Eugen Napoleon Nicolaus

Eugen Napoleon Nicolaus, Sveriges (till 1905 även Norges) arvfurste, f. 1 aug. 1865 på Drottningholms slott, d. 17 aug. 1947 på Waldemarsudde, Djurgården. Föräldrar: konung Oscar II och Sophia av Nassau. Hertig av Närke 1 aug. 1865; elev vid Beskowska skolan i Stockholm 1874–76; fanjunkare vid Andra (Göta) livgardet och Livreg:s husarkår 1 aug. 1881; mogenhetsex. å Stockholms-slott 26 jan. 1884; student i Kristiania s. å.; officersex. 20 dec. s. å.v underlöjtnant i Andra (Göta) livgardet och i Livreg:s husarkår s. d.; student vid Uppsala univ. 1885–ht. 1886; deltog i fälttjänstövningar i Västergötland 1886, i Uppland 1888; löjtnant i nämnda reg. 30 nov. s. å.; deltog i fälttjänstövningar i Skåne 1889; kapten och ryttmästare i nämnda reg. 27 april 1894, deltog i 3. arméfördelningens fälttjänstövningar i Västergötland s. å.; tjänstgjorde i högkvarteret under fälttjänstövningarna i Närke 1895; major i nämnda reg. 9 juli 1896 samt i Konungens norska garde 27 juli s. å.; överstelöjtnant i Göta livgarde och Livregementets husarkår 21 jan. 1902; överste där 19 jan. 1906. Konststudier för H. Gude, G. Saloman, 1880–83 för Gillis Hafström och 1885–86 för W. von Gegerfelt; resa till Italien, Egypten, Syrien och Konstantinopel 1885; konststudier i Paris (L. Bonnats och H. Gervex' ateljéer) 1887–89, för Hugo Salmson i Dalby, Skåne, somrarna 1887 och 1888; vistades upprepade gånger i Norge, bl. a. somrarna 1889 och 1890, på Balingsta sommaren 1891, på Sundbyholm sommaren 1893, i Italien 1892, 1894, 1897, 1898, 1903, 1906, 1920 (även i Grekland), 1921, 1922, 1923 och 1934, en del av somrarna på Tyresö 1894–1909; i beskickning till kejsar Alexander III :s begravning i Moskva nov. 1894; resor till London, Paris och Berlin 1896, till Paris och England 1900; bodde på Waldemarsudde 1893, inköpte Waldemarsudde 18 okt. 1899, en del av somrarna på gamla Waldemarsudde 1901–04, inflyttade på det nya Waldemarsudde 1905; ordf. i centralkommitténs för den till år 1897 bestämda allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm konstutställningsavdelning 7 juni 1895; i beskickning till konung Alfonso XIII:s kröning i Madrid april 1902; besök i Kiruna 1905 och 1912; i beskickning till konung Alfonso XIII:s bröllop i Madrid maj–juni 1906; fil. hedersdoktor i Uppsala 24 maj 1907; vistades i Dala, Västergötland, somrarna 1910 och 1911; fick galleriet på Waldemarsudde färdigt hösten 1913; vistades i Örberga (Ög.) somrarna 1913 och 1914; i beskickning till Baden 1914; inflyttade på Örgården, Örberga, 1915, sedan där på somrarna med vissa avbrott; besök i Finland 1925; vistades i Skåne somrarna 1931, 1932 och 1934 (Kivik), 1936 och 1937 (Simrishamn); upprepade besök i Frankrike, vistades där bl. a. 1936 i Provence (även i Spanien) och 1939. – Led. av Konstnärsklubben 1889, av Svenska konstnärsförbundet 1890. – RoKavKMO 1 aug. 1865; RKCXIILsO s. d.; StkNS:tOO s. d.; RDEO 1883; förste hedersled, i KrVA 1885, i VS s. å., i HA 1886, i VA s. å.; förste LSKS 1889; förste LMA 1895; KMstkVO 1897; OII:sJmt s. å.; R av Den norske Löve 1904; GVSbm 1906; OIISGmt 1907; Iqml 18:e storl. 1923; StkFinlVRO 1925; GV:sJmt 1928; förste hedersled. VVS 1941; innehade flera andra utländska ordnar. Konstnär (målare). – Ogift.

Av de fyra sönerna till hertigparet av Östergötland, från 1872 konung Oscar II och drottning Sophie, var prins Eugen den yngste, född 1865. Han var uppkallad efter sin faster, prinsessan Eugénie (se denna s. 662) och sin farmors far, Eugène de Beauharnais, kejsar Napoleons styvson, slutligen hertig av Leuchtenberg. Den svenske prins E. erhöll också bl. a. Napoleonnamnet. »Lille Ten» skildras som en frisk, glad och munter gosse. Dardel omtalar prinsens livlighet samt längre fram (28 jan. 1889), att han verkade »mindre tysk än sina bröder». Om E. som 24-åring skriver Dardel (28 jan. 1889): prins E. »har fina drag, profilen påminner om Carl XIV Johans men är mindre accentuerad». Att E. både i sin yttre typ och i sitt väsen mer än bröderna återspeglade dynastiens dubbla franska härkomst, är en iakttagelse, som flera gjort. Därav hans livlighet, hans starka temperament, som aldrig får glömmas, då man vill ha en rätt bild även av den mogne mannen och konstnären. Därom vittnade »de ivriga tonfallen» (A. Boëthius), då han i sin konversation kände sig engagerad, temperamentets avspegling i ansiktsfärgens höjning, då det kunde »koka över» inom honom, vilket skedde lätt nog. Just dessa sidor höja värdet av det, som eljest var det först och mest framträdande draget: hans harmoniska, lätt tillgängliga och älskvärda mänsklighet. Han blev en starkt utpräglad, självständig personlighet. I en kort och riktig formel har han betecknats som på en gång »hänsynsfull och åsiktsfast» (E. Wettergren).

Prins E. var en god brevskrivare, och de två volymer med sammanbindande text, som han utgav 1942 och 1945 (2:a uppl. 1946) under titlarna »Breven berätta» och »Vidare berätta breven» (nedan citerade som Br., 1, och Br., 2), äro av stort biografiskt värde. Till den fylliga bilden av prinsen bidrar också i hög grad den av G. Lindgren 1948 redigerade, av 22 författare utarbetade, innehållsrika minnesskriften »En bok om prins Eugen» (nedan citerad »En bok»).

Prins E. var starkt modersbunden. Han har själv i hög grad bidragit att ge en klarare bild av drottning Sophie. De framträdande dragen där äro, utom hennes sedan länge kända, frikyrkligt orienterade religiositet, sådana egenskaper som fördomsfrihet, nykter, saklig syn och ovanligt politiskt intresse, ett starkt rättspatos samt vidare sinne för särpräglade och originella människor. Det vackraste draget i drottningens och sonens vänskap är att denna, som varade livet ut, icke rubbades, då den unge E. började gå andra vägar än de av föräldrarna utstakade.

När E. började sin skolgång, hade familjen på grund av tronskiftet 1872 utbytt sin bostad i Arvfurstens palats mot kungaborgen. E. var först elev i Beskowska skolan, men blott åren 1874–76. Hans studier leddes sedan främst av läroverksadjunkten J. Otto von Friesen (d 1913), som även reste med E. utrikes, i Schweiz och till Heidelberg. Bland prinsens andra lärare var F. Schulthess, som 1884 berömde E:s »älskvärda karaktär» och karakteriserade honom som »mycket liberal och fransman till själ och hjärta» (Dardel, 3, s. 175).

