Johan (John) Erhard Areschoug

1. Johan (John) Erhard Areschoug, f. 16 sept. 1811. i Göteborg, d 7 maj 1887 i Stockholm. Föräldrar: vågmästaren i Göteborg Terning Martin Areschoug och Sofia Elisabet Greiffe. Genomgick Göteborgs skola och gymnasium; student i Lund 10 febr. 1829; disp. 11 nov. 1831; filol. kand. 15 juni 1835; fil. kand. 6 juni 1838; disp. pro gradu 21 juni s. å.; fil. magister 23 juni s.å.; företog botaniska resor till Halland och Skåne 1826, Västergötland, Småland och Öland 1832, i Bohuslän 1835, 1840, 1841, 1842 och 1843, i mellersta och västra Norge 1837, till Danmark, åtskilliga delar av Tyskland samt Belgien och norra Frankrike 1858, i Bohuslän och södra Norge 1859, i Bohuslän 1862, 1863, 1873, 1874 och 1875. Docent i botanik i Lund 1 juli 1839; lärare i naturvetenskaper vid gymnasiet i Göteborg 5 jan. 1841; borgströmiansk adjunkt i praktisk ekonomi i Uppsala 13 mars 1849; e. o. professor i botanik därstädes 1 maj 1858; borgströmiansk professor i botanik och praktisk ekonomi därstädes 30 dec. 1859; ledamot av styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut 30 mars 1860; erhöll avsked med pension från professuren 30 dec. 1876. LVVS 1840; LVS 1849; LVA 1851 (preses 1878–79); RNO 1866; LFS 1878; var dessutom ledamot av flera utländska vetenskapliga samfund.

Gift 9 apr. 1839 med Fredrika Sofia Åhman, f. 26 okt. 1814, d 6 nov. 1896, dotter till grosshandlaren i Göteborg Johannes Ahman.

A. visade tidigt håg för naturstudier, och redan under skoltiden i Göteborg ägnade han sina lediga stunder åt botaniska exkursioner. Efter genomgånget gymnasium begav han sig till Lund i och för vetenskapliga studier. I Lund var det på 1820- och 1830-talet synnerligen gynnsamt ställt för botaniken, ty professor i ämnet var K. A. Agardh, den vetenskapliga algologins grundläggare, och adjunkt var Elias Fries, mykologins fader. A. debuterade snart som vetenskaplig författare med ett litet floristiskt arbete över Simrishamnstraktens fanerogamer, som efter ett par år följdes av ett likartat över Göteborgstraktens flora. Samma år, 1836, utgav han också ett annat bidrag till sin hembygds flora, nämligen en liten typsamling av havsalger från Kattegatt, benämnd »Algæ Scandinavicæ exsiccatæ» fasc. I. Härigenom inleddes hans bana som algolog, i vilken egenskap han sedermera skulle komma att göra sin förnämsta vetenskapliga forskargärning. Algstudierna, som naturligen voro ett resultat av lärarens, den store Agardhs, inflytande, fortsattes nu med all iver och utsträcktes även till Norges kuster, dit han under sommaren 1837 gjorde en studieresa. Resultatet av dessa forskningar blev hans gradualdisputation följande år. För A. blev nu det närmaste målet att komma in på den akademiska banan för att helt kunna ägna sig åt vetenskaplig forskning. För »venia docendi» utgav han redan året därpå, 1839, en utvecklingshistorisk undersökning av den märkliga vattennätsalgen, Hydrodictyon utriculatum. Av utvecklingshistoriska arbeten över lägre växter fanns det knappt några på den tiden, då den vetenskapliga mikroskopin ännu låg i sin linda. Av äldre forskares arbeten visste man visserligen, att nybildningar av »vattennät» tillgick så, att i varje cell nybildades ett nät, men A. lyckades visa, att detta skedde förmedelst utbildandet av rörliga svärmsporer, som inuti sin modercell simmade omkring för att sedan inom kort — det hela tilldrar sig på mindre än en timme — med instinktlik säkerhet gruppera ihop sig till ett nytt vattennät. Till de då ännu ganska få säkert kända fallen av svärmsporbildning hos alger hade A. nu lyckats lägga ytterligare ett, och det ett av de märkligaste i växtriket. Till dessa svärmsporstudier återkom A. långt senare under sin professorstid, och under åren 1866–76 publicerade han flera viktiga avhandlingar över svärmsporer hos marina grönalger samt hos brunalgen Dictyosiphon hippuroides. I dessa avhandlingar skildras och illustreras med utmärkta teckningar utvecklingen och groningen av såväl svärmsporerna (»megazoosporerna» enligt A.) som även gameterna (»mikrozoosporerna» enligt A.) och deras kopulation hos en hel mängd grönalger. Bakom dessa mönstergilla arbeten ligga mer än tio års trägna mikroskopiska studier.

