Gustaf F Steffen

Steffen, Gustaf Fredrik, f 4 maj 1864 i Sthlm, Klara, d 15 april 1929 i Gbg, Vasa. Föräldrar: e o kammarskrivaren i Tullverket Jacob Ludvig Oscar Stenhård o Anna Maria v Reis. Mogenhetsex vid H reallärov, Sthlm, 21 maj 83, studerade kemi, fysik, mineralogi o tekn kemi vid Tekn högskolan i Aachen hösten 83-våren 85, studerade mineralanalys vid Bergakademie, Berlin, sommaren 85, assistent för mineralanalys där 1 okt 85–1 okt 87, vistades hösten 87–hösten 97 i London för studier o förf:skap i nationalekonomi o socialpolitik, vistades hösten 97–sommaren 02 i Florens för studier av Italiens sociala förhållanden, inskr vid univ i München för studier i nationalekonomi, finansvetenskap o statistik 8 maj 00, vid univ i Rostock för studier i filosofi samt speciell o prakt nationalekonomi 12 nov 00, dr phil där 21 okt 02, tf prof i nationalekonomi o sociologi vid GH ht 02, ord från 2 febr (K M:ts fullm 13 mars) 03, led av FK 11–16 (led av FK:s första tillf utsk 11, av andra särsk utsk 12, av socdem riksdagsgruppens förtroenderåd 12–14B, av FK:s andra tillf utsk 13–16, av tredje särsk utsk 14B), led av bostadskommissionen jan 12–nov 18, av sociala rådets sektion för socialstatistik från 13, av socialiseringsnämnden från juni 20. – LWS 05.

G 9 dec 1887 i London (enl vb för Sthlm, Skeppsh) m Anna Oscara v Sydow, f 27 okt 1864 i Sthlm, Skeppsh, d 19 febr 1956 i Karlshamn, dtr till hamnkaptenen Adolf Reinhold Fingal v S o Mary Ann Blanche Stephens.

Gustaf S:s mor var bördig från Gbg, till yrket garderobiär vid KB i Sthlm. Fadern, som inte erkände honom, var kammarskrivare vid Tullverket. Själv studerade S vid ett läroverk i Sthlm, försäkringsdirektören Otto Samson, en syssling till honom, var hans mecenat och KB:s chef G E Klemming (bd 21) hans beskyddare. S gifte sig som ung med en jämnårig privatelev, Oscara v Sydow, som följde honom ut i Europa. Att svärfadern var svåger med bankgrundaren A O Wallenberg och svärmodern syster till Joseph Stephens på Huseby tycks inte ha haft några särskilda ekonomiska konsekvenser för familjen. Möjligen kan omständigheterna ha medverkat till att han inneslöt även privata företagare i sitt kommande elittänkande.

S blev tidigt kosmopolit. När han före 40 års ålder utsågs till professor vid den nya högskolan i Gbg hade han bott större delen av sitt vuxna liv utomlands, först i Tyskland, senare i England och Italien. Hans huvudsakliga livsuppehälle hade varit utlandskorrespondentens. Ursprungligen var S kemist och mineralog men han hade också estetisk och filosofisk bildning. S:s akademiska meriter rörde den då i Sverige unga vetenskapen nationalekonomi. Hans samhällssyn var i grunden evolutionär och optimistisk i tidens anda. När S började skriva var han dogmatisk marxist, en linje som han snart övergav. På 1890-talet influerades han av Nietzsches elitistiska tankegångar som han sedan sökte förena med socialistiska idéer om jämlikhet.

Under de många utlandsåren besökte S hemlandet endast 1890 och 1896. Han knöt då för framtiden viktiga kontakter. I Florens togs han upp i den sv kolonin av litterära eller konstnärliga personer men levde i övrigt ofta isolerad från hemlandet. De många reportagen under Englandstiden sammanfattades flera gånger i bokform genom anslående och tidstypiskt utstyrda volymer. Albert Bonnier var då S:s förläggare och han nådde en ganska vid läsekrets. Men han vantrivdes i England. Estetiska betraktelser kring prerafaeliter-na orsakade jämte motviljan mot engelsmännen överflyttningen till Italien.