Sin mogenhetsexamen avlade E. på slottet nyåret 1884. Han följde strax efteråt konung Oscar till Kristiania och inskrevs som student vid universitetet där; Yngvar Nielsen ledde då hans norska studier. Redan tidigare hade E. formellt inträtt vid Andra livgardet och Livregementets husarkår. Efter officersexamen dec. 1884 fick han sina fullmakter vid de två nämnda regementena, medan han först 1896 fick en vid konungens norska garde, då som major. E. deltog upprepade gånger i fälttjänstövningar (1886, 88, 89, 94, 95) men avancerade militärt blott till överste (1906). Ehuru E. aldrig kunde uppdriva något verkligt militärt intresse, var han som ung tilltalad av det militära kamratlivet med dess glada och friska sidor, liksom han var en intresserad, god och orädd ryttare. Han red på sina olika hästar under åren 1885–96 ej sällan i tävlingar och vann segrar i steeplechase och prishoppning; han skänkte hederspris till livhusarerna (Giron). E. vantrivdes dock alltmer med det militära. Ett halvt förtvivlat brev från Sannahed 1890 (5 maj) till modern vittnar om, att han kände sig som »humbug, då man ska låtsas lära andra saker, som man inte kan själv». År 1894 skrev han till drottningen, också från Sannahed, att »det är ett rent spektakel, att jag skall till att undervisa gamla förståndiga indelta gubbar». Han hade nu beslutat sig för att »säga ifrån», men först våren 1898 biföll kung Oscar hans anhållan att få sluta all militär tjänstgöring.

Prinsens »tant Eugénie» var den första, som uppmärksammade hans artistiska anlag. Prinsessan, vilken själv som konstnärinna stäckts av konvenansen (se nedan s. 664), uppmuntrade E. Under tvenne vintrar, då E. var med sin mor i Heidelberg 1876–77, fick han sin tidigaste konstnärliga utbildning. Ena året for han till Karlsruhe för att måla blommor för en »Frau Professor Schröter», det andra övade han sig för norrmannen professor Hans Gude i teckning. Prinsen fick hos denne framför allt ett starkt intryck av en högkultiver ad konstnärsfamilj och det allvar och den respekt, varmed Gudes betraktade konsten. Under skoltiden ritade E. klossar för professor Geskel Saloman samt studerade 1880–83 akvarellmålning för genre-och landskapsmålaren Gillis Hafström. Av denne lärde E. bl. a. att särskilja de olika trädens arkitektonik och lövmassornas särkaraktärer.

E:s första större utlandsfärd gick till Italien, Egypten, Syrien och Konstantinopel; han startade nyåret 1885 över Hamburg till Nizza och kom i februari till Florens. E. for sedan till Egypten, där han sammanstötte med sina äldre bröder Oscar och Carl, som kommo från Indien. Då prins Carl i april låg sjuk i Konstantinopel, kom konung Oscar dit; tillsammans med fadern besåg E. ingående staden. Prinsarna skildrade sen resan i »våra minnen», där E. skrev tre kapitel. Han berättade friskt om bl. a. besök hos beduiner och druser samt om en orientalisk fest i Damaskus med beduinhövdingar. Under färden målade E. akvareller; några äro reproducerade i boken.

Orientresan var en examenspresent. Hösten 1885 skulle allvaret begynna med universitetsstudier i Uppsala. E:s guvernör blev kungafamiljens gamle vän Gunnar Wennerberg. E. installerades i Prinsgården vid Bäverns gränd. Han skulle främst studera konst för C. R. Nyblom, statskunskap för O. Alin, historia för H. Hjärne, vartill kom en filosofikurs av E. O. Burman. Under vårterminen 1886 voro Nyblom, Alin och C. Annerstedt (historia) hans lärare. Nyblom gav sina lektioner i Prinsgården, men E. gästade också träget hans hem. Därigenom grundlades hans livslånga vänskap med denna familj och ej minst med professorskan Helena Nyblom, vars charmerande personlighet och fina intellekt inverkade på den unge prinsen. Han var redan nu känd för sin liberalism och kallades »röde prinsen». Oppositionslusten rörde även konsten. Medan Nyblom och Wennerberg ännu uppskattade historiemåleriet, fronderade professorskan och E. till förmån för nyare riktningar, särskilt de franska.

E. återupptog i Uppsala sina konststudier, nu för Wilhelm von Gegerfelt. Denne hade börjat som düsseldorfare, men efter Paris-och Italienvistelser övergått till ljusare färger. Han anordnade en liten målarskola på Uppsala slott med bl. a. E. och Gunnar G:son Wennerberg, landshövdingens son, som skulle läsa juridik men ville bli konstnär. Den senare lyckades övertala sin far att få fara till Paris. E. hade själv haft en period av missmod. Det var bekantskapen med opponenternas utställningar (jfr s. 645), som återväckte håg, tro och intresse. Den yngre Wennerbergs beslut blev också inspirerande. Vad som skrämde E. var tanken, att han – som landshövding Wennerberg sagt – kanske blott hade »prinsanlag». Efter moget övervägande fattade E. sitt beslut, som sen var oryggligt: att bli konstnär. I brev till modern avslöjade han detta. »Saken är nämligen den», heter det (29 april 1886), »att jag för min del beslutat att helt ägna mig åt målning, för att säga rent ut». Och nu ville han till Paris. Drottning Sophie gillade beslutet, var med på grundliga studier och, skrev hon (5 maj), »fruktar att Paris därtill blir bäst». Konung Oscar skrev bekymrade brev till Wennerberg d. ä. (S. Taube; A. Posse i En bok). Då denne och Nyblom förenade sig i att anbefalla prinsens förslag, gav kungen efter. Så sent som 1891 frågade kung Oscar Albert Edelfelt »på själ och samvete om jag tyckte han [E.] ägde verklig konstnärlig begåvning». Holger Nyblom, som fint skildrat Ers Uppsalatid (En bok), berättar om avskedsfesten 1886: Oscarsbal på Gillet för omkring 170 personer. Den civilklädde studenten med serafimerbandet tog farväl av åkademistudierna för att fara utrikes till ett nytt liv.

Prins E. började sin konstnärsbana vid tiden för en av de största omvälvningar, som förekommit i den moderna konstens hävder. Året 1885 var genombrottsåret i Sverige. Parissvenskarna anordnade då i Stockholm två utställningar, en på våren (Från Seinens strand), en på hösten (Opponenternas utställning), och det är redan antytt, att dessa utställningar återväckte E:s håg för och tro på sitt konstnärskall. Utställningarna presenterade tidens aktuella ideal: frilufts-måleriet och impressionismen. Opponenterna bildade 1886 Konstnärsförbundet. Ehuru prins E. genom sin ställning förhindrades att taga direkt engagemang i de olika ledande sammanslutningarna, lät han från början ingen sväva i tvivelsmål om, att det var på opponenternas sida han hörde hemma. Konstnärsförbundet hade utställning i Blanchs konstsalong okt. 1886, och E., som redan förut besett tavlor av Liljefors i dennes ateljé – såsom Posttidningen högtidligen tillkännagav – besökte den 10 okt. utställningen. Redan den 2 nov. kunde Posttidningen meddela en notis om E:s kommande Parisstudier (Gauffin).

