Petrus Jonæ Angermannus

Petrus Jonæ Angermannus, f 1559 sannolikt i Arnäs, Vnl, d 11 sept 1630 i Växjö. Fader: möjl bonden Jon Hindersson (jfr bd 24, s 247). Inskr vid univ i Jena 89, mag där 4 aug 90, rektor i Arboga 91, kh där 93 trol i maj, vigd till biskop i Växjö 26 okt 95 (tilltr maj 96).

G 1) mellan 1591 o 1595 m Anna Jönsdtr, d 1624, begr 26 maj, dtr till kh i Medåker, Vm, Jöns Petri; 2) 1625, trol kort efter 19 maj, m Cecilia Svensdtr, tidigare g m kh Johannes Christophori o senare g m kh Bonde Germundi.

P var bondson från "Lunde" (nu Lunne) i Arnäs i Ångermanland, vilket förklarar hans barns tillnamn Lundebergius. Efter skolgång i Gävle skall han enligt en mera osäker uppgift ha fortsatt sina studier i Arboga, innan han skrevs in vid universitetet i Jena och där vann magistergraden. Han bevistade Uppsala möte 1593 och underskrev som rektor för Arboga skola mötets beslut. Vid ett nytt kyrkomöte i Uppsala i febr 1595 omtalas han som tilltänkt efterträdare till biskop Nicolaus Stephani (bd 26) i Växjö. Denne motsatte sig dock den avsättning som varit aktuell redan 1593 och utövade sitt ämbete ännu i april 1595. Utnämningen av P skedde vid riksdagen i Söderköping i okt s å.

P synes ha haft ett starkt stöd av den nye ärkebiskopen och landsmannen Abraham Angermannus (bd 1). Deras nära relationer synes ha bestått ännu vid riksdagen i Arboga 1597. Det torde också ha varit på dennes initiativ som P fick uppdraget att förmå högadelsmän från Götalandskapen, som inte deltagit i riksdagens beslut, att i efterhand ge sitt bifall. Sedan brytningen mellan Abraham Angermannus och hertig Karl blivit definitiv, undertecknade dock P vid riksmötet i Jönköping 1599 beslutet om ärkebiskopens avsättning. Under sommaren sändes P av hertigen till Finland för att förmå dennes motståndare att ge upp kampen.

Fram till utskottsmötet i Sthlm 1620 bevistade P flertalet riksdagar. Han deltog även i 1629 års riksdag, då den allvarliga kritik som riktats mot "biskoparnas envälde" över kyrkan av P:s svärson Joannes Baazius (d ä; bd 2) behandlades.

Den vid sin biskopsutnämning 35-årige P framtonar vid sidan av Abraham Angermannus som den mest profilerade representanten för den lutherska ortodoxi som inledde en målmedveten offensiv för att i praktiken omsätta Uppsala mötes beslut. Till skillnad från ärkebiskopen och andra kollegor präglades hans agerande av en mjuk personlig framtoning såväl vid riksdagarna som i hans talrika religiösa skrifter.

P torde ha tillträtt sitt ämbete i samband med ärkebiskopens visitationsresa genom Växjö stift våren 1596. Denna resa kompletterades redan hösten s å med P:s egna visitationer som före årets utgång uppges ha omfattat minst tio pastorat. Visitationerna tillmättes stor strategisk betydelse för ansträngningarna att genomdriva det kyrkliga förnyelsearbetet, och P utvecklade redan 1596 en första systematiskt uppbyggd visitationsordning för stiftet, även omfattande prostvisitationer. Denna ordning utbyggdes efterhand och har i den 1605 tryckta Cursus visitationis kompletterats med en rad bibelförklaringar och predikningar över bl a hustavlan. Den kom att få stor normgivande betydelse för kyrkans samlade regelverk under stormaktstiden.

Ett annat väsentligt utslag av P:s målmedvetna ansträngningar att skapa klara regler för det kyrkliga arbetet är den kyrkoordning för stiftet som antogs av domkapitlet och prästmötet 8 resp 15 juni 1619. Denna stiftsstadga behandlar främst det kyrkliga ämbetet och dess uppgifter; den övertogs med tämligen små förändringar av Kalmar superintendentia.