Redan under tiden i Tyskland lyssnade S till katedersocialister bland tidens ekonomer. Under vistelsen i England blev han reformist. I Fabian Society, där han trädde in som medlem, lärde han känna Sidney Webb och Bernard Shaw och påverkades. Han stod även i förbindelse med förgrundsmän inom den sv socialdemokratin. Som vän i England till den landsflyktige anarkisten Peter Krapotkin hade han beröring med sv syndikalister. S:s inspiration infann sig lätt. Som flitig medarbetare till GHT uppskattades han i de liberala kretsar som utgjorde GH:s tillskyndare. S hade akademiska ambitioner och utnämningen till professor i nationalekonomi och sociologi var viktig för honom. Men i staden kände han sig snart isolerad, och han stod utan förbindelse med näringslivets företrädare. Han ansträngde sig förgäves att byta ut lärostolen i Gbg mot en i huvudstaden.

Ett sällsamt mellanspel i S:s karriär var hans franska resa 1886 som sällskap till August Strindberg, som han umgicks tio dagar med i Schweiz under reseförberedelser. I Frankrike skildes de som ovänner, och S endast skymtar i Strindbergs bok om resan, Bland franska bönder (1889). Ändå blev resan på sätt och vis S:s enda fältsociologiska erfarenhet. – Strindbergs angrepp på S i berättelsen Hjärnornas kamp (1887), där huvudpersonen bär S:s drag, rubbade inte hans gynnsamma syn på Strindberg. Redan följande år presenterade han Strindbergs författarskap i en tysk tidskrift. Han tog också Strindbergs parti i striden kring denne 1910 och var med om uppropet vid insamlingen av nationalgåvan 1912.

När SvD ombildades 1897 blev S genom några artiklar dess programskrivare utan att hans medverkan hindrades av de dogmatiska idéer som han förespråkat ett antal år tillbaka i tiden. Ett erbjudande att bli tidningens inrikesredaktör avböjdes. Den idémässiga tvekampen under 1890-talet mellan individualism och socialism, egoism och altruism, förde honom nära Ellen Key (bd 21) som bearbetade liknande tankegångar. S hade i yngre år ett rätt ståtligt yttre. En kortvarig erotisk affär med den betydligt äldre Ellen torde vara S:s enda avsteg från det äktenskapliga livet med den omvittnat sympatiska Oscara som i Florens jämnade vägen för den ibland påstridige S till den konstnärliga kretsen kring prins Eugen (bd 14).

Sin syn på syftet med sociologin utvecklade S som professor i en serie kursböcker under rubriken Sociala studier (1905–12). Sociologen var på en gång teoretiker och praktiker, forskare och reformator. En ledande tankegång var den kulturidealism han redan tidigare förespråkat i pressen. De politiska reformerna hade ett vidare syfte än ändrade ekonomiska villkor. När människors materiella behov tillgodosågs gavs utrymme för även de breda folklagrens aktiva deltagande i kulturlivet.

Efter att under de första professorsåren ha utvecklat sina teorier om sociala reformer tog S itu med att lägga en förment vetenskaplig grund för sin särskilda vetenskap, sociologin. Det skedde genom att knyta an till Henri Bergsons även i Sverige aktuella teorier om intuitiv och intellektuell kunskap. Ingen elev till S har fört dessa tankar vidare.

Då S tillträdde sin professur hade hans då kungjorda åsikter prisats av Hjalmar Branting (bd 6). Bearbetad av denne övervann S sina förbehåll mot partipolitik, slöt upp kring aktuella krav på reformer och inträdde i det socialdemokratiska partiet. 1911 blev han ledamot av FK för Sthlms läns valkrets. Revisionisterna inom partiet fick ett tillskott. Partiets anseende i den sv borgerligheten kunde förstärkas. Som principiell ministersocialist attackerades S av vänsterkrafter inom rörelsen. De elitistiska dragen i S:s tänkande befanns vara svåra att omsätta i praktisk politik.