I januari 1887 reste prinsen till Paris, där han som »Monsieur Oscarson» sällade sig till den stora skaran av unga konstadepter. Inte mindre än 46 svenska konstnärer hade man räknat där 1884, och inånga voro kvar, när E. kom; uppsalakamraten Gunnar Wennerberg d. y. var också där. E:s hem ordnades först hos dåvarande kammarherren och friherrinnan G. Celsing. På vägen ut passerade E. ett mindre tyskt hov och skrev: »Om någon är rädd jag skall bli för radikal i Paris, så låt mig för all del inte återkomma till något tyskt hov, ty där blir jag det säkert tio gånger mer». Parispressen uppmärksammade ankomsten, och visit gjordes hos republikens president. Småningom fick E. vara i fred, som han önskade. Han ville arbeta och arbeta hårt. Även här ute hade han att övervinna misstro, men från annat håll, kamraternas. Många av dessa ställde sig kyligt avvaktande, t. ex. Ernst Josephson. Då svenska kolonien anordnat en bal för E., skrev Josephson till Richard Bergh: »Det gläder mig, att du icke gick med på prinsbalen» (Strömbom, 1945, s. 260). Småningom besegrades motståndet, och E. slöt vänskap med bl. a. Hugo Salmson och särskilt med Bergh, som senare blev hans kanske mest intime vän.

Parisstudierna varade vintrarna 1887–89. E. började 1887 hos Gervex, om vilken han yttrar sig rätt kritiskt: han var ytlig och eftersträvade succés, ej fördjupning. E. hade först tänkt på Roll, som tog sin konst på allvar. Som lärare ansåg E. Bonnat bäst; han gav direkta uppdrag för att leda till observation av naturen och påvisade också generella lagar. Den, som anses ha betytt mest för E:s senare utveckling, var Puvis de Chavannes med sina rena och stilla lyriska stämningar. De mest betydande impressionisterna den tiden deltogo ej i Salongens utställningar. E. fick emellertid se en »selekt» utställning av impressionister och andra »verkligt moderna». De gjorde, ansåg han, »ett friskt och dugligt intryck». Beträffande E:s tavlor, som nedan nämnas, befinna de sig, då ej annat säges, på Waldemarsudde. E:s kanske bästa verk från Parisåren är hans »På balkongen» (1888), en figurstudie av friherrinnan Ulla Celsing, målad med graciös finess och äkta parisisk vårstämning. Det är en av E:s få figurframställningar.

På somrarna under dessa läroår 1887 och 1888 var E. hemma i Sverige och målade då i det skånska Dalby under Salmsons ledning. Dennes betydelse för E. blev, liksom Gegerfelts, av huvudsakligen teknisk art.

E:s brev från Parisvistelserna visa redan den brevstil han sedan behöll, med bl. a. en stillsam ironi. Då kammarherre R. Sager varit på besök och man gått på teatern, skrev E. till modern, att »pjäsen var mycket moralisk och tråkig, så att jag tror att Säger fick ett gott intryck av vårt liv här» (febr. 1888, Br., 1, s. 58). Följande höst besökte E. Théâtre Lyrique, då lampkronan föll ned och dödade den, som satt bredvid honom. Prinsen undslapp med förskräckelsen och ett mindre sår i huvudet. Då föräldrarna lade religiösa synpunkter på händelsen, skrev E. i brev: »Jag tror det är mera välsignelse med att hysa en övertygelse, den må vara aldrig så bristfällig, som man arbetat sig till själv, än en så att sågandes konventionell religion, därför att flertalet har den». E. var »långtifrån att tro» sin åsikt vara den enda rätta, »nej, jag aktar lika högt varje annan övertygelse som blott är ärlig och tillfredsställer». Och han tillfogade: »Jag tror visst inte att min övertygelse nu är klar och färdig. Det hoppas jag till och med att den aldrig måtte bli, utan att livet ständigt kommer att giva mig nya uppslag, nya synpunkter». Dessa uttalanden äro karakteristiska för E. sådan han förblev livet ut. Han erkänner själv som äldre (1904, Br., 2, s. 86) sin »bristande förmåga av skolat tänkande», men behöll alltid sin lyssnarpost inför livet och skeendet och sökte att ärligt och självständigt ge form åt personliga erfarenheter.

Under detta andra Parisår studerade E. genre- och historiemålning för Gervex. Hur han reagerade kan man se i ett senare brev (1889, Br., 1, s. 82): »Det skulle verkligen vara ett nöje, att visa gubbarna på Rörstrand huru en vas skall dekoreras. De kunna vara lugna för ätt det åtminstone inte är med Gustaf Adolfs död eller dylika historiska bilder!» I maj 1889 öppnades världsutställningen i Paris. I ett av svenska avdelningens mindre rum hängde på en blygsam plats tre små studier av en debutant – det var E. Han var redan nu klar över, att landskapet var hans fack. För närmare studier rörande E:s konst hänvisas till den omfattande konsthistoriska litteraturen härom. Den inledes, efter några smärre studier, med Axel Gauffins monografi 1915 om »Konstnären prins Eugen» (ny, tillökad uppl. 1947) och är sedan fortsatt av bl. a. Asplund, Fåhraeus, Hedberg, Hoppe, G. Johansson, Lindgren, Pauli, Silfverstolpe och Wettergren.

Hemkommen bosatte sig E. med prins Carl i Arvfurstens palats. Ateljé åter hyrde E. vid Valhallavägen 25 (nuv. nr 116), senare vid Västra Trädgårdsgatan (ovanför nuv. Blanch's restaurant). Nittiotalet blev ej blott E:s genombrottstid utan också en av höjdperioderna i hans måleri. Detta sammanhänger med kulturbakgrunden i det dåtida Sverige. E. hade våren 1889 med jubel hälsat Heidenstams första diktsamling (Br., 1, s. 83). På världsutställningens svenska avdelning saknade E. något av den särpräglade nordiska ton, som han förnam i de danska och norska salarna (Br., 2, s. 25). E:s parismåleri var ett löfte men inte riktningsgivande för hans framtida konst. Denna hänger i stället samman med 90-talets litterära renässans och romantik, med dess levandegörande av det svenska. Staffan Björck har berört förhållandet i sin Heidenstammonografi (1946, s. 46 ff.). Där citeras (s. 39) R. Berghs principuttalande: opponenterna kände »ett begär att fördjupa sin konst genom beröringen med den natur och det folk som de själva tillhörde lika innerligt och organiskt som grenar och kvistar på ett träd tillhöra trädet». Det är emellertid intressant att se, att unionsprinsen börjar sitt romantiska landskapsmåleri i Norge. Drottning Sophie var sommaren 1890 i det norska Valdres. E. målade där »Månuppgång i Valdres». Redan dess mörka kolorit skilde den från det franska måleriets blonda toner (Lindgren) – den betecknar inledningen till E:s nordiskt-lyriska landskapskonst. Brytningstiden hade börjat med dragkamp mellan 80-talets franska impressionism och realism samt 90-talets dekorativa stämningsmåleri. Realismen präglar E:s bild från kåkarna på Söder i Stockholm, »Kvastmakar-backeri» (1890), liksom även den 1891 vid Balingsta i Huddinge tillkomna »Våren», en sörmländsk skogsbacke med björkar och otaliga vitsippor. Ändå ger den sistnämnda samtidigt ett lyriskt helhetsintryck. I Balingsta målade E. även »Insjön» (Nasjonalgalleriet, Oslo), som har annan karaktär, ett skymningslandskap med en utsikt målad som i ett enda svep (Lindgren). Med Heidenstam sammanträffade E. personligen 1892, då E. var sysselsatt med att i Solnaskogen måla den tavla, som fick namnet »Där skogen glesnar», ett vinterlandskap med höga raka furustammar. E. har själv berättat (Mårbacka och Övralid, 2, s. 299), att han hade i tankarna slutkapitlen om Hans Alienus' hemkomst – Heidenstam gav spontant uttryck åt samma association inför tavlan. Deras vänskap karakteriseras av E. nära fyrtio år senare i brev till Heidenstam så, att »vi tyckte tillräckligt lika och tillräckligt olika om livets företeelser». E. målade 1892 även en annan skogstavla, »Skogen» (Göteborgs Konstmuseum) vid Fjällskäfte i Södermanland. Bakom denna tavla, liksom en del andra motiv (t. ex. »Popplarna», 1893), ligger även inflytande från den då så uppskattade Böcklin (jfr Gauffin, s. 29 f.). Nittiotalsmåleriet sökte att lyriskt-monumentalt skildra ett stämningslandskap, där tonvikten låg på helheten och allt inriktades på att befordra intrycket av denna.

