Sven J Stolpe

2 Stolpe, Sven Johan, kusins sonson till S 1, f 24 aug 1905 i Sthlm, Kat, d 26 aug 1996 i Filipstad. Föräldrar: överkontrollören Johan Teodor S o Julia Edla Maria Schwartz. Studentex vid H a l för gossar å Södermalm, Sthlm, 11 maj 23, inskr vid StH 13 sept 23, FK 17 april 26, FL där 30 maj 30, red för Fronten 31–32, medarb i Aftonbladet 45–61, medred för Credo: katolsk tidskr 51–61, led av Sv katolska akad 57, kansler där 58, disp vid UU 22 maj 59, FD där 31 maj 59, lektor i sv språket vid Statliga allm gymnasiet o realskolan i Mjölby 4 juni (tilltr 1 juli) 64–72, erhöll prof:s namn 24 juni 93. Förf.

G 4 juli 1931 i Sthlm, Kungsh, m FK Karin Maria v Euler-Chelpin, f 7 april 1907 där, ibid, d 1 jan 2003 i Filipstad, dtr till professorn Hans Karl August Simon v E-C (bd 14, s 668) o professorn Astrid Maria Cleve (bd 8).

Sven S:s far var tjänsteman i Järnvägsstyrelsen och en utpräglad plikt- och ordningsmänniska med sträng moralisk hållning, också i småsaker. Enligt S gjorde fadern ett outplånligt intryck på honom och kom honom att framhäva vikten av självdisciplin. En bidragande orsak till detta krav var kanske också S:s insikt om att han hade ett svårtyglat temperament och känsloliv. I sina memoarer berättar S att han i skolan fick ihop ett mönstergillt herbarium utan att vara det minsta intresserad av natur eller växter. Uppgiften att pressa växterna till symmetri och skönhet, en sorts ”förbättrad natur”, kallar han en sportprestation. Han beundrade antiken, särskilt hjältarna från Troja och Sparta, som han såg som idealgestalter av renhet och kraft. Samtidens människor uppfattade han däremot som klumpiga och fula.

Under studieåren vid StH medverkade S flitigt i studenttidningen Gaudeamus men också i dagspressen och i litterära tidskrifter. Han bedömdes vara en brådmogen ung man, i besittning av fyndighet och skarpsinne men också med en viss brist på balans och behäftad med en pojkaktig fräckhet, en lust att briljera, som hans motståndare uppfattade som försök att bluffa. Samtidigt var S obestridligen mycket beläst och han hade en snabb uppfattning. Han väckte uppseende men hade också lätt att förverka det förtroende han lyckats vinna.

Genom sin professor i litteraturhistoria Martin Lamm (bd 22) fick S vid 20 års ålder kontakt med Fredrik Böök (bd 7). Denne, som då var kulturredaktör i SvD, föreslog att S skulle resa till Frankrike och därifrån rapportera hem till tidningen om de kulturella förhållandena. S var vid denna tid tyskvänlig, beundrade tysk kultur och hade som gymnasist läst mängder av tysk litteratur. För den franska kulturen hade han inte haft något intresse. Att komma till Paris innebar en chock. Av den talade franskan förstod S nästan ingenting och han kände sig, enligt egen utsago, som ”en obildad idiot från polartrakterna”. Alla talade och skrev om Marcel Proust, varför han inköpte första delen av A la recherche du temps perdu. Med hjälp av sin skolfranska och en fickordbok arbetade han sig mödosamt igenom texten med dess oändliga perioder, ”slog upp och antecknade, gissade och råkade vilse, blev gråtfärdig av ilska över alla misslyckanden – men fortsatte envist” (citerat i Taels, s 13). Trots mödorna blev han trollbunden och började ana vad fransk kultur kunde vara. Efter Proust gick André Gide lätt att läsa, en klassiskt ren och klar prosa.

