Johan Henriksson Axehiälm

Axehiälm, Johan (Jahan) Henriksson, f. 3 aug. 1608 i Norrköping, † 10 nov. 1692. Föräldrar: handelsmannen Johan Henrik de Gebern och Valborg Andersdotter. Student i Uppsala 27 aug. 1625. Auditör i Svea hovrätt 1629 (ed 14 dec.); erhöll jämte M. Aschaneus fullmakt som antikvarie med 300 daler årligen i lön 20 maj 1630; sekreterare vid Åbo hovrätt 5 apr. 1633; advokatfiskal 20 nov. s. å.; assessor 17 nov. 1636; bergmästare över Egentliga Finland, Tavastehus län och Nyland 25 juni 1641 men avstängdes 3 juni 1643 från tjänsten, enär regeringen  åt andra lämnat vården om bergverken i Finland; underlagman i Norrfinne lagsaga 10 dec. 1647, vilken befattning A. uppsade 1649; adlad 20 nov. 1651; riksantikvarie med 900 daler silvermynt i lön 17 febr. 1652; assessor i antikvitetskollegiet 20 nov. 1667; preses 1672; erhöll avsked 1675. A. är begraven i Bondkyrkan i Uppsala.

Gift 1) 19 nov. 1629 med Katarina Burea, f. 22 jan. 1601, † 24 dec. 1678, dotter till riksantikvarien Johannes Bureus; 2) 1679 med Kristina Cecilia Transehe von Roseneck, dotter till v. presidenten Joakim Transehe von Roseneck.

Huvudparten av A:s verksamhet under hans krafts dagar ägnades åt rättskipningen, på vilket område han förskaffat sig en kunnig och opartisk domares eftermäle. Om hans verksamhet som antikvarie känner man föga mer än att han tillsammans med sin kollega Aschaneus företagit undersökningsresor i Uppland, men antagligt är, att dessa resor även utsträckts till andra delar av landet. Lärjunge till svärfadern Johannes Bureus, har han som fornforskare naturligt nog i början huvudsakligen samarbetat med denne, bl. a. på lexikaliska och runologiska arbeten. Det tydligen rätt omfattande material, han insamlat genom granskning av runminnesmärken, har Bureus omhändertagit och utnyttjat för sitt runverk. Att ej heller A:s medverkan vad beträffar ordboksarbetena varit obetydlig, framgår — bortsett från smärre ordlistor av skilda slag — av det ganska vidlyftiga utkast till ett svenskt lexikon av hans hand, som finnes bevarat (hittills stundom oriktigt tillskrivet Stiernhielm) och som av allt att döma är ett självständigt  arbete. Detta verk, som torde härröra från omkr. 1630, är särskilt betydelsefullt därför att det utgör ett försök till direkt uppteckning av det samtida ordförrådet och icke grundar sig på litteraturexcerpter. Ett försök att närmare utföra denna samling och att däri inarbeta en del av Bureus från skilda håll hopfört excerptmaterial blev däremot ej fullföljt längre än in i bokstaven B (Bj). Inom antikvitetskollegiet arbetade A. huvudsakligen på översättningar av isländska sagor, främst Vilkinasagan (þiðriks saga af Bern). Denna uppgift, som han i viss mån tagit i arv efter Bureus, sysselsatte honom under en följd av år utan att det dock förunnades honom att fullfölja arbetet fram till tryckning — verket utkom som bekant först 1715 under Johan Peringskiölds namn. Och när uppgiften senare upptogs av yngre krafter, en Guðmundur Olafsson, en Johan Hadorph d. y. och andra, betraktades detta med misstänksamhet från den åldrige A:s sida: sålunda finna vi honom 1692 invecklad i en hetsig tvist med den sistnämnde, som A. beskyllt för försök att tillskansa sig frukten av hans, föregångarens, arbete. Av A:s hithörande manuskript äro trenne konceptvolymer bevarade, därav en med jämnlöpande isländsk text. Även åt den isländska versionen av legenden om Barlaam och Josaphat ägnade han sina krafter: ett brottstycke av hans översättning finnes bevarat i koncept (Linköpings stiftsbibliotek), men enligt Örnhiälms utsago har (utom en renskrift av detta) även en gång förefunnits en fortsättning. Av åtskilligt att döma synes dock A:s arbete på detta område ha skridit rätt sakta framåt; själv tillskriver han detta dels sin försvagade syn, dels ekonomiskt trångmål, orsakat därav att han ej utbekom mer än en del av sin lön. Man torde dock böra tillägga, att de talrika juridiska uppdrag, som tid efter annan lämnades A. — han var bl. a. preses i kommissionen över trolldomsväsendet i Gästrikland (1675) och i komm ssorialrätten över de danska fångarna (1677) — nödvändigtvis måste ha inkräktat starkt på hans vetenskapliga verksamhet. Förutom vad ovan nämnts har A. även författat »Een tractat om den rätta Swea Göthiska skrifft», om vars värde det lilla brottstycke, som bevarats, knappast ger någon klar föreställning men som onekligen snarast gör intryck av att vara ett osjälvständigt uppkok på Bureus’ utkast i samma ämne. Slutligen skall A. även hava gjort en undersökning om riksvapnet tre kronor, arbetat på ederandet av tvenne landskapslagar m. m. Om A:s insats som forskare torde emellertid det omdömet äga giltighet, att den knappast kan sägas ha motsvarat de höga poster, han beklädde inom den officiella fornforskningen. Dess värde reducerades naturligtvis väsentligt därigenom, att det ej lyckades A. att få något av sina arbeten utgivet av trycket. Helt betydelselöst har dock å andra sidan hans verk ingalunda blivit, då ju hans manuskript, som — i motsats mot vad länge och allmänt uppgivits — till avsevärd del allt fortfarande finnas i behåll, kommit senare forskning till godo.