Det landskap, som i särskild mening skulle bli konstnären prins E:s, var inte det slutna barrskogslandskapet, utan kulturlandskapet med »den öppna, aristokratiska lövängen» (Silfverstolpe). Det första mästerverket här, »Det gamla slottet», skapades 1893 vid Sundbyholm, nära Torshälla. Motivet var det forna slottet (då magasinslänga) från Carl Carlsson Gyllenhielms tid, således ett historiskt monument (Gauffin). Med mästerlig komposition gestaltade E. sin tavla, fritt omdiktande ett givet motiv. Centralt blir verket genom, för att begagna ett Berghs principuttalande, »den outgrundliga och gripande vävnaden av minnen, av aning och inbillning». Samma år, 1893, kom prins E. tillfälligt för första gången till Tyresö; från året därpå hade han sommarbostad där ute och återvände så gott som regelbundet varje sommar fram till 1909. Det var genom familjen Nyblom, i vilken Teodor Lundberg 1893 gifte in sig, som E. kom dit. Påpekas bör beträffande prinsens stil vid denna tid – hans »jämvikt och harmoni» (Hoppe), hans klassiskt rena formkänsla och intresse för komposition – att han år 1892 ånyo hade besökt Italien och fått beröring med antiken, ehuru hans antikintresse, från början ganska svalt, senare undergick en stark förändring. Hans »latinska klarhet» och »känsla för fasthet och gratie» voro väl även arv efter romanska förfäder (Hoppe). I Tyresö skapade E. under den långa följden av år några av sina bästa verk, såsom »Vårsol på ängen» (kolteckn. 1894, olja 1926), vidare »Glimmande fönster» (1895), hans trolska skildring »Sommarnatt» (1895; Nationalmuseum; oljeskiss på Waldemarsudde) samt främst »Molnet» (1895; Göteborgs Konstmuseum; replik 1896, Waldemarsudde). Sistnämnda målning, en av E:s mest kända och beundrade, är en apoteos över »den svenska sommardagens mättade ljus». Motivet är visserligen taget vid Tyresö men blott som inspiration och sedan fritt gestaltat som »något av en personlig bikt», »en naturdyrkare, en lyriker ger något av sig själv» i denna harmoniska, »ödmjuka hymn till naturens mäktighet» (Lindgren). E:s stämningslandskap från 90-talet behålla samtidigt realism i tekniken, och inte utan tillfredsställelse antecknar E., att han 1898 fick beröm för sina korrekta molntavlor av meteorologen professor Hildebrandsson (Br., 1, s. 249) och hade nytta av diskussion med denne om moln-strukturerna. E:s rika 90-talsalstring tonar ut med den under decenniets sista år målade stora bilden av »Stockholms slott» (Stockholms nation, Uppsala), utförd för den svenska paviljongen å världsutställningen i Paris 1900. Den mäktiga kungaborgen, en symbol för »det öppet ärorika i svenskt lynne», blir här dominerande, en »nattsymfoni, där rörelsen i vattnet och i de spökvita måsvingarna kontrasterar mot byggnadsblockens majestätiska vila» (Silf verstolpe). E. börjar härmed sin roll som en av stockholmsnaturens stora skildrare.

När den unge prins E. 1889 återkommit från studieåren i Paris, hade konstakademien som erkänsla »för denne furstes intresse och offervillighet för skön konst» invalt honom till förste hedersledamot. Som sådan tog han inträde den 26 okt. s. å. I Dardels dagböcker kan man avläsa den reaktion, som de ännu härskande konservativa konst-kretsarna kände inför den från början för nymodigheter misstänkte Närkehertigen. Först var man rätt belåten. Året därpå (nov.) skriver Dardel: »Prins E. gör sig populär bland de yngre konstnärerna, med vilka han far till Lidingöbro eller Stallmästargården för att spela käglor». På en middag hos prins E. den 20 nov. 1890 sade kung Oscar om sonen: »Ehuru han och jag äro av motsatt smak rörande tavlor, trivs jag med pojken». Vid en kungamiddag (17 dec. s. å.) uttalade sig majestätet rätt deciderat i konstfrågor, »påverkad av sin son E.», skriver Dardel, beträffande diverse reformer, bl. a. borde hela förberedande elevklassen flyttas från akademien till Tekniska skolan. Under de närmaste åren efter sitt inval i konstakademien ända fram till 1908 deltog E. tidvis livligt i dess sammanträden. »Till namnet var han hedersledamot, till gagnet arbetande ledamot» (Tengbom). Han mottog plats i valnämnden och var en av akademiens delegerade i den statliga konstinköpsnämnden. I diskussionerna om nytt reglemente för akademiens läroverk stödde han de förslag, som G. Cederström 1891 och T. Lundberg 1896 framlade och vilka på vissa punkter upptagit opponenternas krav. Motionerna nedvoterades i akademien, men E. visade det oaktat fortsatt intresse för denna reformfråga, då den efter tio år åter fördes på tal och 1908 partiellt löstes.