År 1841 hade A. erhållit lärarplatsen i naturalhistoria vid Göteborgs gymnasium. Här fick han nu fortsatt tillfälle till havsalgologiska forskningar, på samma gång han genom bemedling av sjökaptener å i Göteborg hemmahörande fartyg lyckades förskaffa sig vackra algsamlingar från främmande land, särskilt från Australien. Över dessa alger publicerade A. under sin Göteborgsvistelse flera avhandlingar. I Göteborg kom han även i tillfälle att taga verksam del i anläggningen av Trädgårdsföreningens park, varvid hans botaniska fackkunskaper fingo tillfälle att göra sig gällande. A. kom emellertid snart att åter få sin verksamhet förlagd till universitetet, i det han år 1849 tillträdde platsen som borgströmiansk adjunkt i praktisk ekonomi i Uppsala. Året därpå utkom hans kanske mest förtjänstfulla algologiska arbete, nämligen hans »Phyceæ Scandinavicæ marinæ». Detta arbete är en utförlig skandinavisk havsalgflora, jämte den systematiska delen även inhehållande en allmän, biologisk-växtgeografisk del av högt vetenskapligt värde, det hela illustrerat med 12 tavlor med bortemot 150 figurer. Jämfört med K. A. Agardhs »Synopsis algarum Scandinaviæ», som är vår första skandinaviska havsalgflora, betecknar A:s arbete ett mycket betydande framsteg i vår kännedom om havets växtvärld i de nordiska farvattnen. Under årens lopp följde nu talrika algologiska arbeten, speciellt behandlande de alger från avlägsna länder, som A. förskaffade sig genom sina förbindelser med den göteborgska handelsflottans sjökaptener. År 1858 befordrades han till e. o. professor i botanik vid Uppsala universitet, vilken utnämning dock icke på något vis ändrade hans verksamhet. Samma år företog han en större utländsk resa, varvid han besökte talrika botaniska institutioner och även kom i personlig beröring med samtidens ledande botanister. En längre tid uppehöll han sig i Nordfrankrike vid Kanalen för algstudier. Vid slutet av år 1859 efterträdde så A. Elias Fries som ordinarie borgströmiansk professor i botanik och praktisk ekonomi i Uppsala. En av hans första uppgifter som ordinarie professor blev att genom utgivandet av en tidsenlig lärobok i allmän botanik väcka intresse för denna på den tiden till förmån för den speciella botaniken, dvs. floristiken, något försummade del av den botaniska vetenskapen. A. drevs till detta arbete av — såsom han själv i företalet säger — »den fasta övertygelsen, att den systematiska botaniken, så vida den ej bygges på grunder, som äro hämtade från kännedomen om växternas anatomiska och morfologiska förhållanden, blir en lös, föga sammanhängande byggnad, utan vetenskapligt värde». Arbetet, som utkom under åren 1860–63, utmärkes av utomordentlig reda och klarhet i framställningssättet och har i hög grad främjat botaniken i vårt land. I närmaste samband med A:s nitälskan för den allmänna botaniken står även hans stora intresse för mikroskopiska studier och hans strävan att införa mikroskopet vid den akademiska undervisningen. A. var också den förste, som i Uppsala meddelade de studerande undervisning i botanisk mikroskopi. Bland dessa hans lärjungar återfinna vi flera framstående svenska algologer, såsom V. B. Wittrock, P. T. Cleve, F. R. Kjellman och F. L. Ekman.

Ett särskilt omnämnande bör ägnas de utmärkta exsickatverk över havsalger, A. utgivit. Hans år 1836 påbörjade typsamling, »Algæ Scandinavicæ exsiccatæ», utgavs sedan i nya upplagor 1840 och 1861, sista gången utvidgad till att även omfatta karacéerna. Av denna sista serie utkom 9 fasciklar, tillsammans omfattande 430 nummer. Detta arbete har i hög grad främjat det algologiska studiet i Skandinavien. Även av de utländska alger, A. erhöll, har han i exsickatform utdelat ett 90-tal nummer från Kap, Australien och Sydamerika under titeln »Phyceæ extraeuropææ exsiccatæ» fasc. I–III (1850–56). A:s algsamlingar tillhöra nu K. Riksmuseets botaniska avdelning i Stockholm.

Efter sitt avskedstagande från professuren flyttade A. till Stockholm, där han ända till sin död, 1887, alltjämt ägnade sig åt sina algforskningar. Speciellt sysslade han de sista åren med laminariacéerna, till vilkas anatomi och morfologi han lämnade viktiga bidrag.

A: s levnadslopp — säger Wittrock i sin levnadsteckning — hör ej till dem, som bjuda på överraskningar eller stora växlingar. Men utrustad med en skarp iakttagelseförmåga och med ett mer än vanligt klart förstånd, parade med en uppriktig arbetsvilja och personlig anspråkslöshet, nådde A. sitt mål, nämligen att verkligen kunna göra en gagnrik insats för den vetenskap, åt vilken han ägnade sitt livs forskararbete. — A. ligger begraven på Uppsala kyrkogård.