2 (Nilsson-)Stjernquist, Nils, bror till S 1, f 29 aug 1917 i Lund, d 3 sept 2000 där, Allhelgona. Studentex vid H a l i Lund 3 juni 35, inskr vid LU 13 sept 35, FK 30 maj 38, extra biträde vid LUB 1 jan 39, statsvetensk-fil ex (pol mag) 27 maj 39, FL 15 sept 42, amanuens vid LUB 16 okt 42, disp 7 dec 46, doc i statskunskap 3 jan 47, FD 31 maj 47, tf prof i statskunskap periodvis dec 47–maj 51, ord 19 okt (tilltr 1 nov) 51–30 juni 83, rektor 1 juli 80–30 juni 83, allt vid LU, notarie i KU 45–47, expert i författn:utredn aug 57–mars 63, led av Statens råd för samhällsforskn 58–61, expert i budgetkomm jan–maj 59, led av UD:s antagn:kommission (senare antagn:nämnd) 59–79, led av offentlighetskomm juni 60–juni 67, expert i Civildep:s organisationsberedn nov 63– okt 65, i grundlagberedn april 66–mars 72, i fri o rättighetsutredn nov 73–okt 75, ordf i Lundabygdens sparbank 78–82, led av medborgarkommissionen för granskn av viss vapenexport april 87–april 88, sakk i kommunallagskomm nov 88–maj 90, ensamutredare i 1989 års obligatorieutredn febr 89–nov 90, expert i fri- och rättighetskomm febr 92–sept 94, i statsrådslöneutredn dec 92–febr 93, sakk i komm om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd okt 95–sept 96. – LVSL 53, LHVL 54, jur hedersdr vid LU 87.
G 17 juni 1950 i Malmö, Slottsstaden, m journalisten Brita Egeria Sjövall, f 6 mars 1922 i Lund, d 13 nov 1988 där, Allhelgona, dtr till lektorn Harald S o Anna Isidora Cornelia Carlson.
S disputerade för doktorsgraden på avhandlingen Ständerna, statsregleringen och förvaltningen: striden om makten över utgifterna 1809–1844 (1946). I avhandlingen skildras de konstitutionella strider som gällde förhållandet mellan riksdagens statsregleringsmakt och konungens förvaltningsmakt, strider som ägde rum såväl mellan politiker som mellan rättslärda. Det var makten och maktens fördelning som intresserade S, aspekter som är klassiska i statsvetenskapen. Han skulle ha kunnat referera till Karl Staaff (s 99) och hävdat: ”Författningsfrågor är maktfrågor”. I avhandlingen integrerades politiska och juridiska perspektiv. Sambandet mellan politik och ekonomi betonades också på ett förutseende sätt.
1950 presenterade S ytterligare ett omfattande arbete, Riksdagen och kronans fasta egendom: tolkningen och tillämpningen av § 77 regeringsformen, och följande år utnämndes han, 34 år gammal, till professor i statskunskap vid LU. Sin akademiska karriär krönte S med att verka som rektor vid samma universitet 1980–83.I sin forskning visade S ett stort intresse för den sv folkrepresentationen, bl a i verken Riksdagens arbete och arbetsformer (Samhälle och riksdag, 4, 1966) och Tvåkammartiden: Sveriges riksdag 1867–1970 (1996). Han har betecknats som ”vår främste riksdagsforskare genom tiderna” (Vallinder, s 384). Kanske fanns det ett stråk av vemod i S:s reaktion då han tvingades konstatera att riksdagens makt försvagats efterhand som övernationella beslutsstrukturer byggts upp. Han kunde emellertid också glädjas åt ett förnyat intresse för de konstitutionella frågorna, bl a betingat av det sv EU-medlemskapet.
Tillsammans med hovrättslagman Erik Holmberg skrev S standardverket Vår författning, en lättillgänglig och systematisk framställning som hittills (2008) utgivits i 13 upplagor (1974–2003). S var tveklöst en av landets ledande författningsexperter.
S:s analytiska orientering mot frågor kring den politiska maktens fördelning visade sig också på det kommunalpolitiska området, där relationerna mellan stat och kommun stod i fokus för hans forskning. Han ledde tillsammans med Jörgen Westerståhl två stora kommunalpolitiska projekt under 1960och 70-talen.
Ett mått på kvalitet hos en vetenskaplig disciplin är dess förmåga att möta en ny utveckling med kanske oväntade problem och möjligheter. Under de senaste decennierna har internationaliseringen och globaliseringen blivit dominerande krafter i politiken, inte minst för småstater som Sverige. S var tidigt välvilligt inställd till forskning om internationell politik och uppmuntrade gärna yngre forskare att söka sig till detta fält. Förmodligen spelade hans ledamotskap under tjugo år i UD:s antagningsnämnd en roll för hans intresse för internationell politik.