Sommaren 1891 blev det konstutställning i Göteborg, öppnad av E. den 15 juni. P. Fürstenberg, som uppträdde som de yngres beskyddare, höll tal till E., som svarade men »visade sig väl partisk» för den unga impressionistriktningen. Våren 1893 ville E. till Nationalmuseum skänka Josephsons »Strömkarlen» – enligt Dardel (17 mars) »en dåres verk» – gåvan refuserades också i april, och tavlan behölls som bekant av E. själv, som mottog museets avslag med verklig vrede. E. blev 1895 ordförande i centralkommitténs för konst- och industriutställningen i Stockholm konstutställningsavdelning – det avsåg regeringsjubileet 1897. Hur man i mot prins E. sympatiska kretsar såg på honom vid 1890-talets mitt har man ett gott exempel på i brev av grevinnan Gunhild Posse, född Wennerberg. Hon skriver (okt. 1894): »Prinsen var mycket trevlig och snäll, som vanligt – både glad och allvarlig. Jag tycker verkligen så bra om den söta gossen. Det är alltid roligt att vara tillsammans med människor, som ha sin tankegång för sig, även om den ibland råkar gå i en annan tonart än ens egen. Jag tycker att vad som är bäst hos E. är den inneboende poesi som man ständigt möter, då man kommer honom litet närmare. En smula omogen och överdriven är han ju. Ibland tycks han också – efter vad jag hört – vara inte så lite självsvåldig. Men för att vara en så ung herre (och till på köpet väl ganska bortskämd) tycker jag trots allt att han är ovanligt innehållsrik – en människa! Det är väl konstnärssjälen...» (A. Posse, I begynnelsen, s. 166). Innerst fanns hos E. mycken isolering, osäkerhet och svårighet att finna sig till rätta. För Helena Nyblom (1893, Br., 1, s. 148) öppnade han sig: »Det är nog inte det att jag saknar tro på mig själv som ni säger. Jag är ganska övertygad att jag har rätt stora möjligheter att göra något bra. Men jag känner mig för närvarande ur led på något sätt, husvill i världen, om jag ska använda ett så stort ord. Jag har ju länge arbetat på att komma loss från mina gamla levnadsförhållanden, och där blir jag nog aldrig på samma sätt hemmastadd igen. Och i de nya blir jag ändå alltid främling. Jag hör inte riktigt dit, känner som jag trängt mig på, inte alls ovälkommen men ändå inte självskriven. Mitt umgänge där blir i alla fall mer eller mindre konstlat, jag måste så att sågandes nästan stjäla mig till det». Konflikten blev aldrig helt löst, därför att den var olöslig. Prins var E., prins förblev han alltid, också till sin natur. Men den kontinuerliga spänningen mellan två miljöer gav honom samtidigt liv och kraft, den bibehöll på båda hållen en klarsynt kritisk observationsförmåga samt möjlighet att verka på olika plan. Lättare blev hans liv i varje fall, när han fick eget hem, Waldemarsudde. Men vägen dit gick över en tid av lidande och sjukdom.

Prins E. fick, som han skrev, en tid sin »mekanism i baklås», börjande med lungsäcksinflammation. Han fick okt. 1900–maj 1901 söka sanatorievila på Riddarhyttans bruksboställe i Västmanlands skogrika bergslag. Likväl kunde han på sommaren flytta ut till Waldemarsudde på Djurgården. Den 18 okt. 1899 hade E. förvärvat området. Redan i början av decenniet hade han upptäckt platsen, hyrde först det gamla huset där för att sen förvärva det hela. Han tillträdde nyårsdagen 1900. De praktfulla terrasserna anlades, trädgården omdanades, träd planterades, bl. a. popplarna vid stranden – »näst efter konsten tror jag blomster är min största glädje», skrev E. 1901 (Br., 2, s. 65). Samtidigt visade E. mycken pietet mot den äldre anläggningen och platsens ursprungliga natur, lövängens. Han beställde sitt hus av tidens ledande arkitekt F. Boberg, och det byggdes 1903–05. Även andra byggnader tillkommo, och 1913 uppfördes efter E:s ritningar galleriet, tillbyggt 1945. Under årtionden fullkomnade och smyckade E. detta hem, som han gästfritt öppnade för många.

E:s intressen sträckte sig vida. I minnesboken 1948 har O. Ottelin skildrat honom som folkbildningsman, medan Lilli Zickerman och E. Cederberg berättat om hans insatser för hemslöjden. Knut Kjellberg förde honom till folkbildningsarbetet. Redan 1902 var E. ordf. i kommittén för sommarkurser i Stockholm. När Folkbildningsförbundet kommit till stånd följande år, blev E. i april 1904 dess hedersordförande och kvarstod i 35 år. Redan E:s namn bidrog att skingra misstro mot förbundets strävanden, men därtill nedlade han ett stort personligt arbete för dess verksamhet. I Föreningen för svensk hemslöjd blev han ordf. redan från dess grundande 1899 och kvarstod till sin död. Det var bl. a. på hemslöjdens område, som han mötte friherrinnan Henriette Coyet på Torup, med vilken han slöt nära vänskap.

I styrelsen för Liljevalchs konsthall i Stockholm var prins E. med redan från starten och fungerade som ordförande i styrelsen från nyåret 1915 till 1945. Då Föreningen Konstnärernas vänner stiftades 1937, blev E. ordförande och kvarstod som sådan till sin död. På alla dessa ordförandeposter nedlade E. ett mycket värdefullt arbete.

Politikens fält kunde prins E. genom sin ställning icke i egentlig mån beträda. Han hade emellertid här stora intressen, liksom han här upplevde många besvikelser. Prins E. var till hela sin läggning liberal i gammaldags mening. Till T. Fogelqvist (29 febr. 1932; Br., 2, s. 307 f.) skrev han, att liberalismens, mellanpartiets, uppgift var, att »i tid klargöra vad som är utlevat och som därför måste offras och vad som har livskraft, har framtiden inom sig, vad som har värde eller i alla fall bör hava det även för längst gående nydanare och som därför måste bevaras». Man borde »gå vägen framåt på en gång hänsynslöst och hänsynsfullt». Att prins E. därtill var demokrat, är riktigt, blott man ej pressar ordets mångskiftande betydelse för mycket.

E:s politiska ställning var svårast beträffande utrikespolitiken. Han sändes upprepade gånger till utländska hov – t. ex. Moskva 1894, Madrid 1902 och 1906 – för att representera vid begravning, kröning eller bröllop, men därmed var hans yttre politiska roll slut. Självfallet råder skillnad mellan dem, som ha att verka under avgörande offentligt ansvar i en utsatt politisk situation, och en person som prins E., för vilken det gällde betygande av sympatier eller antipatier eller filantropisk verksamhet. När E. 1913, under spänd svensk-rysk situation, satte sig i spetsen för upprop för de svenska Runöborna, varnade Brändström i S:t Petersburg bestämt utrikesministern Ehrensvärd att låta uppropet inflyta i pressen (Sv. tidskr., 1948, s. 626). Av unionsgrälet led E. mycket. Han var den mest norsk-orienterade av kungafamiljen, förstod norska synpunkter, besökte upprepade gånger Norge, beundrade dess natur och kultur, blev nära vän med norska konstnärer, särskilt Erik Werenskiold, och skrev ibland till denne på norska. Prinsens breveditioner ge värdefulla bidrag till unionskrisens långa lidandeshistoria. Ironin ville, att när prins E. fick höra om den norska revolutionen 7 juni 1905, var han på väg till Mea för att prova en ny norsk officersuniform. I dragkampen om kung Oscar arbetade drottning Sophie och prins E. för försoning med Norge, medan en aggressivare linje hölls av kronprins Gustav, prins Carl och tyske kejsaren (F. Lindberg, s. 155 f.). Prins E. led dubbelt under slutkrisen, dels därför att hans synpunkter och sympatier missförstodos och förvredos – han har ett beskt uttalande (Br., 1, s. 327) om sättet för lösa opinionsbildningar – dels därför att det ju gällde bl. a. hans far och att han fann sättet för upplösningen bryskt. Så mycket gladare var han över den fredliga skilsmässan och berömde K. Staaffs roll därvid, ehuru Staaff eljest var eller blev en person, som han inte tyckte om. Beträffande tronen i Norge var det varken från norskt eller svenskt officiellt håll fråga om kandidatur för E., redan därför att han var ogift. Justitieministern G. A. Berg skrev därtill i sin dagbok 2 aug. 1905, att kronprins Gustav i statsrådskretsen uttalade angående tronkandidater, att »prins Eugen är artist och fritänkare» och »kunde sålunda icke gärna komma i fråga» (Karlstadkonferensen 1905, utg. av Wåhlstrand 1953).

