Thure Annerstedt

3. Thure Annerstedt, den föregåendes broder, f. 6 jan. 1806 i Tensta, d 6 nov. 1880 i Strängnäs. Student i Uppsala 8 okt. 1824; disp. 13 febr. 1828 (Ad loca selecta e Geneseos XII— XXV, p. VI, pres. G. Knös); fil. kand. 3 mars 1830; disp. 17 apr. s. å, (Odarion quadragesimum tertium et quartum Anacreontis, Melici yatis, pres. J. Tranér); fil. magister 16 juni s.å.; prästvigd 19 dec. s. å.; avlade pastoralexamen 15 febr. 1834; disp. 13 juni 1838; teol. lic. 23 dec. 1839. Pastoratsadjunkt i Bälinge 1830; docent i pastoralteologi och notarie i teologiska fakulteten 23 apr. 1833; regementspastor vid Värmlands regemente 17 maj 1834; adjunkt i pastoralteologi vid Uppsala universitet och kyrkoherde i Börje 19 okt. 1840; ord. ledamot av domkapitlet 9 juli 1843; kyrkoherde i Örebro 11 mars 1846; kontraktsprost 20 juli s. å.; bevistade som fullmäktig för Strängnäs stift och som biskop riksdagarna 1847–66 och var 1856–66 prästeståndets v. talman; ledamot av kommittén angående nya predikotexter 6 juli 1849–3 aug. 1850; biskop i Strängnäs 21 apr. 1852; ledamot av kommittéerna angående ny kyrkohandbok och katekes (bet. 1854, 1855, 1856) samt angående pensionsanstalten för folkskollärare (bet. 25 maj 1855). Teol. doktor 14 juni 1845; LNO 1851; KNO 1858; ordensbiskop och KmstkNO 1860.

Gift 3 juli 1835 med sin kusin Charlotta Cederström, f. 20 jan. 1812, d 21 apr. 1895, dotter till generalmajoren Karl Cederström.

Allvar och redbarhet kännetecknade A: s akademiska verksamhet, och hos sina lärjungar åtnjöt han stort förtroende. Som domkapitelsledamot hade han att biträda vid handläggandet av de svåra målen angående Erik-Jansismen, varvid han visade mycken taktfullhet. Älskvärt och vinnande var hans umgängessätt, och själv musikalisk samlade han i sitt Uppsalahem omkring sig musikidkare såsom G. Wennerberg, J. A. Josephson m. fl. Efter flyttningen till Örebro vann han, ehuru förut obekant, snabbt stiftsprästerskapets förtroende. Såsom biskop var han ingen initiativets man och knappast situationen vuxen, när de frireligiösa rörelserna började göra sig gällande i hans stift. Sin gammalkyrkliga, ortodoxa ståndpunkt vidhöll han orubbligt men var personligen fördragsam. Flitigt anlitad som kommittémedlem, deltog han i utarbetandet av nya predikotexter, ny handbok och ny katekes; någon ledande roll spelade han ej därvid, men han var värderad på grund av den samvetsgrannhet och klarhet, varom även hans inlägg i prästeståndets debatter i kyrkliga frågor giva talande vittnesbörd. Strängt politiskt konservativ, var han orubbligt frimodig i sitt motstånd mot representationsförändringen.