Lars Benzelstierna

5. Lars Benzelstjerna, f. 25 apr. 1759, d 24 dec. 1808. Föräldrar: fabrikören Albrekt Benzelstierna och Johanna Timan. Student i Lund 18 jan. 1772; volontär vid Södermanlands regemente mars 1779; fänrik 20 maj 1780; gjorde från 1782 åtskilliga resor med handelsfartyg, bl. a. till Medelhavet och Västindien; fänrik vid örlogsflottan 21 sept. 1786; utnämnd till löjtnant därstädes 19 nov. 1788 genom hertig Karls konstitutorial, vilket dock ej av K. M:t konfirmerades; erhöll ständig tjänstefrihet från sin fänriksbeställning 12 dec. 1796 samt fänrikslön å extra stat (80 rdr) 23 jan. 1797 och i stället för lönen pension (120 rdr) 22 jan. 1798; beviljades avsked 26 maj s. å. med bibehållande av nämnda pension och löfte om anställning vid lotsverket, vilket löfte dock aldrig synes ha infriats.

Gift med Ulrika Dygdig Nyström, f. 8 mars 1764, d 9 nov. 1826.

B. hade en tid varit studentkamrat med svenske ministern i Köpenhamn Gustav d'Albedyhll under dennes vistelse vid Lunds universitet 1774–75, då d'Albedyhll jämväl varit inackorderad hos B:s farbror, sedermera biskopen i Strängnäs K. J. Benzelius. Denna deras ungdomsbekantskap gjorde, att ministern mottog honom väl vid de besök, han 1788 avlade i Köpenhamn. Svag och excentrisk, synnerligen oredig och okunnig, som han var, kom dock B. snart i krogsällskap, och i dessa lägre kretsar synes det ha varit, som han utarbetade en plan att uppbränna en rysk eskader, vilken vintern 1788–89 låg på Köpenhamns redd. Sedan planen, för vilken han lyckades intressera de ledande i Sverige, blivit upptäckt, överlämnade han sig frivilligt (5 mars) åt de danska myndigheterna, som insatte honom på citadellet, där han bebodde samma rum, som Struensee förut haft. En dansk undersökningskommission på fyra jurister och en kapten vid flottan tillsattes. Av fruktan för döden bekände B. både J. Kr. Tolls och K. A. Ehrensvärds delaktighet i mordbrandssaken, varifrån misstankarna, och det med rätta, letade sig väg till ännu högre ort. B. blev dömd till döden men benådades på ryska kejsarinnans förklaring, att hon icke önskade blodsutgjutelse för denna sak, med livstidsfängelse på Munkholmen vid Trondhjem och frigavs 1796, då danska regeringen önskade stå väl hos den unge konungen av Sverige. Efter hemkomsten åtnjöt han ett blygsamt understöd av allmänna medel men användes ej vidare i rikets tjänst. Han dog på Kälve gård i Överenhörna socken i Södermanland, såsom hans änka uppgiver, på grund av sjukdom, ådragen under fängelsetiden.