Carl Aurivillius

4. Carl Aurivillius, den föregåendes son, f. 1717 i Stockholm (döpt 5 aug.), d 19 jan. 1786 i Uppsala. Student i Uppsala 17 sept. 1729; disp. 2 juni 1739 (De meritis argumentorum pro demonstranda existentia divina, p. I, pres. P. Ullen); företog en resa till Tyskland, Frankrike och Holland hösten 1741–44; måste under den närmast följande tiden uppehålla sig genom enskild undervisning och återvände till Uppsala vt. 1746; disp. 24 maj s. å. (Argumenta pro demonstranda existentia divina, quae a veritatibus seternis desumuntur, p. II, pres. N. Wallerius); fil. magister s. å. (primus). Docent i grekiska och orientaliska språk vid Uppsala universitet juni 1747; fil. adjunkt 16 dec. s. å.; professor i poesi 17 jan. 1754; enhälligt uppförd på första förslagsrummet till professuren i orientaliska språk vid Uppsala universitet 30 apr. 1757; erhöll 18 juni 1760 halva antalet röster till första förslagsrummet till samma professur, vilket dock genom prokanslers utslagsröst 26 juni s. å. tilldelades translator P. Ru-bens; förordnad att bestrida translatorssysslan i turkiska vid kanslikollegium genom K. brev 21 maj 1764; professor i orientaliska språk vid Uppsala universitet 1 apr. 1772; ledamot av bibelkommissionen 18 maj 1773. LVS 1755 (tf. sekreterare; ständig sådan efter Karl von Linné 1767). 

Gift. 26 dec. 1754 med Eva Ulrika Ekerman, f. 15 dec. 1733, d 1 juli 1804, dotter till professorn Petter Ekerman i Uppsala.

A. är Sveriges främste orientalist under 1700-talet. Alltifrån ungdomen ägnade han sig med brinnande iver åt klassiska och orientaliska studier, och redan vid tjugu års ålder var han fullständigt förtrogen med hebreiska språket. Också var han synnerligen väl förberedd, när han företog sin treåriga utrikes resa, under vilken han fick tillfälle att öka sina språkkunskaper och vidga sina vetenskapliga vyer genom umgänge med flera av den tidens mest framstående orientalister, såsom Chr. B. Michaëlis i Halle, hos vilken han studerade syriska och arabiska, Etienne Fourmont i Paris, som på allt sätt uppmuntrade hans arabiska studier, och Albert Schultens i Leiden. En av den sistnämndes största vetenskapliga förtjänster var, att han till fullo insåg arabiskans betydelse för ett grundligare studium av hebreiskan, och säkerligen har bekantskapen med Schultens icke varit utan inflytande på A:s' avhandling »De usu dialecti arabicæ in indaganda vocum ebraicarum significatione» (1747), som medförde kallelse till docentur. Om A:s' intresse för arabiskan vittna både hans värdefulla undersökningar av arabiska mynt, funna i Sverige, och disputationen »Ex opere cosmographico Ibn Alvardi particula latine versa et illustrata notis» (1752). Bristen pä arabiska typer vållade emellertid, att denna avhandling ej kunde fortsättas, och även eljest utgjorde de otillräckliga typografiska resurserna, varöver A. ofta klagade, ett svårt hinder för hans vetenskapliga författarverksamhet. Som översättare av turkiska och arabiska skrivelser från Konstantinopel och de nordafrikanska staterna anlitades han synnerligen ofta. Bland hans kvarlåtenskap förvaras en hel mängd dylika översättningar, ej sällan åtföljda av fullständig transkription, och den, som av egen erfarenhet vet, vilka svårigheter särskilt tolkningen av de turkiska dokumenten plägar erbjuda, måste skänka sitt odelade erkännande åt den noggrannhet, med vilken detta arbete utförts. En av sina vackraste triumfer firade hans okuvliga energi, då han tolkade ett georgiskt manuskript, som år 1768 tillsändes honom på befallning av drottning Lovisa Ulrika. När han mottog uppdraget, kände han icke ens till det georgiska alfabetet, men med ledning av de ytterst torftiga hjälpmedel, som på den tiden stodo forskaren till buds, arbetade han sig så grundligt in i sin uppgift, att han kunde översätta hela skriften med undantag av några få ord, om vilka han förgäves sökte erhålla upplysning både i London, Paris, Rom och Konstantinopel. Flertalet av de avhandlingar, som utgåvos under A:s' presidium, röra sig inom hebreiskans område, och om hans omfattande beläsenhet och kritiska blick även inom denna bransch av den semitiska filologin avlägga hans språkliga utredningar och textkritiska undersökningar ett ojävaktigt vittnesbörd. Det var därför en självklar sak, att A:s' förmåga skulle tagas i anspråk både för den av Gustaf III tillsatta bibelkommissionen och för den stort anlagda, ehuru icke i allo lyckade bibeledition (Vetus testamentum hebraicum cum variis lectionibus), som 1776–80 utgavs av kaniken B. Kennicott i Oxford efter ej mindre än 615 manuskript och 52 tryckta upplagor. Tyvärr erhöll han detta uppdrag så sent, att Kennicott ej kunde tillgodogöra sig resultatet av hans undersökningar. Den variantförteckning, A. efter ett manuskript i Uppsala utarbetat till Genesis, Exodus och en del av Leviticus, avsändes visserligen till England, men kom för sent och kunde ej utnyttjas. Om arbetets förtjänster från både filologisk och kalligrafisk synpunkt yttrade sig Kennicott i de mest berömmande ordalag, och han är ej den ende, som uttryckt sin beundran för A:s' eleganta orientaliska handstil. De prov på arabisk skönskrift, som finnas bevarade i hans litterära kvarlåtenskap, äro också fulländade mästerstycken, vilkas make säkerligen högst få orientalister skulle kunna åstadkomma, och detsamma gäller även om hans efterlämnade anteckningar på hebreiska. — Vid sidan av sina åligganden som akademisk lärare utvecklade A. även en trägen verksamhet som sekreterare i vetenskapssocieteten i Uppsala, av vars acta han utgav ej mindre än fyra band.