I inrikeskrisen febr. 1914 var E:s ställning mer utsatt. Han skrev i jan. till C. A. Ossbahr, att »rent ut sagt är jag mycket orolig för det stora talet» (Br., 2, s. 118). Men med den lojalitet han som prins och bror alltid behöll gentemot konung Gustav, stod han vid dennes sida på borggården, både vid böndernas och studenternas uppvaktningar. Att E., ehuru han fann bondetåget »ganska gripande» (Br., 2, s. 120), ogillade kungatalets formulering, var emellertid känt i politikerkretsar (Palmstierna, s. 20). Nämnas bör, att drottning Sophie dött 1913; därmed sinar den givande källan av sonens brev till henne.

E:s konstnärliga verksamhet under det nya seklet fördelar sig på rätt olika perioder. Hemmet på Waldemarsudde blev utgångspunkten för honom som intensiv stockholmsskildrare. Där hade han, som han skrev till Carl Larsson, »solglitter och bergknallar och ekar och så har jag Stockholm inom synhåll». Och han fortsätter: »Du tror visst, att du tycker mest om Stockholm utav alla människor, men ser du det är jag som gör det» (Br., 2, s. 72). Till E:s motivkrets där hör både Djurgårdens pastorala park, de vita båtarna som glida förbi dag och natt samt klippor och fabriker på södra landet. Det var inte det mot havet vettande skärgårdslandskapet E. skildrade utan den inre, mjukare, vänligare, idylliska delen (Gauffin 1912, Johansson). En av hans målningar bär det signifikativa namnet »Den vita båten» (1906, Statens museum for kunst, Köpenhamn). Prins E. blev emellertid samtidigt i eminent mening en reseprins, både inrikes och utrikes. Talrika och långa färder gingo till Italien, fint och roligt skildrade både av E. själv och av hans kamrat från flera av dessa resor Georg Pauli. År 1920 besökte E. Grekland, 1927 Egypten tillsammans med sina gamla vänner friherre och friherrinnan C. G. von Platen och norske riksantikvarien H. Fett, 1936 Spanien och Sydfrankrike samt 1939 åter Provence. Flera av hans vänner i Konstnärsförbundet hade skapat egna konstnärliga svenska landskapsdomäner. Prins E. åter blev, efter perioden med de mer symboliskt-lyriska stämningslandskapen – vilka visserligen i hög grad inspirerats av Tyresönaturen – en upptäckare i tur och ordning av flera olika nya landskapliga skönhetsvärden också utanför Stockholm och stockholmstrakten. Det gäller här särskilt slättlandskap i olika former, studerat och återgivet från västgötska, östgötska eller skånska utgångspunkter. Härvid bör också påpekas, att E:s hela måleri undergår en stark förändring under slutåren av seklets första decennium. Han rensar bort de mörka färgerna från paletten, samtidigt som han strävar mot nya formideal och stora dekorativa arbeten leka honom i hågen (Lindgren). I 1901 års produktion, en av E:s finaste »årgångar» (Silfverstolpe), dominera ännu sådana motiv som i »Det stilla vattnet» (Nationalmuseum) och »Nattmoln» (Thielska galleriet), medan E. omkr. 1910 på nytt »träder ut i det strålande dagsljuset» med »soldruckna färgstudier» (Johansson). Under italienska resan 1894 hade Pauli börjat intressera E. för freskomåleri, och de studerade tillsammans denna teknik, särskilt i Florens. Studierna intensifierades, då E. 1897–98 var över vintern där och på andra platser i Italien. I Florens kopierade E. bl. a. fresker av Gozzoli (Pauli, 1925, s. 44). Hemkommen målade han 1898 skisserna till sina ljust idylliska »Hagastämningar», utförda (i hartsfärger på uppspänd duk) s. å. som dekoration i Operans kungliga foajé. År 1897 hade Föreningen för skolornas prydande med konst bildats på initiativ av Carl G. Laurin – det var programmet att demokratisera och popularisera konsten. E. erbjöd sig genast för en dylik uppgift och målade så »Den ljusa natten» (1898, på väv) för Norra latinläroverkets i Stockholm ljusgård. Detta betecknade ett avgjort framsteg i rent dekorativ riktning. För samma läroverk utförde E. »Sommar» (likaledes på väv 1904, förstudie 1902) i absiden i skolans aula. Det dröjde därpå till 1909, innan E. återupptog sin dekorativa verksamhet. Det blev hans första freskomålning, den ypperliga »Rimfrost», i Dramatiska teaterns kungliga foajé. Han fortsatte 1910 med den starkt stiliserade fresken »Solen strålar över staden» (Östermalms läroverks trapphus), med »i monumentalt syfte genomförd nedtuktning av naturformerna», men kanske litet torrt formspråk (Silfverstolpe). Vänskapen med Hjalmar Lundbohm ledde till, att E. 1912 förärade Kiruna kyrka en altarbild (oljemålning på duk fastsatt å fristående mur). Då en religiös figurkomposition låg utanför E:s register, gav han bilden formen av en naturhymn med sol över en mänskotom arkadisk nejd – en ljusvision för den nordliga Kirunatrakten.

Somrarna 1910 och 1911 vistades E. på Dala gård i Västergötland, där han började sina slättstudier, som sedan fortsattes i det östgötska örberga utanför Vadstena. Där byggde han 1915–16 efter egna ritningar Örgården. Han målade nu på 1920-talet molnlandskap med mäktiga ljusknippen ned mot slätt och vatten. Emellertid orsakade intresset för de dekorativa uppgifterna, att E. tog kontakt med en dåtida modernisthövding, kubisten André Lhote 1912–13. E. skriver 1901, att »sin teknik skall man skapa ny för varje nytt motiv» (Br., 2, s. 66). Då E. inte, som andra konstnärer, behövde sälja tavlor för utkomstens skull – han tog heller inte betalt för vad han utförde i teatrar, skolor och kyrka – var följden den, att han samlade kring sig det mesta av sin produktion, vilket gav honom tillfällen till jämförelser. Då han 1903, på Zorns förslag, utställt tillsammans med denne, skriver E.: »Jag lärde mig en hel del av utställningen. Mina saker klinga ej så starkt som de borde; de behöva därför inte skrika blått som Eugéne Janssons» (Br., 1, s. 293). Genom aulatavlan (1902–04) fick han »en ny syn på naturen» och, heter det, »skall nu börja måla på helt annat sätt» (22 maj 1904; Br., 1, s. 309). De kubistiska studierna hos Lhote 1912–13 buro frukt i hans arbete 1916–23 med freskerna för Stockholms stadshus i »Prinsens galleri» och »Lilla kollegiesalen». För galleriets långa vägg bakom en kolonnad valde E. en stor, fortskridande utsikt över Stockholm, med träd, vatten och båtar. Han hade nu lämnat all naturalism, och kartongerna, daterade 1917–19, visa en omformning av verkligheten i kubiserande riktning. Dessa arkitekturlandskap äro målade i urbinofajansernas färgtoner, således under påverkan från E:s italienresor, med en knapp färgskala av tung, monokrom karaktär: grönt som i ärgig koppar, blågrått, djupviolett och guldbrunt. Prins E., som eljest ej var nydanare, har som monumentalmålare i varje fall gjort en banbrytande insats, då han vågat välja rena naturframställningar som ämne för sina stora dekorativa uppgifter; hans natur är dock alltid kulturlandskapet, präglat av gammal odling och traditioner. Bakom detta E:s monumentalmåleri ligger det gamla inflytandet från Puvis de Chavannes, medan hans koloristiska frigörelse säkerligen beror på kontakt med Lhote och yngre svensk expressionism. Under senare år frångick E. mellanperiodens starkare färger och lade an på en mildare och ljusare färgverkan (Hoppe, s. 50). I de krävande stadshusfreskernas storslagna hyllning till stockholmsnaturen visar E:s dekoration en imponerande arkitektonisk struktur. Först 1933 åtog sig E. ånyo en dekorativ uppgift, då han målade »Terrasstrappan, Drottningholm» i oljetempera på mur (Kalmar läroverk). I samma teknik utförde han »Skeppsbron» (1935, Stockholms högskolas kårhus) och avslutade sin verksamhet som monumentalmålare med två fantasikompositioner: »Minnenas land» (1938, Göteborgs konserthus) – en klassisk landskapstyp – och »Kopparormen» (1939, Karolinska sjukhuset) med reminiscenser från grekiska och provencalska berglandskap.