Erfarenheten visar att det normalt tar minst ett decennium att skapa en vital forskningsmiljö, men oftast endast några få år att förlora den kompetens som byggts upp. För statsvetenskapens del krävdes, enligt S, forskning över hela det politologiska fältet. Ämnets förnyelse måste kombineras med att de ämnesansvariga vårdade den kompetens som under lång tid samlats inom området. Det var viktigt att inte falla undan för en kanske modebetonad svikt i intresset för någon del av ämnet.
Under S:s mer än halvsekellånga gärning som forskare, lärare och administratör fick han se den sv statsvetenskapen kraftigt växa i fråga om antalet studenter och doktorander. Horisonterna vidgades med nya forsknings- och undervisningsområden som följd. Även om S själv var tryggt förankrad i statsvetenskapens offentligrättsliga och historiska ursprung, visade han alltid öppenhet och nyfikenhet för nya forskningsfält, teorier och metoder. Han bejakade bredden och mångfalden inom ämnet.
Som rektor för LU medverkade S till att universitetet öppnade sig mot samhället, bl a var han mycket aktiv då forskningsbyn Ideon skapades. S var en person som åtnjöt samhällets och statens förtroende och han anlitades ofta i statliga utredningar. Ledande politiker och ämbetsmän sökte inte sällan hans expertråd. De senaste decenniernas huvudfinansiär av forskning om Sveriges riksdag, Riksbankens jubileumsfond, lät under många år visstidsanställa S som rådgivare, organisatör och författare i en omfattande forskningssatsning rörande riksdagen. Detta är ett av flera exempel på att han också hade finansiärernas förtroende. Han insåg dock att det fanns ett dilemma eller ett delikat balansproblem. En god samhällsvetare är nämligen också en observant kritiker av samhället och statsmakterna.
S var övertygad om att universitetets livskraft fanns på institutionerna. Han trodde på djupämneskompetens inom flervetenskapliga ramar. Under hela sin forskningskarriär var S sympatiskt inställd till ett flervetenskapligt synsätt, eftersom han var medveten om existensen av dåligt utforskade gråzoner mellan olika vetenskapliga discipliner. Om sin egen forskning sade han: ”Jag var intresserad av samspelet mellan juridik och politik och sökte sätta in de statsrättsliga tolkningstvisterna som ett led i det politiska spelet” (Vallinder, s 381).
S hade utomordentliga kontaktytor inom det sv politiska livet och en enastående personkännedom. En förklaring till detta förhållande kan ha varit hans respekt för den politiska och administrativa praktiken och för praktikens företrädare. Han trivdes själv i rollen som beslutsfattare, antingen det gällde ordförandeskapet i Lundabygdens sparbank eller som prefekt, dekanus och rektor.
Man kan säga att S dels utnyttjade, dels själv ingick i betydelsefulla nätverk. Vetenskaplig integritet kräver ett varierande mått av distans till undersökningsobjekten, men hanterandet av modernt, politiskt empiriskt material kräver också närhet till det forskaren undersöker. I sin forskarroll betraktade S inte sina många värdefulla kontakter som intervjuobjekt, utan snarare som diskreta och sakkunniga informatörer, som hjälpte honom att hitta rätt i en svårtillgänglig empirisk terräng.
Som forskare hade S en utpräglad förmåga att behärska mycket stora empiriska material. Denna skicklighet kunde han överföra till komplexa beslutssituationer. Han hade lätt för att identifiera problemets kärna, men också att se frågan i rätt perspektiv. Han arbetade som forskare systematiskt och såg alltid forskningsproblemen från principiella utgångspunkter. Han varnade sina elever för att låta metoderna bli självändamål och visade skepsis inför alltför luftiga teoribyggen och oreflekterad spekulation. Syret tycktes honom alltför tunt i de högre abstraktionernas värld. Detta hindrade inte att han accepterade och i huvudsak välkomnade de teoretiska genombrotten i den moderna statsvetenskapen, en förnyelse som balanserade en tidigare ibland alltför deskriptiv och faktaspäckad forskning.
S hade stor respekt för LU:s stolta traditioner, men han avvisade i alla sammanhang varje form av snobberi och högfärd. Han representerade den lundaanda som av Lennart Geijer karakteriserats som ”förmågan att kunna skilja på det som är bluff eller uppblåsthet, att kunna se det humoristiska i en situation där andra är gravallvarliga”. Klarsynthet, humor, snabbtänkthet och extrem snabbhet i repliken var karakteristiska drag hos S.
Det är förmodligen omöjligt att karakterisera S på ett rättvisande sätt utan att erinra om hans stora kärlek till Göingebygden. Det är belysande att en skrift om hembygden, som han författat tillsammans med brodern (S 1), utgivits med titeln Befolkning och bebyggelse i Ballingslöv och Tockarp: en bygd i förändring under två sekler (2001). I förordet skriver brodern om S och boken: ”I mångt och mycket speglar den hans personlighet och livssyn”.
Lars-Göran Stenelo