jan. 1742. Student i Uppsala 11 nov. 1703; disp. 12 juni 1711 över av honom själv författad avhandling och 13 maj 1713 (Deoccultatione scientiarum, pres. J. Steuchius); fil. magister s. å.; företog utrikes resor 1715—21, 1722. V. pastor, i franska församlingen i Stockholm 8 apr. 1721; sekreterare i ecklesiastikdeputationen 1723; tf. kyrkoherde i nyssnämnda församling 1724 (avlade konsistorieeden 10 febr.) samt kyrkoherde därstädes 3 apr. 1725; deltog i samtliga riksdagar 1726–41 och var därunder 1726–27 ledamot av justitie-, bergs-, expeditions-, urskillnings- och ecklesiastik-deputationerna samt av deputationen över ständernas kommission, från 1731 ledamot av sekreta utskottet, 1731 därjämte av expeditions- och urskillningsdeputationerna, 1734 av dessa, be- svärsdeputationen och mindre sekreta. deputationen, 1738–39 av den deputation, som, utarbetade det sekreta bihanget till svaret å sekreta propositionen, och 1740–41 av sekretissime beredningen; medlem av landshjälpsdeputationen 4 aug. 1727–1738 och av slottsbyggnadsdirektionen 18 dec. 1727–1742; förflyttad till Jakobs och Johannes församlingar 23 maj 1728; fullmäktig i ständernas kontor 20 sept. s. å.–1742. Teol. doktor 18 jan. 1732.

Gift 14 febr. 1727 med Johanna Kolthoff, f. 1704, d 1745, dotter till prosten Henrik Kolthoff.

Även efter sin disputation stannade A. i Uppsala, kvarhållen av en kondition för Karl Pipers son, sedermera kammarrådet Karl Piper. 1715 anträdde han en utrikes resa såsom preceptor för en baron Cronström. I Paris antogs han såsom privatsekreterare av dennes släkting envoyén D. Cronström och kvarstannade såsom sådan till sin chefs död (1719), delvis motvilligt, då Paris ej var orten för den teologiska utbildning, han ville förvärva. Dylik vann han däremot under en studiefärd till Tyskland år 1722, då han i Wittenberg fördjupade sig i sin vetenskap; där utgav han jämväl en teologisk avhandling. — Som riksdagsman intog han redan tidigt en ansedd och inflytelserik ställning i sitt stånd och delade den där förhärskande motviljan mot hattarnas krigiska äventyrspolitik. Ett uttryck åt denna hans åskådning och särskilt åt hans förbittring över omvälvningen 1738–39 ge några efter den ödesdigra riksdagen nedskrivna, på tyska avfattade »Reflexiones», som förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. I 1740 års sekretissime beredning, som hade den viktiga frågan om förhållandet till Ryssland sig anförtrodd, motsatte A. sig alla åtgärder, som vidtogos för det väntade kriget. Uti kyrkliga spörsmål uppträdde han såsom en varm vän av ortodoxin. I justitiedeputationen vid riksdagen 1726–27 stred han emot den föreslagna förklaringen av konventikelplakatet, som avsåg en mildring i dess stränga principer. Såsom präst åtnjöt A. stort anseende. Han intresserade sig ej blott för själavården utan verkade även nitiskt för skolväsendets och fattigvårdens utveckling. Johannes församlings fattighus byggdes på A:s föranstaltande. Likaså var han meddirektör för drottninghuset.

Erik Naumann.


Svenskt biografiskt lexikon