Efter hemkomsten till Sthlm fortsatte S sina franska studier och publicerade en rad artiklar om Proust, Gide, Claudel m fl. I OoB trycktes 1926 en stor essay, Modern fransk prosadiktning. S kritiserade vad han kallade ”efternaturalismen” med dess materialism och okunnighet om människans inre och kastade sig över både Freud och Bergson ”med vild glädje”, enligt egen utsago. I sin första bok, Två generationer (1929), kände han sig tala för den nya och unga generationen, en aktiv, antiestetiserande grupp som skulle bilda front mot en äldre generation, representerad av exempelvis Böök och Anders Österling. S skrev här positivt om livstro, om radikalism, om sexualmoral och hyllade samtidigt Nathan Söderblom. Författare som Pär Lagerkvist (bd 22) och Erik Blomberg (bd 5) såg han som de ungas diktare, delvis på grund av de religiösa problem som de behandlade i sina verk.

Ett annat och mindre känt resultat av S:s Parisvistelse var hans nyväckta intresse för avantgardistisk film. Han föreslog att det skulle inrättas en filmstudio i Sthlm för avancerad experimentell film. S:s engagemang på detta område anses ha betytt mycket för att etablera filmen som en egen konstform i Sverige.

Under arbetet med sin licentiatavhandling besvärades S av lätt feber och en onormal trötthet. Han diagnostiserades för tbc och intogs i aug 1927 på Agra sanatorium i Schweiz, nära Lugano. Själv var han övertygad om att vistelsen skulle bli kort, men febern steg, och han måste underkasta sig plågsamma pneumothoraxbehandlingar. Under sanatorievistelsen förde han dagbok, antecknade sin läsning, skrev brev, polemiska inlägg, artiklar och recensioner. Dagboksanteckningarna kom senare att lämna stoff till en av hans memoarböcker, I dödens skugga (1962).

På sanatoriet stiftade S bekantskap med en ung katolsk teolog från Bayern, Siegfried Huber. Dennes viljekraft och självdisciplin imponerade på S, liksom hans katolska tro och intelligens. De hade långa diskussioner om religiösa, moraliska och filosofiska problem. På pingstdagen 1928 bevistade S tillsammans med Huber för första gången en katolsk mässa. I juli s å lämnade han Agra och kom till Sigtunastiftelsen som konvalescent. Där gjorde Manfred Björkquist (bd 4) ett djupt intryck på honom, liksom studiet av Nathan Söderbloms skrifter, särskilt dennes Religionsproblemet inom katolicism och protestantism (1910). Kanske undergick S här en omvändelse till gudstro.

Som redaktör för den nygrundade tidskriften Fronten försökte S hålla kvar tesen om en enhetlig ung generation samtidigt som han var angelägen om att inte förlora socialisten Victor Svanberg och primitivisten Arthur Lundkvist som medarbetare. S hyllade ömsom Björkquist, ömsom Harry Martinson (bd 25), Axel Hägerström (bd 19) och John Landquist (bd 22). Frontens budskap uppfattades därför ibland som kluvet. Psykoanalytikern Pehr-Henrik Thörngren gjorde en ”psykoanalytisk” utredning av S i tidskriften Spektrum. Det var ett skoningslöst angrepp som fick S att i frustration överge huvudstaden och söka sig en tillfällig fristad i landsorten.

S:s debuterade som skönlitterär författare med romanen I dödens väntrum (1930). Den kan inordnas i en lång rad av sanatorieskildringar, där Thomas Manns Der Zauberberg utgör portalverket, men är också till stor del en självbiografisk roman, byggd på S:s egna upplevelser från Agra och Sigtunastiftelsen. Inte minst figurerar i romanen en katolsk medpatient, teologen Walter, och berättarjaget för långa samtal med denne. Dialogen dem emellan är spänstig, skärpt och dialektiskt klar. Genom hela romanen löper konflikten mellan ”livstro”, livsbegär, vitalism, spontanitet å ena sidan och å den andra en stram viljedyrkan och självdisciplin, just det som Walter i så hög grad äger. Hos berättarjaget finns en brinnande önskan att gestalta livet värdigt. 1920-talets diskussioner ger eko och S:s skildring utgör på det sättet ett tidsdokument och en debatt- och idéroman. Men boken ger också en bild av en ung människas kris i dödens närhet, hennes kamp för att finna mening i livet och nå befrielse. I romanens andra del möter berättarjaget medpatienten Gisèle, fri, vacker och stolt. Han älskar henne men avstår från henne för att inte gå i vägen för en annan man. Ett offer alltså.

