Johan Peringskiöld

Peringskiöld, Johan, före adl Peringer, f 6 okt 1654 i Strängnäs, d 24 mars 1720 i Sthlm (själaringn bl a 25 mars där, Nik). Föräldrar: lektorn Laurentz Fredrik Peringer o Anna Andersdtr. Elev vid gymnasiet i Strängnäs, inskr vid UU 16 maj 74, auskultant vid Antikvitetskoll i Uppsala 12 febr 78, eo kanslist 80, kanslist 82, ritare 83, assessor 23 febr 89, allt vid Antikvitetskoll, sekr o antikvarie vid Antikvitetsarkivet i Sthlm från 13 juli 93, adl 1 okt 93, uppbar lönen från tjänsten som isländsk translator 97–11, kansliråds karaktär 20 juni 19.

G 1) 8 nov 1687 i Sthlm, Ridd, m Elisabeth Eliasdtr, d 1707 (själaringn bl a 10 mars i Sthlm, Nik), dtr till rådmannen i Nyköping Elias Jakobsson; 2) 10 okt 1711 i Sthlm, Ty, m grev Sophia Polus, dp 15 juni 1684 där, ibid, d 27 april 1762 i Vagnhärad, Söd, dtr till k rådet, greve Thomas P o Margareta Elisabet Möller samt senare omg m Jacob Johan Ehrensvärd (bd 12).

P växte upp och fick sin grundutbildning i Strängnäs, där den tyskfödde fadern var lektor 1648–87. Genom modern var han släkt med strängnäsbiskopen Johan Matthiae (bd 20) och flera sv lågadelsfamiljer. Liksom sin äldre bror Gustaf Peringer, adl Lillieblad (bd 23), tycks P ha haft kunskaper i teckning och gravering (kopparstick) redan när han kom till Uppsala som student. Tack vare detta, men kanske också genom sin släktskap med Johan Hadorph (bd 17), Antikvitetskollegiets ledande kraft, kom P att snart knytas till den blomstrande fornforsk-ningen. Han anförtroddes med uppdraget att gravera plåtarna till Johannes Schefferus' arbete om Sveriges riksvapen, De antiqvis verisque insignibus regni Sveciae (1680). I en av Hadorph uppsatt rekommendationsskrivelse från denna tid talas det om P:s "goda studier och inklination till antikviteterne" (cit enl Gödel, s 113). Om P:s uppsalastudier är i övrigt bekant att han studerade runskrift och isländska för Olof Verelius, professor i "fäderneslandets antikviteter", varmed främst avsågs fornsven-ska och fornvästnordiska texter.

Efter några år som studiosus antiquita-tum blev P fastare knuten till antikvitetsverket. Från 1683 var han en av kollegiets båda ritare. Av dessa var den ene året runt sysselsatt med att rita av bl a mynt och sigill i kollegiet, medan den andre följde Hadorph på dennes resor under den ljusare årstiden för att avbilda runstenar, borgar, kloster, kyrkor med inventarier, gravhögar och andra fasta fornlämningar samt fornfynd i vid mening; skisserna renritades sedan under vintern. Resorna hade förberetts genom de stifts- och landskapsvis påbjudna rannsakningarna efter antikviteter som utförts av prästerskapet från 1666. Under resorna med Hadorph ägnade sig P främst åt runstenarna, men också enstaka kyrkoavbildningar i skissboken Monumenta runica bär hans signatur. P skickades snart ut på egen hand, och 1687 företog han en tio veckors resa "upp åt Lappmarken 29 mil ovan Torneå" för att studera en föregiven runsten med tre kronor, varvid på återvägen över Trondheim även den jämtländska Frösöstenen avritades. Enligt långt framskridna planer skulle P även göra en längre utlandsresa – till Egypten och Persien förutom en rad europeiska länder – för att på Olof Rudbecks initiativ söka spår efter göterna, planer som dock aldrig kom att förverkligas.

P efterträdde 1689 Claudius Arrhenius-Örnhiälm som assessor i Antikvitetskollegiet, och när Hadorph dog 1693 var han dennes självskrivne efterträdare som chef för verksamheten. Det till Uppsala tidigare lokaliserade Antikvitetskollegiet hade upphört som självständigt ämbetsverk föregående år, och istället hade ett antikvitetsarkiv inrättats. I likhet med Riksarkivet var detta upptaget på Kanslikollegiets stat, och också dess chef bar titeln sekreterare, men med förtydligandet "antikvarie och sekreterare". I detta ämbete uppgick även den gamla riksantikvarietjänsten, som hade funnits redan innan Antikvitetskollegiet inrättats 1667 och aldrig knutits till detta utan legat kvar under kansliarkivet; formellt skedde det dock först mot slutet av P:s ämbetstid. Alltsedan den antikvariska verksamheten hade överflyttats till Sthlm 1677 hade den bedrivits i lokaler i anslutning till Riksarkivets. Dessa fick P nu behålla för sig och sin personal – enligt staten sju personer – och skälen härtill var inte bara organisatoriska. Med "antikviteter" avsågs i första rummet skriftliga vittnesbörd om det förflutna.

