Samuel Bark

1. Samuel Bark, f. 8 sept. 1662 i Söderbärke, d 8 mars 1743. Föräldrar: kyrkoherden Laurentius Petri och Anna Blackstadia. Student i Uppsala 1 mars 1673; företog utrikes resor 1685—95. Auskultant i riksarkivet 4 juni 1695 (ed 3 juli s. å.); registrator i utrikesexpeditionen 29 dec. 1699; erhöll i uppdrag att redigera Posttidningen 25 nov. 1702; kommissionssekreterare i kansliet 25 juni 1703; tf. hovråd hos änkedrottning Hedvig Eleonora 1704 (erhöll lön 1710); adlad 25 aug. 1705; av prinsessan Ulrika Eleonora »antagen och brukad» för hennes privata tjänst s. å.; chef för postväsendet i överdirektör Bunges frånvaro 1713–15 (jmfr rådet till K. M:t 15 maj 1713; kanslikoll. prot. 11 maj s. å.); statssekreterare vid första utrikesexpeditionen 2 jan. 1714; statssekreterare vid inrikes civilexpeditionen 25 febr. 1719; friherre 23 maj s. å.; ledamot av kommissionen angående pestplakatet 20 nov. 1721 samt av kommissionen för delning av arvet efter Hedvig Eleonora 27 apr. 1724; riksråd 8 juli 1727; greve 14 juni 1731; ledamot av sundhetskommissionen 1737; licentierad från riksrådsämbetet 26 mars 1739 (jmfr riksens ständers und. skrivelse 21 mars). HedLVS.

Gift 1700 med Anna Elisabet Göthe, f. 1675, d 1736 (begraven 20 nov.), dotter till assessorn Samuel Göthe.

Enligt uppgift i B:s grevebrev skall han under de tioåriga utrikes resor, han för sin utbildning företog, ha besökt de förnämsta riken i Europa — hösten 1688 vistades han i Paris —, studerat vid olika universitet samt gjort sig underrättad om olika staters författningar, styrelse och ekonomi. Under sin tjänstgöring i riksarkivet, som väl snarast hade betydelse såsom en fortsatt utbildning för offentliga värv, sysselsatte han sig bl. a. med att göra extrakt ur diplomatiska handlingar. Sedan han övergått till utrikesexpeditionen, lämnades honom även i uppdrag att redigera Posttidningen, vilket åliggande han skötte på ett förtjänstfullt sätt; jämte den egentliga tidningen utgåvos särskilda relationer om märkligare krigshändelser. Sannolikt har B. jämväl i sin egenskap av redaktör författat de med träsnitt illustrerade beskrivningar över tio sachsiska städer, vilka som bihang medföljde n:r 41–45 av 1706 års årgång av Posttidningen. Under en lång följd av år stod B. i livlig förbindelse med högkvarteret särskilt genom en omfattande brevväxling med O. Hermelin (1702–09). B:s brev, som levande återspegla stämningen i Stockholm och där härskande uppfattning av kriget och det diplomatiska läget, lämna intima upplysningar om partiförhållandena inom de ledande kretsarna och om kansliets arbete; i utnämningsfrågor, som naturligtvis äro föremål för de båda tjänstemännens livliga intresse, sökte B. Hermelins inflytelserika bistånd. Själv togs B. på liknande sätt i anspråk; så vände sig J. Cederhielm 1702 till honom för att han skulle förmå Hedvig Sofia att råda konungen till fred. Även sedan B. vid kansliets nyorganisation på grundvalen av 1713 års kansliordning befordrats till statssekreterare, kvarstannade han i Stockholm, alltjämt fyllande uppgiften att förmedla förbindelsen mellan därvarande regeringsorgan, främst kanslikollegiet, och ombudsråden, i första hand naturligtvis sin chef G. H. von Müllern. Gentemot de i Stockholm kvarvarande främmande diplomaterna fick han i stor utsträckning företräda sin regering, och det blev också han, som erhöll det ömtåliga uppdraget att låta häkta den engelske ministern Jackson såsom repressalie för Gyllenborgs häktande. — Av särskild betydelse för B:s framtid blev hans tjänstgöring hos Hedvig Eleonora och Ulrika Eleonora, varigenom han kom dem och övriga medlemmar av konungahuset nära. Under Karl XII:s sista år var han i själva verket Ulrika Eleonoras och hennes gemåls närmaste och mest betydande rådgivare. Så snart underrättelserna om konungens död bekräftats, skall han först av alla ha skyndat att hälsa henne som drottning, då hon infann sig i rådet, och därigenom föranlett de närvarande rådsherrarna till samma steg. I det brev, vari han underrättar von Müllern om att Ulrika Eleonora utropats till drottning (av 16 dec. 1718), berättar han, att han var fullkomligt överlupen med göromål, så att han ej visste skillnad mellan dag och natt. Under den följande tiden stegrades hans inflytande oupphörligt. Hans ställning till drottningen kan närmast karaktäriseras som en kabinettsministers, och han tjänstgjorde ständigt såsom hennes ombud i rådet och eljest, stundom knappast i full överensstämmelse med det nya regeringssättets anda. Genom honom lät Ulrika Eleonora t. ex., då G. Cronhielm fallit i onåd, meddela i rådet, att hon befallt denne att avhålla sig från dess och kanslikollegiets sammankomster, och genom honom sökte hon 1720 hindra borgarståndet att avlägsna A. von Hylteen från talmansstolen. Samma år styrkte han drottningen i hennes plan att genomdriva en samregering med Fredrik. Efter dennes tronbestigning torde hans inflytande i någon mån ha minskats, men såsom statssekreterare vid inrikes civilexpeditionen, dit han övergått vid kansliets omorganisation efter Karl Xll:s död, intog han alltjämt en betydande ställning. Bland viktiga statsskrifter, som han avfattat, må nämnas sekreta propositionen i inrikes ärenden till 1726 års riksdag. Vid partivälvningen 1726–27 inkallades han i riksrådet och fördes därvid trots sin senaste verksamhet av ständerna till den division, som ägde att handlägga krigs- och utrikesärenden; år 1735 deltog han i de förhandlingar, som förde till förnyandet av defensivalliansen mellan Sverige och Ryssland. Då han helt anslutit sig till Arvid Horns parti, delade han 1739 lott med dennes övriga mera framträdande anhängare inom rådet. Sitt fall överlevde han ej länge. — I den vetenskapsakademin tillhöriga Bergianska avskriftssamlingen ingå ett antal brev från B., de flesta till professor J. Upmark. Sedan ett mindre antal brev från B. meddelats redan i Historisk tidskrift 1885, har hans ovannämnda brevväxling med O. Hermelin 1913–15 befordrats till trycket av K. von Rosen i tre band, varav två upptagas av breven från B. B: s penna anlitades även för den mer eller mindre officiella krigsjournalistiken. Det uppges sålunda, att han avfattat en år 1705 tryckt broschyr, »Sannfärdig berättelse angående ryssarnes ochristelige och hårda förfarande emot Kongl. May:tz af Swerige högre och ringare fångne officerare, betiente och undersåtare...» (Låstbom). Vidare skrev han 1710 en vederläggning av det danska krigsmanifestet, kallad »Thet danska manifestets orimlighet och ofog efter höga wederbörandes befalning framwijst», vilken översattes till flera främmande språk.