Redan i P:s bevarade herdabrev till stiftet framträder hans religiösa profil påfallande klart, och bilden kompletteras av bevarade predikosamlingar. Katekesundervisningens betydelse framhålls starkt liksom en "enfaldig" tro på Guds ord i Bibeln, vilket han i sina predikningar med förkärlek sökte konkretisera med egna erfarenheter eller historiska exempel. Den kristna tron skulle främst visa sig i ett rättfärdigt leverne, spontant flödande av goda gärningar särskilt mot sjuka och svaga.

Trots sin magistergrad vid det strängt lutherska Jena var P påfallande återhållsam i lärofrågor. Han vände sig mera generellt mot de lärdas kiv och högmod. "Så händer ofta att en enfaldig lärare som fruktar Gud och är flitig, gör större frukt än de höglärde. Ty många höglärde hava upphöjt sig och föraktat andra och äro vordna tjuvar ... Det är en skadlig ting när högfärdige, stolte och ärogirige komma till predikoämbetet."

Självfallet gick P, inte minst i herdabrevet, skarpt till rätta med medeltida magiska föreställningar med delvis hedniska rötter som lövjeri och signeri, offerresor till undergörande källor, tillbedjande av helgonbeläten och sakramentsoffer för levande och döda. Ett spektakulärt utslag av motståndet mot kvardröjande helgonkult var åtgärden att förstöra S:t Sigfrids grav i Växjö domkyrka. Kraften i den kvarlevande "medeltida surdegen" blev han plågsamt medveten om när hans egen dotter Gertrud befanns delaktig i ganska graverande kontakter med utövare av vidskepliga kurer.

P gjorde betydande insatser som främjare av psalmsången, vilken han ansåg spela en väsentlig roll för evangeliseringen. Han översatte flera tyska psalmer, däribland Philipp Nicolais välkända brudsång, Så skön lyser den morgonstiern, till vilken han även skrev tre nya strofer. Den publicerades först i Cursus visitationis 1605 och har sedan 1610 ingått i flertalet av kyrkans psalmböcker. Utgåvan av Liber Cantus (1623) genom domprosten Nicolaus Kro-kius gav stiftet en egen psalmbok. P engagerade sig även för utgivande av medicinska handböcker. I samband med en svår pestepidemi som drabbade delar av stiftet 1601-02 författade han en bok, där anvisningarna främst hämtades från "det andliga apoteket" men som även innehöll praktiska råd för att motverka pestens spridning. Senare stödde han aktivt publiceringen av den märkliga Örta-Book som författats av Arvid Månsson (Arvidus Magni Rydaholmensis; bd 2) och som trycktes 1628.

P arbetade mera målmedvetet än flertalet andra samtida biskopar för att bygga upp ett fungerande domkapitel med en aktiv medverkan i stiftsstyrelsen och att till detta rekrytera unga och välutbildade män, bl a Johannes Ungius, Petrus Grandius, Nicolaus Krokius, Joannes Baazius och Herman Dusaeus; de båda sistnämnda blev även hans svärsöner. Ett led i samma ambitioner var P:s arbete för att främja Växjö katedralskolas utveckling. Den lades i likhet med biskopsgården och hela staden i aska vid det danska anfallet under Kalmarkriget 1612 men åter uppfördes i förbättrat skick "till sin härliga byggning så att av trä finnes hennes övermake icke i Sverige" (Krokius).

Till katedralskolan lyckades P knyta en stor stipendiefond för studier vid utländska universitet, vilken i samråd med Axel Oxenstierna donerades av Anna Trolle till maken Charles de Mornays (bd 11) och deras son Johans (bd 11) minne. Bevarad brevväxling visar på täta och förtroendefulla kontakter med rikskanslern. Den belyser även de personliga sorger som drabbade P under hans senare år. Två söner som studerade i Rostock dog i pesten 1624; en av dem hade dessförinnan dräpt en kamrat och förorsakat P en mycket hög mansbot. En tredje son som studerade i Uppsala dömdes 1629 till döden och avrättades. Till detta kan läggas den strid som blossade upp kring svärsonen Joannes Baazius' kritik mot det kyrkliga biskopsväldet; den riktades dock inte mot P personligen.

Likväl kom P att genom sina övriga barn lägga grunden till en kyrklig prästaristokrati, som präglade i första hand Växjö stift under större delen av 1600-talet: En son, Zacharias Lundebergius (bd 24, s 247), blev biskop i stiftet, liksom en svärson. En annan son blev teologie lektor och svärfar till Canutus Hahn (bd 17), biskop först i Lund och senare i Växjö.