Huvuduppgifterna för P som chef för Antikvitetsarkivet var enligt instruktionen i kansliordningen att dels samla in och vårda "de gamla manuskripter och monumenter", dels göra dem tillgängliga, bl a genom översättning från "runskan och gamla götiskan", allt "till rikets heder". P fortsatte härvidlag sina företrädares arbete. Det gällde först och främst runundersökningarna, som redan Johannes Bureus lagt grunden till i början av seklet och som Hadorph vidarefört. Däremot kom han aldrig att publicera dem, ett av hans många åtaganden. Betecknande är att P, när han adlades, lät sätta sitt namn i runor på vapnet.

Också det isländska studiet hade stått i centrum för P:s intresse under kollegietiden. Sina kunskaper i isländska och fornsvenska utnyttjade han för utgåvan av Snorre Sturlassons Heims kringla (1697–1700), som försågs med latinsk översättning och trycktes för första gången, samt för den trespråkiga editionen av Wilkina saga (1715), den fornnordiska sagan om Didrik av Bern. Med den senare hade flera generationer antikvarier arbetat, men det blev P som kom att göra översättningen till latin och se till att verket till sist kom ut. Dessförinnan hade han tryckt om tysken Johannes Cochlaeus' biografi Vita Theoderici (1699), som han – möjligen med bistånd av sin äldre bror och/eller Johan Gabriel Sparwenfeldt – försett med lärda noter om goterna. De isländska sagor som P och de vid verket anställda islänningarna arbetat med utgavs omkring 1720 av sonen och efterträdaren Johan Fredrik P.

Redan som student hade P kommit under inflytande av Rudbeck, och han har i litteraturen karakteriserats som "i huvudsak ... troende rudbeckian" (Lindroth). I det avseendet skilde han sig från de kritiskt inställda föregångarna Hadorph och Örnhiälm. I noterna i Cochlaeus' biografi förekommer sålunda både Atlantis och hyperboréerna, och olika götiska yttringar finns också i inledningen till P:s genealogiska verk Ättartal. P:s eget vapen med sitt fornnordiskt utformade märke (en drake) och en med torshammare krönt hjälmprydnad har sagts vara en utmärkt illustration till hans rudbeckianska uppfattning av heraldiken (Scheffer). Ett annat exempel på nedslag av sådana strömningar i P:s arbeten är den av Rudbeck och Verelius inspirerade rekonstruktionen av det hedniska Uppsala i hans verk om Tiundaland. Samtidigt som P som historisk författare – gärna av påkostade praktverk i folio med många kopparstick – hänger sig åt dessa och andra fantasier rörande Sveriges förflutna är han påfallande sansad när han tecknar, bearbetar det medeltida brevmaterialet och utarbetar vissa genealogier. Att P inte var helt okritisk framgår likaledes av att han 1694 råkade i strid med Rudbeck om tolkningen av ett på runstenarna ofta förekommande uttryck.

Om P:s insatser som samlare är meningarna något delade. Utan att i det avseendet kunna mäta sig med föregångaren Hadorph har P dock räddat åtskilliga isländska och fornsvenska handskrifter från förstörelse och varit mycket aktiv när det gällt att berika Antikvitetsarkivets bestånd av medeltidsbrev (diplom) i original eller avskrift. Samlingarna bestod dels av sådant som dragits fram i Riksarkivet, förvärvats eller samlats in under antikvariernas resor, dels av antikvariernas efterlämnade arbetspapper. P:s arbete med diplomen speglar hans särskilda intresse för politisk historia, kyrkohistoria och släkthistoria. Ett stort diplomatarium, som skulle gå från Erik den heliges tid till Gustav I:s, kom dock lika litet som andra P:s planerade större verk att fullbordas. Om hans flit och ambitioner härvidlag vittnar dock den stora samling av brevavskrifter och -extrakter i RA (VHAA:s dep sedan 1918) som benämns Peringskiölds Bullarium och Diplomatarium och som, utan att vara komplett, upptar ett 20-tal tjocka volymer. P:s verksamhet på detta område har ägnats en specialstudie (Friedlaender).

