Nils Bark

2. Nils Bark, den föregåendes son, f. 1713, d nov. 1782. E. o. kanslist vid utrikesexpeditionen 27 febr. 1731; erhöll 9 mars s. å. tillstånd att resa utrikes för studier; inträdde efter sin hemkomst i tjänstgöring 1733; erhöll tillträde till riksarkivets samlingar 15 nov. 1735; ledamot av protokollsdeputationen 1738–39 och 1740–41; kanslijunkare 8 sept. 1741; sekreterare i mindre sekreta deputationen 1742–43; envoyé i Petersburg 1 dec. 1743 (instruktioner 25 nov. och 5 dec); rappellerad 25 juni 1747 (exp. 22 juli); envoyé i Wien 22 juli s. å. (instruktion 3 aug.); utsedd till ombud vid den tillämnade fredskongressen i Augsburg 9 juni 1761; erhöll hovkanslers titel 18 mars 1763; avsänd till romerska kungavalet i Frankfurt 1764 (instruktion 8 febr., kreditiv 12 och 13 mars); utan formlig rappell hemkallad från Wien 21 sept. 1781; var utsedd till envoyé i Petersburg men avled, innan han tillträtt denna tjänst. RNO 1751; KNO 1769.

Gift i Wien med Maria von Dietrichstein, f. 1736, d 25 apr. 1802 i Wien.

B., vilken 1738–43 deltog i riksdagspolitiken, anslöt sig till mösspartiet och ådrog sig därvid i hög grad hattarnas ovilja, om man såsom typiska uttryck för deras stämning får betrakta de ytterligt skarpa omdömen, som Lovisa Ulrika 1746 fällde om honom i ett brev till Fredrik II; hon säger rent ut, att han offrade sitt fosterlands intressen. I Petersburg, dit han avsändes såsom envoyé efter hattarnas olyckliga krig, var han till en början väl sedd. Men när förhållandet mellan Sverige och Ryssland alltmera försämrades till följd av Sveriges försök att frigöra sig ur det beroende av sin granne, vari det råkat, blev snart hans ställning kritisk. Det var han, som fick emottaga den beryktade not, varigenom den ryska regeringen, i uppenbar avsikt att öva påtryckning på de 1746 församlade ständerna, förklarade sig vid en större trupptransport ämna använda svenskt territorium, och om än hans vid detta tillfälle ådagalagda fasthet avstyrde tilltaget, kunde han helt naturligt därefter ej vidare påräkna större sympatier från den ryska regeringens sida. Då han sedan erhöll befallning att till ryska kejsarinnan framföra den svenska regeringens klagomål över det ryska sändebudet J. A. von Korffs stötande uppträdande under riksdagen, visade det sig omöjligt för honom att erhålla audiens, och till slut återstod intet annat än att förflytta honom, nu till Wien, varest han kom att verka i över trettio år. Sändebudsposten i Wien fick jämte den i Paris den största betydelse under de förhandlingar, som ledde till Sveriges deltagande i sjuåriga kriget på Österrikes och Frankrikes sida, samt under krigets fortgång. B. var liksom sin kollega i Paris Ulrik Scheffer intimt invigd i den svenska politikens hemligheter. Hans depescher under dessa år och de skrivelser, han fick mottaga särskilt från kanslipresidenten, besitta därför stort källvärde. En betydande uppgift tillföll honom åter efter 1772 års revolution, då Sverige sökte stöd hos Österrike gentemot Rysslands hotande planer; man hoppades, att Österrike skulle hålla Preussen tillbaka från att ansluta sig till dessa. B:s depescher från denna tid belysa med synnerlig klarhet de båda motsatta tendenser, som under dessa år enligt hans uppfattning tävlade i Wien, den av Maria Teresia omfattade franskvänliga och den främst av kejsar Josef representerade motsatta strömningen, som sökte samförstånd med Preussen. B. åtnjöt stort anseende såsom diplomat, och då han 1776 besökte Sverige, troddes det, att han var designerad till kanslipresident. Detta rykte synes dock ha saknat grund, men säkert torde vara, att Gustav vid denna tid varit betänkt på att hemkalla honom för att använda honom i konseljen. Längre fram fick B. under förevändning av att vårda enskilda angelägenheter lämna Wien, emedan hovet därstädes ej sedan någon tid underhållit en minister i Stockholm. B. hade stor representativ förmåga och förstod att göra sig mycket omtyckt i Wienersocieteten. Under sin tjänstgöring ådrog han sig skulder, uppgående till ej mindre än 25,000 rdr banko, vilka dock (1774) gäldades av staten. Med sina samtida delade B. ett starkt intresse för teatern; ännu på gamla dagar skall han enligt G. J. Ehrensvärd »med fägnad» ha reciterat roller, och hans deklamation var ett »mästerstycke». — Depescher till och från B. 1771–72 äro tryckta i Historiska handlingar 2 (1862); en av honom 1756 nedskriven karaktäristik av hovet i Wien har offentliggjorts av F. Arnheim i »Mitteilungen des instituts für österreichische geschichtsforschung» 10, 1889.