Olof Arenius

Arenius, Olof, f. 16 dec. 1700 I Bro församling i Uppland, d maj 1766 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Bro och Lossa Erik Arenius och Anna Brodin. Student i Uppsala 28. febr. 1715; idkade där teologiska studier men lämnade snart universitetet; lärjunge av porträttmålaren David von Krafft i Stockholm. Utövade från mitten av 1720-talet självständig verksamhet som porträttör; reste för vidare utbildning omkr. 1730 till utlandet och vistades huvudsakligen i Holland; återkom till Stockholm 1736; var på 1740-talet lärare vid ritarakademin och verkade i övrigt som porträttmålare och tavelrestauratör i huvudstaden till sin död.

Gift i Holland med Karolina Filipina Krus.

A. var en av sin tids mest framstående svenska porträttmålare. Den tidigare frihetstidens adelsmän, lärde och bemärkta borgare fingo i honom en ärlig och samvetsgrann konterfejare. Utmärkande för målaren är en i allmänhet god karaktäriseringsförmåga, och i sina bästa bilder är han en människoskildrare av rang, vilket knappast kan sägas om samtida svenska porträttörer. I den yttre anordningen härskar ännu barockens tyngd, parad med förnäm högdragenhet. Karaktäristiska för A. äro likaså de skarpa vändningar av huvud och kropp åt olika håll, som modellerna få intaga. En säker och korrekt hand utmärker hans teckning. Den i början tunna och klara färgen blir efter utlandsvistelsen tung och mörk med skarpa och oförmedlade lokaltoner. Ansiktets modellering är sträv och ibland hård, liksom skuren i trä — kanske även det ett minne från Holland, där A. bl. a. gick i lära hos en bildhuggare. På höjden av sitt rykte stod konstnären på 1740-talet, då plötsligt pastellmålningen genom Gustav Lundberg blev modern och porträttmålarna i olja blevo ställda i skuggan, så att de endast med svårighet kunde leva av sitt yrke. Också se vi, huru A. kring 1750 börjar på allvar ägna sig åt restaurering av gamla målningar. För Lovisa Ulrikas räkning utförde han en hel del sådant arbete på Drottningholm. Bland annat restaurerade han »en ibland rikets kostbaraste möbler», Karl XI :s kröningstavla, målad av Ehrenstrahl, ett arbete, som honorerades med 300 dir kmt. Lärjunge av A. i restaureringskonsten var den sedermera så ryktbare Erik Hallblad. Elev och kopist hos målaren var den föga betydande porträttören Per Fjellström.

A. gällde i övrigt som auktoritet i allt, som rörde gamla målningar. Denna ingående kännedom i ämnet hade han ävenledes förvärvat i Holland. Gahm-Persson berättar härom: »I förrnämnda Nederländer finnas åtskilliga, vilka handla med målningar och skilderier. Med dessa gjorde herr Arenius sig bekant och umgicks så mycket med dessa skilderihandlare, att han icke allenast lärde känna deras mångfaldiga tavlor, målningar och det mera, utan ock de mästare, vilka dem förfärdigat. Härigenom vant han den insikt och färdighet, att han med fullkomlig säkerhet kunde determinera mästares namn och originaler ifrån de bästa kopior».

A. har utfört ett rätt betydande antal porträtt. De äldsta kända äro från 1726, däribland bilden av bondeståndets talman P. Larsson. Från år 1728 stamma porträtten av friherre Johan Gabriel Sack och dennes maka, f. grevinna Bielke. Till hans bästa och mest bekanta arbeten höra porträtten av arkitekten Karl Hårleman, medaljören J. K. Hedlinger, astronomen P. Wargentin, greve Augustin Ehrensvärd, överdirektören i lantmäterikontoret J. Nordencreutz, köpmannen Jean Bedoire, riksråden H. Cedercreutz. och K. D. Ehrenpreuss. Ett antal miniatyrporträtt i olja hava ävenså utförts av A. — Följande gravörer ha utfört stick efter porträtt av A.: E. Geringius (H. Cedercreutz, 1746), J. Gillberg (H. Benzelius, 1758), J. J. Haid (K. Hårleman och J. K. Hedlinger), J. F. Martin (Arvid Posse och D. E. Taube).