P fortsatte också i arbetet med medeltidsbreven Hadorphs verk. Diplomatariets indelning av avskrifterna och extrakterna i kyrko- och klosterbrev och privata brev (s k Miscellanea-brev) samt i bl a påvebullor, kungabrev, privilegier och testamenten går tillbaka på Hadorphs ordningsarbeten, som vidareutvecklades av P. Den speglar hur originalhandlingarna, buntade i knippor, förvarades i lådor och askar, detta i varje fall sedan de kommit till de lokaler i Greve Pers hus på Helgeandsholmen som Antikvitetsarkivet disponerade efter slottsbranden 1697. Avskrifter, gjorda av Hadorphs kopister, kom också att ingå i P:s diplomatarium. Av de avskrifter som P och hans medhjälpare hann göra före branden skall, enligt vad han själv uppgivit, 18 folianter ha blivit lågornas rov – f ö tillsammans med ett par tusen originalbrev, mest nyförvärvade skånebrev. I den mån förlagorna fanns kvar efter branden gjordes nya avskrifter. Förutom originalbreven och kopieböckerna hos Antikvitetsarkivet, som hade hand om alla medeltidshandlingar i statlig ägo, avskrevs dokument i andra offendiga arkiv och i enskild ägo. Vad gäller de senare saknade det inte betydelse att P som ung varit informator hos Bengt Horn (bd 19) på Ekebyholm (Rimbo, Sth) och varit 'klient i Bielke-huset'.

Den omfattande avskriftssamlingen är till det yttre av hög kvalitet med väl skrivna texter på fint papper i folioformat. Avskrifterna har noggranna källuppgifter. Inte sällan har P själv fyllt i den rubrik som kopisten lämnat plats för. Han var kunnig i diplomatik. Informationen om sigillen är upplysande, även om bilderna inte ritats av. Det senare förvånar med hänsyn till att P gärna själv kopierade sköldebrev och i andra sammanhang visade stort intresse för vapenbilder. Sålunda var separata vapenböcker, som skulle bygga på hans avritningar av sigill, epitafier, gravstenar och andra minnesmärken, planerade men kom inte att utföras. Medeltidsdiplomens innehåll däremot har berett P och hans folk vissa svårigheter. Sålunda har P inte klarat att hålla isär olika påvar med samma namn. Inte heller har han kunnat datera alla bullorna rätt men har i övrigt behärskat medeltida dateringssätt. När själva texterna är otillförlitliga beror det framför allt på att kopisterna saknat tillräckliga kunskaper och haft problem med de medeltida handstilarna och innehållet i breven, särskilt de latinska. Trots sådana brister måste P:s väldiga diplomatarium ges ett högt betyg, i synnerhet som det är helt fritt från okritisk, historisk spekulation i götisk anda. Det har betytt mycket för det fortsatta diplomatariearbetet och den sv medeltidsforskningen.

Nära studiet av medeltidsbreven med sina sigill lågors mycket starka intresse för genealogi och heraldik. Det kanske märkligaste av hans genealogiska arbeten är Bibliskt slächt-register (1713), vari utreds Jesu härstamning från Adam. Som ett slags tillägg till bibeln skulle detta dyra verk med träsnitt och kopparstick, enligt en förordning som P lyckades utverka, inlösas av rikets alla kyrkor. Ett liknande fantasifullt praktverk med illustrationer är Ättartal för Swea och Götha konungahus, utgivet efter P:s död av sonen. Med hjälp av utländska kungalängder leder P här drottning Ulrika Eleonoras anor ända tillbaka till Noas söner.

Större värde för en mer källkritiskt inriktad forskning har P:s otryckta genealogiska arbeten och samlingar. Det gäller hans stora Ättebok i tre band i RHA:s arkiv och ett 15-tal volymer i RA:s Genealogica-samling (nr 67–81). Visserligen utgörs en del av vad som kan kallas matrikeluppgifter om bl a kungar, drottningar och jarlar (Gillingstam 1974), men P var en av de mest produktiva av en äldre tids genealoger och den siste av dem som själv gick till medeltidshandlingarna. Många av de brev i offentlig och privat ägo som han, i likhet med Hadorph, skrivit av eller excerperat för det genealogska studiet har senare gått förlorade. I exempelvis Genealogica 71 gäller det i övrigt okända brev från Södermanland, där både P och hans första hustru hade sina föräldrahem och där han 1695 köpte gården Horn i Överenhörna. I Genealogica 75: Biographica illustrium virorum har P fört in biografiskt ordnade excerpter ur brev i Miscellanea-knippoma från tiden fram till 1353, av vilka en del gick förlorade genom slottsbranden. Genealogica 79 slutligen innehåller viktiga uppgifter om brev i enskilda arkiv, som han fick tillgång till bl a genom att privatpersoner beställde släktutredningar. Sina kunskaper på området ställde han även till förfogande för Reduktionsdeputationen. Det stora genealogiska verk P planerade blev dock aldrig utfört.