Det kan konstateras att S:s starka sida inte var karaktärsteckning, varken i denna roman eller i någon av hans följande. Personerna blir inte levande gestalter utan roller, schabloner. De talar alla som S själv. I särskilt hög grad gäller detta kvinnoporträtten. Så mycket märkligare är det då, att S i sina historiska verk lyckades teckna levande porträtt av kvinnor som Jeanne d’Arc, drottning Kristina och den heliga Birgitta.

S fortsatte sitt författarskap med stor energi, skrev romaner och essayer där han porträtterade sv författare men framför allt franska, med tonvikt på katolska intellektuella. Dessa åberopas som inspirerande förebilder, S beskrev deras omvändelseprocesser ytterst levande och han visade stor beundran för prästernas roll och den katolska kyrkans stora andliga erfarenhet. I boken Diktens frihet (1935) ställde sig S i stort sett på Agnes v Krusenstjernas (bd 21) sida i den så kallade Krusenstjernafejden. Han propagerade där för den unga litteraturens rätt att skildra verkligheten sådan som den faktiskt är. Han drog också till storms mot deckargenren i polemik mot t ex Rudolf Värnlund. Bör man läsa detektivromaner? löd rubriken på en artikel av S 1934. S besvarade frågan genom att berätta hur han själv genom ett kupéfönster på tågresa genom Tyskland slängt ut den enda deckare som han försökt läsa. De som uppskattade dylik litteratur var, enligt S, ”överintellektuella, alexandrinska läsare med perverterade litterära sinnen”.

Genom sin norske gode vän och författarkollega Ronald Fangen kom S i kontakt med Oxfordrörelsen och 1936 offentliggjorde han sin anslutning till gruppen. Detta steg väckte stort uppseende. Hur kunde en kritiskt inställd intellektuell person som S kapitulera inför en moralisktreligiös väckelserörelse som hade så bräcklig teologisk och filosofisk grund och som reducerade hela evangeliet till fyra absoluta krav: ärlighet, osjälviskhet, renhet och kärlek? Det som tilltalade S i Oxfordrörelsen var den realistiska, illusionsfria synen på människan, avståndstagandet från mystik, spekulation och idealism. S:s roman Kopparsmeden Alexander (1936) är en naken, självbiografisk skildring av hans väg till denna omvändelse. Under åren före andra världskriget engagerade han sig med all sin energi i Oxfordrörelsen, deltog i så kallade house-parties, höll ett stort antal föreläsningar, skrev artiklar och propagerade på alla sätt. S hade under denna period helt enkelt inte tid för någon litterär produktion.

Vid finska vinterkrigets utbrott 1939 anmälde sig S som frivillig. På grund av hans tidigare tbc var det dock inte aktuellt med aktiv tjänst, hans uppgift blev istället att samla information och sprida upplysningar i de andra skandinaviska länderna om de sovjetiska truppernas brutala uppträdande och de finska soldaternas hjältemodiga motstånd. I en lång rad artiklar förhärligade S det finska folket. Hans aversion mot Sovjetunionen och kommunismen resulterade i beskyllningar mot honom för nazistsympatier. Som propagandist för Oxfordrörelsen var han en tacksam måltavla för angrepp. I det sammanhanget kan påpekas att S i essaysamlingen I smältdegeln (1941) bekämpade vad han kallade den anti-humana fronten, bolsjeviker såväl som nazister. Han gav också ut en biografi över Kaj Munk (1944). Samtidigt ville S inte dra alla tyskar över en kam utan hävdade att det, vid sidan av alla bödlar, fanns massor av ärliga, lojala unga människor i Tyskland. S har själv talat om sina ”svarta” år under andra världskriget, då han var invecklad i bittra polemiker och ofta visade sin talang att bli ovän med människor.