E:s stafflimåleri fortgick under sommarvistelser i slättlandskap eller utrikes. Från Östergötland övergick han till Österlen i Skåne, där han t. ex. i »Backarna mot Brösarp» (oljetempera 1931) uppmärksammade den egenartade landskapsformation, som på sin tid fängslat Carl August Ehrensvärd. Somrarna 1931, 1932 och 1934 bodde prins E. i Kivik, 1936 och 1937 i Simrishamn. Under sommarresor till Italien 1920–24 målade E. en mängd små, med sprakande målartemperament utförda impressionistiska dukar (Lindgren). En rad små naturalistiska och intima landskapsutblickar, såväl bilder från utlandsresorna (bl. a. från Rom) som från Sverige, målade E. sedan slutet av 1920-talet i gouache, en teknik som han mästerligt behärskade. De andas en omedelbar målarglädje och en kärleksfull naturinlevelse (Lindgren). Nämnas bör att E. arbetade också inom konsthantverket. Han ritade sålunda pjäser i silver och keramik, liksom smycken och möbler.

År 1925 hade prins E. fyllt 60 år men behöll ännu länge sin ovanliga vitalitet. Icke minst under 1920-talets slut och 30-talets början var han en ofta sedd gestalt i stockholmskt sällskapsliv. I sina memoarer (1952) har Karl Gerhard från denna E:s period givit glimtar av prinsen; nedan lämnas några referat och citat härur. Prinsen umgicks under denna tid livligt i bl. a. greve Carl Bondes och hans maka, Ebba Bondes, född Wallenberg, hem. Grevinnan förmådde E. att utbyta sina »manschetter om halsen» mot låga kragar och att raka av sitt skägg. »Innan jag träffade Ebba vågade jag aldrig vara fräck», skall E. ha yttrat, då hennes 40-årsdag firades med nattlig utflykt i skärgården på Waxholm II år 1936, och memoarförfattaren kommenterar yttrandet så: »Med fräck menade han att han tidigare inte ansett det passande att med en vässad replik göra ett instick i konversationen. Det vågade han nu», liksom han »ägnade sig åt ett muntrare sällskapsliv än förr». Det hör till E:s karakteristik, att »ordet fräck, uttalat med det gutturala bernadotteska r-et, lät i hans mun nästan rörande» (ibid., s. 220). Under dessa årtionden blomstrade också sällskapslivet på Waldemarsudde, där E. var som en »solros» i den kultiverade blomsterprakten. Där uppträdde, heter det, ett »förnämt och brokigt följe», och det roade E. att blanda »hovfolk och gycklare». Dessa memoarer betona emellertid samtidigt de drag hos prins E., som så många iakttagit. Han var »i hög grad en furste att förlita sig på. Men han glömde aldrig att han var en kunglig person. Ovanför en viss gräns fick inte intimiteten gå, kronan åkte på med en väldig fart, när den kungliga värdigheten var i fara». Vid bedömandet av prins E. som konstnärsgestalt bör därtill betonas, att han t. ex. som resenär var motsatsen till en slarvig bohem – han var i stället klar, bestämd och systematisk, när det gällde att göra upp program (Pauli).

Redan 1925 hade E:s nära vän Carl Anton Ossbahr avlidit. Prinsen skattade honom högt, trots hans skarpa tunga. Men Ossbahr hade också en ovanlig bildning, smak och kvickhet, som – för de få han unnade det – blev en verklig vederkvickelse. Under hans senare år talades E. och han dagligen vid, i varje fall i telefon (Br., 2, s. 258). Bland andra, här inte förut nämnda vänner må anges konstnären Viggo Johansen med maka från Danmark samt från Norge på senare år särskilt Harry Fett. Prinsens tjänstgörande hovmarskalk frih. Rolf Cederström dog 1933 och fick ingen efterträdare. De gamla konstnärsvännerna gingo bort den ene efter den andre på 1930-talet; Richard Bergh hade dött redan 1919, Zorn 1920, Oscar Björck gick bort 1929. Gamla professorskan Helena Nyblom hade prinsen fått behålla som vän ända till slutet 1926. På hennes 80-årsdag 1923 skrev E. (Br., 2, s. 229 f.), att han önskade hon vore kry och kunde dansa, »men Helena är ju dansant till sinnet och det är i alla fall huvudsaken». Uttalandet karakteriserar även brevskrivaren. Av yngre vänner från gammal tid stod under senare år Amelie Posse prinsen nära och har också givit många fina bidrag till bilden av honom. För hela den kungliga familjen kom människan prins E. att med åren betyda mer och mer.

Vid 1930-talets början hade E., efter ett mångårigt uppehåll, återknutit de inre förbindelserna med konstakademien. Han har därom yttrat, att han nu kände sig mer hemma i akademien än tidigare, då han likväl oftare besökte sammankomsterna – »men det hade varit därför, att det då behövdes opposition» där. Föryngringsprocessen i akademien stärkte känslan av förståelse. E. fann nya vänner, med vilka han kunde »byta heta tankar som förr med de saknade vännerna från ungdomsåren» (Tengbom). År 1925, då E. framträtt med sin stora utställning, överlämnade akademien till honom sin högsta utmärkelse, Tessinmedaljen i guld.

