Arvidus Magnis Rydaholmensis

Arvidus Magni Rydaholmensis (Arfwidh Månsson), f. i Rydaholms socken, Östbo hårad, son till prosten därstädes Magnus Arvidi samt systerson och svåger till prosten i Östbo, kyrkoherden i Värnamo Petrus Arvidi. Studerade enligt egen uppgift med understöd av Guds församling i gemene skolor, tydligen bl. a. i Växjö, men besökte ej någon akademi i Sverige eller utlandet. Torde hava bebott lägenheten Skaftorps kvarn i hemsocknen, där han i varje fall 10 jan. 1628 daterar »förspråket» till sin örtebok. Ägde »förfarenhet i örternas krafter» och utövade tydligen en omfattande läkarpraktik; kallar sig själv medicus i företalet till sin skrift »Practica».

A. är mest bekant genom sin örtebok, som utkom i Kalmar 1628 på bekostnad av biskopen i Växjö Petrus Jonæ Angermannus, vilken i ett förord »hälsar then kristeliga läsaren». Därefter följer »authoris förspråk», som innehåller några upplysningar om författaren. Arbetet är en läke- och örtebok, vilken liksom andra sådana från 1500- och 1600-talen lämnar uppgifter om örternas beredning och föreskrifter om deras användning mot olika sjukdomar. Uppställningen är ej gjord efter sjukdomarna utan efter örterna, som ha vardera sitt kapitel. För varje växt finnes en kort beskrivning, därefter följer en numrerad förteckning på de sjukdomar, mot vilka växten är nyttig, jämte bruksanvisning. För att möjliggöra bokens användning vid olika sjukdomsfall har författaren utarbetat ett register över de i boken omtalade sjukdomarna med hänvisning till de olika kapitel, i vilka varje sjukdom finnes omnämnd. De allra flesta ordinationerna äro mycket enkla, upptagande blott en eller ett fåtal ingredienser. Boken skiljer sig i detta avseende på ett lyckligt sätt från flertalet samtidiga arbeten av samma slag, även om ordinationerna ur nutidens synpunkt ofta synas naiva. Författaren har därjämte, såsom det betonas i företalen, eftersträvat att använda till största delen svenska växter. Genom dessa egenskaper hos skriften möjliggjordes dess utsträckta användning av en större allmänhet och i hemmen. Dess popularitet var också betydande; under åren 1628–1654 utkommo ej mindre än åtta upplagor. Boken är enligt titelbladets uppgift utarbetad på grundval av »latinska och tyska böcker». Det är dock möjligt, att författaren rönt inflytande från tidigare i Skandinavien tryckta läke- och örteböcker; detta torde med säkerhet gälla beträffande dansken Henrik Smids bekanta örtebok (1546,1577, m. fl. uppl.), såvida icke de överensstämmelser, som kunna spåras, återgå på gemensamma tyska källor. Till den fjärde och den åttonde upplagan av örteboken har fogats en mindre skrift å 36 sidor, kallad »Een nyy träägårdz book», en handbok i trädgårdsskötsel, som ur tidssynpunkt ej är utan intresse. A. utgav ännu en läkebok, som han kallar »Practica eller een liten doch nyttigh underwijsning om åderlåtande»; den utkom 1642 i Linköping. Detta arbete är liksom de flesta läkeböcker uppställt efter sjukdomarna. För varje sjukdom angives ett flertal läkemedel, av vilka det första oftast är åderlåtning på ett visst ställe. Skriften är den föregående betydligt underlägsen ur modern synpunkt, upptagande många av den tidens meningslösa och skadliga mediciner. Det är tydligt, att denna bok med sin kvasilärdom är avsedd för en högre bildad publik än örtebokens; den är också dedicerad till biskopen i Växjö och ett flertal andra av stiftets prästmän — den tidens prästerskap fick ju ofta även fylla läkarens kall.