A. var utrustad med en ovanligt mångsidig begåvning, och med aldrig svikande plikttrohet ägnade han oegennyttigt sitt liv åt vetenskapen. Hans författarskap präglas av grundlig lärdom, stor noggrannhet och kritisk skärpa, och i åtskilliga avseenden visar han sig stå långt före sin tid. Särskilt länder det honom till berömmelse, att han fäste tillbörlig vikt även vid studiernas rent språkliga sida, som förut något försummats till följd av intresset för realia, och grundlade en verkligt kritisk metod, vilken vidare utvecklades under 1800-talet. Som akademisk lärare var han utomordentligt nitisk, vare sig det gällde offentlig eller enskild undervisning, och hans föreläsningar utmärkte sig både genom klarhet och grundlighet. Så mycket egendomligare förefaller det, att han tvenne gånger förbigicks vid tillsättandet av den orientaliska professuren, till vilken han borde hava varit självskriven. Om detta berodde därpå, att han redan innehade professur i annat ämne, eller om enskilda inflytelser gjorde sig gällande till förmån för hans medsökande, är ej lätt att avgöra; möjligen hava båda dessa omständigheter medverkat. I sitt personliga uppträdande var A. anspråkslös och tillbakadragen, ehuru han aldrig tvekade att ärligt kämpa för sin övertygelse, och av den akademiska ungdomen var han synnerligen avhållen. Om hans anseende bland fackmännen vittnar följande eftermäle, som han erhöll av den berömde orientalisten J. D. Michaëlis i Göttingen (Neue orientalische und exegetische bibliothek 5, s. 72): »Ein wirklich in den orientalischen sprachen so grösser mann, wenigstens der grösseste seiner zeit in Schweden, dem vielleicht Deutschland nach dem ganzen umfang seiner philologischen gelehrsamkeit keinen gleichzeitigen entgegensetzen kann.» Och träffande tecknas hans bild av Annerstedt i Uppsala universitets historia (3:2, s. 400) med följande ord: »Vad jag nu meddelat torde visa, att Aurivillii liv varit en enda lång arbetsdag. Och man har att komma ihåg, att en stor del av hans bästa år förgingo under skötandet av poeseos professuren, vilket han säkerligen gjort på fullaste allvar, driven som han var av en levande pliktkänsla och förberedd genom de grundligaste klassiska studier. Om hans märkvärdiga mångsidighet vittnar icke minst, att han som poeseos professor gjort sina lärjungar bekanta med även den moderna litteraturens mästerverk, de under honom utgivna disputationerna visa detta tydligen. Som människa står han icke mindre högt än som vetenskapsman. Osjälvisk, försynt, rättrådig, plikttrogen, god och ädel är han en av tidevarvets mest tilldragande personligheter och ett av universitetets vackraste minnen.» — A. ligger begravd i Uppsala domkyrka.