Eskil Isaksson (Banér)

1. Eskil Isaksson (Banér), f. omkr. 1415, d 1488 eller något dessförinnan. Föräldrar: Isak Isaksson och Märeta Siggesdotter Brun (d 1452 eller 1453, bodde under änketiden på Röklinge i Närdinghundra härad).

E. nämnes tidigast vid 1438 års Täljemöte, där han tillika med hundra andra herrar och frälsemän svor trohet mot fäderneslandet och dess rättsordning under den brydsamma situation, som konflikten med Erik av Pommern framkallat. Den yttersta anledningen till att han sedan kom att spela en så bemärkt roll i det politiska livet och därmed definitivt höjde sin ätt ur provinsadelns klass var utan tvivel den, att han under Karl Knutssons riksföreståndarskap 1438–40 — närmare kan tidpunkten ej angivas — ingick äktenskap med Cecilia Haraldsdotter, dotter av riksrådet Harald Stensson och Sigrid Tomasdotter von Vitzen. Giftermålet förbättrade hans ekonomiska ställning, i det att han därigenom blev herre över avsevärda jordagods, särskilt i Östergötland; dess största betydelse låg emellertid i det nära förhållande mellan E. och den mäktige Magnus Gren, som blev en följd av förbindelsen, enär herr Magnus var Cecilia Haraldsdotters farbroder. Magnus Gren stod i synnerlig gunst hos Kristoffer av Bajern, och under sådana förhållanden blev även E. delaktig av den kungliga nåden. Senast i början av 1445 inkallades han i riksrådet, erhöll som den förste av sin släkt riddarslaget vid konungens kröning och utnämndes (senast 1445) till hövitsman å Stäkeholm. Efter Karl Knutssons tronbestigning deltog han tillsammans med Magnus Gren i expeditionen till Gottland 1448–49 och beseglade jämte denne den skymfliga kapitulationen av 31 juli 1449, genom vilken ön överlämnades till Kristian I. Trogen sin ställning som Magnus Grens meningsfrände, anslöt han sig till resningen mot konung Karl 1457 och hyllade Kristian I, varefter han åtföljde Erik Axelsson (Tott) till Finland för att å konung Kristians vägnar mottaga denna landsändas hyllning. Konungen belönade honom med hövitsmannaskapet å Raseborg, i vilken befattning han kvarstod till 1463. Under de följande åren synes en omsvängning ha ägt rum i E:s politiska åskådning: han skilde sig från Magnus Gren och jämväl från det Oxenstiernska partiet och anslöt sig i stället närmast till den politiska riktning, som i Axelssönerna hade sina märkesmän. Vid utbrottet av fejden mellan ärkebiskop Jöns Bengtsson och Erik Axelsson 1467 ställde han sig sålunda efter allt att döma på den senares sida, och när Karl Knutssons frånfälle 1470 tycktes öppna utsikter för Kristian I att återvinna konungamakten i Sverige, sökte Kristian och hans svenska vänner, bland dem Magnus Grens son Ivar Gren, förgäves erhålla E:s biträde härvid. Vid 1473, 1474 och 1476 års unionsmöten i Kalmar var han en av de svenska delegerade men levde under sin återstående livstid för det mesta i tillbakadragenhet å Vängarn, som han 1452 mottagit i arv efter en avlägsen släkting. — Något lagmansämbete innehade E. aldrig men var liksom stamfadern häradshövding i Oland (1441, 1466) och beklädde samma syssla i Östkind (1470). — Sedan E: s första gemål avlidit — hon levde ännu 1465 — ingick han nytt äktenskap med Brita Arendsdotter, dotter av riksrådet Arend Bengtsson (av Ulvsläkten) och Hebbla Albrektsdotter Budelsbach. Utom sönerna Knut och Nils överlevde honom också en dotter, Sigrid Eskilsdotter, som med sin helbroder Knut Eskilsson skiftade arv efter fadern 27 aug. 1488. Gift 15 jan. 1475 med Måns Karlsson till Eka, blev hon moder till fru Cecilia Månsdotter och var sålunda Gustav Vasas mormoder. Efter sin makes död gifte hon i okt. 1487 om sig med riddaren Nils Eriksson (Gyllenstierna); i detta äktenskap föddes Kristina Gyllenstierna. Sedan hon sommaren 1495 blivit änka för andra gången, bodde hon först ett tjugutal år på Lindholm och senare å Vängarn. Såsom Sten Sture den yngres svärmoder drabbades hon 1520 av Kristian II:s våldsåtgärder och släpades ned till Danmark, där hon kvarhölls till början av 1524. Hon avled hösten 1527, troligen å Vängarn.