Efter krigsslutet begav sig S till Paris, fast besluten att konvertera till katolicismen. Han längtade efter ”det objektiva, det fasta, det vissa”. I praktiken blev det emellertid inget enkelt beslut. S kom till församlingskyrkor som han fann estetiskt avskyvärda och i kontakt med präster som förrättade mässan så likgiltigt och nonchalant att han måste mobilisera hela sin envishet för att inte ge upp. Först i mars 1947 upptogs han i den katolska kyrkan, i klostret Sainte Marie i Paris. En märkbar följd av konversionen var att den skrivkramp, som plågat honom under flera år, släppte. Nu ville han ställa sin produktivitet i den katolska trons tjänst.

Det har hävdats (E H Linder) att S:s roman Lätt, snabb och öm (1947) markerade en förnyelse av hans litterära produktion. Huvudpersonen, Edvard Kamdorf, är en sv intellektuell som bor i Paris och som har omisskännliga drag av S själv, även om han envist förnekat att det skulle vara en självbiografi. Kamdorf kämpar med sin sjuka kropp och sina tunga minnen och vill nå befrielse och frid. En annan av bokens centralgestalter är dominikanmunk och strider mot sitt eget högmod. En ung kvinna, flykting och illa hanterad, liknar många andra av S:s kvinnogestalter: smärt, spenslig, eterisk, androgyn. Hennes högsta önskan är att efterfölja jungfru Maria och ge sitt liv som offergåva åt Gud. I utpräglat hög grad är detta en idéroman och karaktärsteckningen lämnar åtskilligt i övrigt att önska. Personerna är gestaltade idéer och de talar alla med S:s egen röst. Detta blev än mer påtagligt i hans följande roman, Sakrament (1948). S har själv deklarerat att detta skulle vara ett rent trosdokument och skildra en fullt frivillig offerhandling, ett offer för Gud och renheten. Stilen är hetsig och hård och slutscenen är ett alplandskap med rymd och fri sikt men sterilt i sin kalla ödslighet.

Den förnyelse av S:s romankonst som dessa två katolska romaner ansetts representera gäller varken berättarteknik eller struktur, som bägge är ganska traditionella. Däremot har de i andra avseenden bedömts utgöra en originell insats (J Taels). S har för det första en illusionsfri syn på människan. Den fallna människan har en gränslös förmåga att gömma sig bakom masker för att dölja sin egoism, sitt högmod, sin njutningslystnad, sin avundsjuka. Hon ägnar sig åt självbedrägeri och gör motstånd mot nåden. För det andra försöker S i sina romaner att belysa lidandets problem och vikten av att ta på sig lidandet som ett led i en andlig mognadsprocess. Poängterandet av avstående, offer och kyskhet är påfallande. S skriver för det tredje inspirerat om arkitektur och om den gregorianska liturgin. Och slutligen har han ett vulkaniskt temperament, en oförskräckthet att gå mot strömmen och utmana alla och envar och känner sig ha ett profetiskt uppdrag mot sina landsmän.

Med sin biografi Jeanne d’Arc (1949) ville S teckna ett så objektivt och källkritiskt korrekt porträtt som möjligt av bokens föremål men han försökte också förstå henne inifrån. Enligt S var Jeanne d’Arc en ”frisk personlighet” med ”en naturlig, sund syn på den egna kroppen, saklig, harmonisk, kraftfull, okonstlad” med sinne för humor och rentav för drastiska skämt, ”en livlig fransk flicka, snar till att gråta, både inför Gud och när hon blivit skymfad”. Hon begrep ingenting av militär strategi utan ställde sig dumdristigt i spetsen för hären och lyckades befria Orleans. Hennes dalande kurva och slutliga avrättning på bålet ser S inte som uttryck för ett nederlag, det är tvärtom omständigheter som bevisar att hon är Guds verktyg, en profetissa och mystiker som offrar sig och dör därför att hon är uppfylld av den gudomliga kärleken. Hon är, enligt S, ett helgon utan att själv ana det. Denna biografi över Jeanne d’Arc har ansetts utgöra höjdpunkten i S:s produktion.

