Ulric Bark

3. Ulric Bark, den föregåendes broder, f. 1718 i Stockholm, d 2 dec. 1772. Volontär vid livgardet febr. 1734; rustmästare 20 juni s. å.; förare 30 dec. s. å.; sergeant 1736; fänrik 12 nov. s. å.; löjtnant 30 juli 1741; deltog i fmska kriget 1741–42; regementskvartermästare 3 sept. 1747; kapten och kompanichef 28 febr. 1749; utsågs 1754 till guvernör för prins Karl under den tid, dennes guvernör K. G. von Liewen var frånvarande på diplomatiskt uppdrag i Ryssland; kavaljer hos kronprins Gustav 15 dec. 1756; bevistade som volontär fälttåget i Pommern 1757; överstelöjtnant vid Björneborgs regemente 9 nov. 1758; överste i armén 29 juni 1762; ledamot av kammar-, ekonomi- och kommersedeputationen 1765–66; uppförd på förslag till riksråd 5 maj 1769 och 4 juli s. å.; riksråd sistnämnda dag; ledamot i politi- och brandkommissionen 25 juli 1769; entledigad från riksrådsämbetet 4 maj 1772; ånyo riksråd 22 aug. s. å. RSO 1751; KSO 1769; KmstkSO 1772.

Gift 14 aug. 1762 med riksgrevinnan Katarina Ebba Horn (se denna), f. 27 maj 1720, d 12 sept. 1781, dotter till översten Krister Horn.

B. sändes 1748 och 1750 till Berlin för att notificera prinsarna Karls och Fredrik Adolfs födelse och synes alltså ha stått hovet ganska nära. Bland den av ständerna för kronprinsen utsedda omgivningen var han också den, som denne bäst fördrog. »Känd av mig sedan min tidigaste barndom», har Gustav själv antecknat, »åtnjöt han ensam den förmånen att äga mitt förtroende, emedan han var den enda, mot vilken man ej på förhand kunnat intaga mig.» Icke desto mindre fann han snart sin ställning som kronprinsens kavaljer outhärdlig och avsade sig uppdraget i förbittring över en liden förolämpning, men långt ifrån att därför fatta agg till honom synes Gustav längre fram ha sökt gottgöra, vad som då förefallit, och B. å sin sida slöt sig trots sin misstämning och släktens traditioner till de med hovet samverkande hattarna. Han lär i hög grad ha haft kronprinsens inflytande att tacka för den utmärkelse, som kom honom till del, då han vid mösspartiets nederlag 1769 inkallades i rådet. Här deltog han i det bekanta beslut, som utestängde de ofrälse sökandena från förslaget till vicepresidentssysslan i Åbo hovrätt, och var alltså tillika med övriga då närvarande rådsherrar särskilt föremål för den förbittring, som främst gav mösspartiet vapen mot den sittande regeringen. Då Gustav III vid 1772 års riksdag sökte bemedla en försoning mellan partierna, anmodades bland andra B. att ställa sin plats i rådet till förfogande, men han föredrog att upptaga striden och blev då avsatt; sedan han efter statsvälvningen ånyo inkallats i rådet, där han tilldelades justitiedivisionen, avbröts hans verksamhet redan efter ett par månader av döden.