Andra världskrigets tragiska period bröt in. Prins E:s starka rättskänsla upprördes redan före krigsutbrottet av våldspolitikens metoder, var än de visade sig genom förföljelser mot oliktänkande och förtryck av olika slag. Inför den för Sverige och Finland särskilt ogynnsamma kombinationen Ryssland-Tyskland kunde han, som Emil Zilliacus berättat (En bok, s. 124 ff.), visa bitterhet över sin maktlösa position. E. skrev sålunda efter vinterkrigets slut till Zilliacus: »De s. k. tvingande förhållanden som bestämt vårt uppträdande har grämt mig mycket, men jag lär ju ej begripa sådana saker». E. var i själva verket en »lojal frondör». Karl Gerhard omtalar, att då han vid en lunch på Waldemarsudde 1941 riktat en anmärkning mot en konung Gustavs åtgärd, tog prins E. efter måltiden honom med i parken och upplyste, att saken skett på regeringens anmodan, »så du skall inte vara ond på kungen för det», en »lektion i takt och god ton», given med ett vänligt leende. Amelie Posse berättar ett liknande drag, då en politisk beskyllning med orätt riktats mot kung Gustav, men denne för prinsen omtalat rätta förhållandet. E. sade därom bl. a.: »Det är svårt nog ändå att vara kung i såna här tider» (»Åtskilligt kan nu sägas», s. 413). Prins E. verkade mycket för att rädda och hjälpa de världspolitikens offer, som man kunde nå eller som sökte sig till Sverige, och han dolde inte sin avsky för våldets manifestationer; han har klart framlagt sina synpunkter i »Vidare berätta breven». Under krigsåren förmedlade han ofta brev mellan personer i de krigförande länderna. För svensk opinionsbildning och svensk hjälpverksamhet under andra världskriget har prins E. och Waldemarsudde betytt mycket.

Som konstnär återgick prins E. på gamla dagar till mindre format och målade ännu som 80-åring förbluffande friskt. Det är ännu för tidigt att utöver vad som sagts fälla ett helhetsomdöme om honom som konstnär. Själv skrev han, att »det är endast god konst som växer i minnet», och »man vet så litet om vad ett konstverk är värt, förrän det blivit hundra år». Vad som aldrig kan diskuteras är intrycket av honom som en äkta, målmedveten konstnär, som genom ett intensivt arbete och därvid förvärvad utomordentlig kunnighet – inte minst på det rent tekniska området, som alltid intresserade honom mycket – inger respekt och vördnad. Säkert är därjämte, att E. hann att som konstnär bli det svenska folket kär och att han själv fick känna uppskattningen. Blomning blir rikare av erkännande än av förbehållsamhet och njugghet, skrev han (Br., 2, s. 292). Prins E., som betonat, att han icke hade en droppe svenskt blod, har sagt, att han älskade svensk natur »så att det skälver inom mig». »Jag är ingen sådan där född målare av Guds nåde», skrev han, »jag är en natur -dyrkare, som . .. först efter intensivt arbete skaffat mig måleriet som uttrycksmedel för denna min kärlek till naturens skiftande fenomen» (Br., 2, s. 245). Det är den kärleken han lyckats förmedla också till andra.

Konstnärsyrket var för E. ett kall. Att en prins av blodet helt ägnade sig åt måleriet som yrke bidrog att höja konstens och konstnärernas ställning över huvud i Sverige och Norden. E. uttalade nyåret 1905 (Br., 1, s. 321), att konsten inte bara är ett njutningsmedel för få, utan att den klargör »inte bara vad som är värdefullt utan också att det finnes något värdefullt i livet. Och det är kanske det, som blir det bärande i en livsåskådning. Det gäller att utveckla sig som människa». Det gjorde han också. En god karakteristik är Carl G. Laurins av honom 1929: »Alltid prins men bon prince». Bakom den finkultiverade fasaden fanns en människa med ett verkligt gott hjärta. Amelie Posse ger sina minnesord 1948 rubriken: »Den varma rösten ljuder i mitt inre». E:s i verklig godhet bottnande, mänskliga förståelse kunde t. ex. ta sig ett så förnämligt uttryck, som det varom Herman Lagercrantz berättat. Denne hade ingått i Frälsningsarmén, vilket väckt anstöt på sina håll. E. kallade honom till sig och följde honom, som var klädd i Frälsningsarméns uniform, nedför Sturegatan och Birger Jarlsgatan, tydligen för att visa sin uppskattning av en äkta övertygelse. Att prins E. även ekonomiskt var en stor hjälpare i det tysta är känt. Bl. a. understödde han länge och kontinuerligt en så egenartad människa som konstnären Ivan Aguéli (vars kvarlåtenskap genom E:s ingripande räddades till Sverige); över huvud gav prins E. årligen stora summor till svenska konstnärer. E. hjälpte emellertid konsten och konstnärerna inte blott genom direkta penninggåvor. Vida mer betydde, att konstnärerna visste, att en man på hans höga plats, med hans utsökta smak och med hans penningresurser ständigt och under årtionden valde och köpte av deras alster för sin samling på Waldemarsudde. Här kan endast skisseras, hur denna furstliga konstnärsboning med starkt personlig utgestaltning också blev ett museum av rang. Den blev detta inte blott genom att visa en enastående stor samling av en konstnärs egna arbeten. Redan 1889 började prins E. sin samlargärning, då han i Paris köpte ett vinterlandskap av Karl Nordström. Men först sedan E. 1905 flyttat in på Waldemarsudde, tog samlandet riktigt fart, och snart fylldes slott och trädgårdar med konstverk. I hans galleri framträder av lätt insedda skäl kanske främst Konstnärsförbundets konst, även om många andra målare äro representerade. Likaledes är skulpturen rikt företrädd på Waldemarsudde. En vägledning rörande samlingarna i sin helhet är »Prins Eugens Waldemarsudde» (4:e uppl., 1952) av fil. dr Gustaf Lindgren, intendent för prins E:s konstsamling sedan 1938, som också 1939 på uppdrag av E. utgav en utförlig katalog över 1889–1939 förvärvade konstverk på Waldemarsudde. I husets inre dominerar den stora, ljusa salongen med Josephsons »Strömkarlen» på ena väggen, snett emot föräldraporträtten, Björcks av Oscar II och Zorns magnifika av drottning Sophie i vitt.

Som hyllning åt E:s gärning som konstnär och erkänsla för hans verksamhet till konstnärernas fromma lät konstakademien 1944 prägla en medalj över honom och instifta den som belöning inom konsthögskolan (»hertigliga medaljen»). I sitt tack på högtidsdagen s. å. vände sig E. till skolans elever med följande ord: »Kom ihåg det, ni unga, som ägnar er åt konstutövning: för konsten gäller samma moral som för människan i livet. Hängiven ärlighet i det största som. i det minsta. Aldrig en insats, som man inte kan försvara inför sitt samvete, sitt konstnärliga samvete. Aldrig ett verk som medvetet vill ge sig sken av att vara förmer än det verkligen är» (anfört hos Tengbom). På E:s 80-årsdag 1945 instiftade Gustav V Prins Eugenmedaljen, som av konungen utdelas i guld (för att bäras) till framstående nordiska konstnärer eller konsthantverkare. Två år senare,. 17 aug. 1947, avled prinsen på Waldemarsudde, där han är begravd.

I sitt testamente av 17 juni 1947 donerade prins E. det å ofri grund liggande Waldemarsudde med samtliga byggnader, trädgårds- och parkanläggningar och samlingar till svenska staten att, med stöd av ett donerat kapitals avkastning, anförtros åt Stockholms stad för att som museum hållas tillgängligt för allmänheten. Detta är den största konstdonation, som gjorts i Sverige. Enligt testamentet är Waldemarsudde nu öppnat. Många människor kunna där glädjas åt utsikt, träd och blomsterprakt samt det särpräglade konstnärs- och furstehemmet. Waldemarsudde är ett levande och lysande monument över prinsen och demokraten, konstnären och människan Eugen.