S visade i ett teoretiskt arbete 1913 sin förtrogenhet med socialistisk ideologi, en sakkunskap med få motsvarigheter inom det parti han anslutit sig till. I riksdagsarbetet gjorde han sig till en början fördelaktigt gällande. Några socialpolitiska framstötar var välgrundade. Partivännen Erik Palmstierna (bd 28) har vitsordat hur arbetet inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen förstärktes genom S:s deltagande.

Som nationalekonom var S historiskt och sociologiskt inriktad, något som inte underlättade hans följande ambitioner. Den ämneskollega som stod honom personligen närmast var Knut Wicksell i Lund. Utomlands gick det inte heller som han önskade. En utlovad professur i Berlin omintetgjordes genom krigsutbrottet och en tillämnad i Köln efter kriget gick till en kvalificerad medtävlare. Första världskriget bröt även S:s politiska bana. Hans relation till de aktivister som tog Tysklands parti orsakade att han 1915 jämte Otto Järte (bd 20) och Yngve Larsson (bd 22) uteslöts från socialdemokraterna, en uteslutning som 1917 bekräftades av partiets kongress.

S:s ställningstagande i kriget betydde att han i ett nytt verk, Krig och kultur (1914–17), vände sig mot flera tänkare, vars idéer tidigare influerat honom. Så var fallet med Krapotkin som ehuru fördriven från hemlandet ställde sig på rysk sida. När kriget bröt ut förvandlades filosofer, som kunde förväntas stå fria från propagandans futiliteter, till oresonliga patrioter. Bergson beskrev det pågående kriget som en kamp mellan ande och materia, varvid Frankrike stod för anden och Tyskland för materien. Enligt den lika upp-bragte S förhöll det sig tvärtom. Begreppen kultur och civilisation, som S tidigare begagnat, fick en ny tillämpning. Hans andliga hemland Tyskland stod för djup och kultur, Frankrike blott för sterilitet och civilisation. Ellen Key framträdde som pacifist och hennes ståndpunkt rönte samma öde hos S. Pacifismen var mekanisk och kriget nyskapande. Krigets början betecknade slutet för den framstegsoptimism som S omfattat, och vid krigsslutet blev spekulerandet från krigsåren belastande, låt vara att det tenderade att snart glömmas bort.

S tog itu med ännu ett stort upplagt arbete, Världsåldrarna (1918-20). Mänsklighetens historia betraktades ur vad som var ett försök till socialpsykologiskt perspektiv. Men S förlyfte sig. Impulserna var disparata, och universellt giltiga resultat kunde inte nås genom litteraturstudier. Några recensenter ställde sig välvilliga, men verket blev fortsättningsvis obeaktat och torde ha bidragit till S:s vetenskapliga isolering.

När kriget var över betroddes S med medlemskap i den av regeringen Branting tillsatta socialiseringsnämnden. Han återinträdde i partiet 1922. I ett betänkande för nämnden om läget i England knöt S an till Ramsay MacDonald, ledare inom labourpartiet, som förespråkade en ekonomisk demokratisering ägnad att begränsa kapitalets makt. I ett sista dagspolitiskt inlägg, Demokrati och maktpolitik (1927), kommenterade S händelseutvecklingen i 1920-talets Europa i ordalag som några år efter hans bortgång 1929 kunde ha fört honom farligt nära de auktoritära idéer som då bröt igenom.

Som akademisk lärare hade S få elever. Med sina samhällsfilosofiska tankekonstruktioner övade han inflytande över några, bland dem Fredrik Ström, Per Nyström och Carl Arvid Hessler, som alla vittnat därom. Som kulturpersonlighet har S fängslande drag. Klassiska sociologer ute i världen har i S sitt sv motstycke.