Axel Banér

15. Axel Banér, den föregåendes broder, f. 16 dec. 1661, d 29 juli 1742. Hovjunkare vid Hedvig Eleonoras hov; kammarherre därstädes 1692; landshövding i Kronobergs län 11 nov. 1710 och i Stockholms län 10 juni 1718; riksråd 30 dec. s. å. och tillika kansliråd 23 juni 1719–1731; greve 17 apr. 1719 (ej introducerad).

Gift 7 jan. 1708 med Katarina Ebba Horn af Åminne, f. 18 maj 1666, d 9 nov. 1736, dotter till riksrådet, fältmarskalken friherre Bengt Horn af Åminne.

B: s karriär var först och främst hovmannens, och bevarade brev från honom till Ulrika Eleonora visa, att han tidigt kommit i åtnjutande av hennes förtroende och ynnest. År 1703 var det ifrågasatt att göra honom till minister i Berlin, men förslaget ledde ej till resultat, troligen emedan han saknade all diplomatisk skolning. Ganska sent inträdde han såsom landshövding på den civila ämbetsmannabanan. Han deltog i utskottsmötet 1710 och riksdagen 1713 samt var under den senare ledamot av sekreta utskottet och bankoutskottet. År 1710 uttalade han sig för att bevillningen skulle utgå i viss procent av kapital men motsatte sig dylik beskattning av fast egendom.

Omedelbart efter Ulrika Eleonoras tronbestigning inkallades B. i rådet. Som riks- och kansliråd framträdde han vid flera tillfällen. Det var han, som jämte Erik Sparre föreslog Per Ribbing till lantmarskalk, och om han än ensam bland riksråden försvarade Ulrika Eleonoras arvsrätt till kronan, tvekade han ej att bestämt ställa sig på sina kollegers sida, då det gällde att gentemot henne upprätthålla de konstitutionella formerna och särskilt kanslikollegiets behöriga inflytande på utrikespolitiken (nov. 1719). I utrikespolitiska frågor slöt sig B. under år 1720 nära till Arvid Horn. Denna likhet i åsikter bidrog helt visst till att det blev han, som bibehöll den viktiga ställningen såsom rikskansliråd, då antalet riksråd i kanslikollegiet genom 1720 års regeringsform inskränktes till ett utom presidenten. Även i den sekreta kommission, som 1723 inrättades för handläggningen av de hemligaste diplomatiska ärendena, erhöll B. plats. Någon politiker av större mått eller mera framträdande energi var han emellertid icke. Han deltog ej flitigt i den sekreta kommissionens överläggningar, och i kansliet gjorde han sig trots sin långa tjänstetid aldrig rätt hemmastadd (Malmström). Såsom Horns nära anhängare och en konsekvent motståndare mot den holsteinska politiken kom han icke desto mindre vid flera tillfällen särskilt under 1720-talet att spela en ej betydelselös roll. Så var han 1725 den ende, som jämte Horn röstade emot Cederhielms av det holsteinska partiets syften föranledda särskilda beskickning till Petersburg. Såsom kommissarie deltog han i förhandlingarna om Sveriges accession till den hannoveranska alliansen, och vid den avgörande omröstningen i denna fråga ställde han sig helt på Horns sida. Trots den andel, han sålunda hade i de händelser, som förde Horn till makten, var han ju dock av redan antydda skäl ej lämpad för en ledande ställning under den nya ordningen. Åberopande sig på sin egen och B:s höga ålder, genomdrev Horn, att J. von Düben, vilken dittills varit hans högra hand i kansliet, genom särskild dispens fick kvar stanna där, även sedan han 1727 befordrats till riksråd, och sedan Düben 1730 avlidit, lämnade B. följande vår kollegiet för att ge plats åt Gustav Bonde, i vilken Horn hoppades finna en ersättare åt Düben. Att han sålunda redan alltmer trätt i bakgrunden, var säkerligen anledningen till att han vid partivälvningen 1738–39 bibehölls vid sitt riksrådsämbete; officiellt hette det, att han var mindre felaktig, emedan han ej deltagit i den fråga, vars handläggning man särskilt beivrade, det förnyade förbundet med Ryssland. Hans inflytande var naturligtvis nu alldeles slut. I de avgörande ögonblicken, såsom vid beslutet om trupptransporten till Finland 1739, som skulle bilda inledningen till det påtänkta kriget mot Ryssland, visade han sig synnerligen tveksam. Han var snarast motståndare till nyssnämnda åtgärd men kunde eller ville ej fullt upprätthålla denna ståndpunkt.