Ett annat storslaget men alltför stort upplagt arbete, som inte heller blev färdigt men ändå är viktigt för forskningen, är det antikvariskt-topografiska verket Swea och Götha minnings merken. Genom att lägga sina egna beskrivningar och ritningar av allehanda fasta och lösa fornminnen och fynd till föregångarnas samlingar skapade P ett stort antikvariskt arkiv. Det handlar här också om fornfynd och fornminnen i modern bemärkelse. Liksom Hadorph gick P utanför antikvitetsverkets instruktion när det gällde fornminnen och fornfynd. Med stöd i äldre fornvårdsplakat och resefullmakter för antikvarierna vårdade och samlade han även annat än litterära minnesmärken. Den föremålssamling som företrädaren skapat och som med tiden blev grunden till Statens historiska museum växte ytterligare något genom att P löste in jordfynd av guld- och silverföremål samt mynt. Även sedan P upphört med sina regelrätta resor gav han sig emellanåt ut för att på plats komplettera eller korrigera tidigare gjorda studier.

Av den stora materialsamlingen till Monumenta Sveo-Gothorum, som upptar tio foliovolymer och finns i KB, där den hamnade tack vare privata samlare, hann P bearbeta stoffet för Vaksala och Ulleråkers härader och ge ut två volymer med illustrationer. Det första bandet (på svenska och latin) Monumentorum Sveo-Gothicorum liber primus, Uplandiae partem primariam Thiundiam continens (1710) handlar främst om Gamla Uppsala, medan det andra (enbart på svenska), Monumenta Ullerakerensia cum upsalia nova (1719), behandlar staden Uppsala med domkyrkan. Eftersom åtskilliga av domkyrkans inventarier, däribland altarskåpet med bilder till Erikslegenden, förstördes i branden 1702, har P:s arbete blivit en ovärderlig primärkälla, av så mycket större värde som hans teckningar anses vara mycket tillförlitliga. De båda volymerna gavs ut på Antikvitetsarkivets eget förlag; detsamma gällde Johannes Messenius' Scondia illustrata, som tack vare P till slut blev tryckt 1700-05.

Vad gäller P som person är det svårt att bilda sig någon uppfattning. En självbiografi omtalas men har gått förlorad efter hans död. En komplett verkförteckning, uppställd under hans sista levnadsår, är däremot känd. Som chef för Antikvitetsarkivet tycks han ha varit fordrande, något som att döma av personalens trogna tjänstgöring tydligen accepterades. För den som arbetade under så svåra yttre förhållanden som P gjorde under de senkarolinska krigs- och krisåren var en sådan hållning säkert nödvändig. Den allmänna uppfattningen i litteraturen är att P gjorde det bästa av sina begränsade resurser. Det är i varje fall inte svårt att instämma i omdömet att han varit "ogement flitig och arbetsam". Själv talar P vid något tillfälle om sitt arbete "vid ledige stunder och med stort nattvakande". Han uppges ha ägt ett värdefullt historiskt bibliotek (Carlander). Sex år före sin död skall P ha drabbats av slag men återhämtat sig.

P:s son Johan Fredrik Peringskiöld (1689–1725) blev P:s efterträdare som translator i Antikvitetsarkivet 1712, fick sekreterares och antikvaries karaktär 1719 och blev chef för arkivet vid faderns död. Att Johan Fredrik P som faderns efterträdare skulle fullfölja dennes verk ingick i planerna för hans framtid, och han skolades härtill. Han hann under sin korta ämbetstid ge ut några isländska sagor, som fadern översatt, och dennes stora verk Ättar-tal för Swea och Götha konungahus. Själv hade Johan Fredrik P under translatorstiden också ägnat sig åt att översätta några historiska verk och sagor, av vilka han tryckte Asmund Kappabanes (1722). Han var även sysselsatt med ett medeltidshistoriskt lexikon. Under hans chefstid inköptes till arkivet endast några medeltida laghandskrifter och inlöstes bara ett västmanländskt myntfynd, medan staten gick miste om ett märkligt guldfynd från Närke. Att Johan Fredrik P inte var intresserad av fältstudier framgår av hans skrivelse om utgrävningen av en ättehög i Orkesta i Roslagen, som utan hans närvaro företogs 1724. – Han skall ha varit en bra chef och gjort ekonomiska uppoffringar för sin personal.