I maj 1959 disputerade S vid UU för doktorsgraden på avhandlingen Från stoicism till mystik. Studier i drottning Kristinas maximer (1959). S ursprungliga tanke hade varit att förlägga disputationen till Rom, eftersom han ansåg att den sv universitetsmiljön saknade förmåga till att fullt ut förstå sig på Kristina. Avhandlingens titel markerade att S ville teckna en utvecklingslinje i Kristinas tänkande och andliga utveckling, utifrån de maximer hon skrev ner. Problemet var dock att inga original av maximerna finns bevarade, bara en avskrift från 1680. Dateringen av de enskilda maximerna blir därför svår eller omöjlig. Fakultetsopponenten Lars Gustafsson, och senare den historiska expertisen, hävdade att man inte kan teckna en utvecklingslinje, så som S gör, utan att först ha klarlagt kronologin.

I sin undersökning driver S tre teser. För det första att Kristinas övergång till katolicismen inte innebar någon religiös omvändelse. Redan i ungdomen var hon skeptisk till den lutherska läran, hon kom under inflytande av stoiska tankegångar och hyllade den starka personligheten, höjd över tillvarons bekymmer, behärskad och oegennyttig. Hon fick också kontakt med franska libertiner, som aldrig öppet angrep den katolska kyrkan men ändå var en sorts fritänkare. Kristina inbjöd åtskilliga av dem till Sthlm. I strid mot tidigare forskning hävdar S att det inte var de franska lärdas fromhet som lockade henne utan tvärtom deras ”otro”. Han menar att Kristina valde den katolska kyrkan därför att hon där trodde sig kunna få större frihet för libertinistiska idéer än i den sv lutherska kyrkan. Någon verklig omvändelse skulle det alltså inte ha varit tal om. Hon fortsatte att förneka centrala dogmer som inkarnationen, uppståndelsen och Kristi frälsningsverk.

Den äkta omvändelsen ägde, enligt S, rum mycket senare. Kristina hade år av tvivel och vånda, delvis på grund av sin hopplösa kärlek till kardinal Azzolino. Då kom hon under inflytande av kvietismen och den spanske prästen Molinos. S menar att hon nu, av ett antal maximer att döma, genomgick en verklig omvändelse och att kvietismen rensade bort allt som hon tyckte var teologiskt svårsmält i den katolska läran.

S:s tredje tes berör tronavsägelsen. Med kraft avvisar han teorierna om att orsaken skulle ha varit motvilja mot sexualiteten. Inte heller tror han på teorierna att Kristina skulle ha varit homosexuell. Motviljan mot äktenskapet bottnade, enligt S, i hennes kvinnosyn. Att vara kvinna var för Kristina detsamma som att vara ofri, osjälvständig och underdånig mannen. Hon måste också som drottning förse landet med en tronarvinge men var, fortfarande enligt S, dödligt rädd för att föda ett missbildat barn. Tidens medicinska litteratur skilde mellan mannen som var ”het och torr” och kvinnan som var ”kall och fuktig”. En kvinna med ”alltför många varma egenskaper ifrån eldens element”, en ”het” kvinna alltså, skulle enligt dessa teorier inte kunna föda normala barn. Antingen blev det missfall eller också missbildade barn. S försäkrar att Kristina var väl förtrogen med denna medicinska litteratur, med rötter i antiken, och att hon måste ha associerat till sin ”heta” mor Maria Eleonora, som fått två dödfödda barn och ytterligare ett som avled efter nio månader. Detta ville inte Kristina utsätta sig för. Därav hennes motiv att avsäga sig tronen.

Publiktillströmningen till disputationen var så stor att den måste äga rum i universitetets aula. Radion var närvarande och bandade den i dess helhet och sände valda delar på kvällen. Två olika människotyper stod mot varandra men också två olika vetenskapliga synsätt. Mot opponentens källkritiska försiktighet vid tolkningarna och hans krav på vetenskaplig akribi stod S:s yvighet och fantasi. S sade bland annat i sitt försvar: ”Jag har velat ge en bild av en levande, lidande och kämpande människosjäl. För vilken livet är blodigt allvar. Till detta har jag använt just så mycket av idéhistorien som jag har behov av.” Med dräpande repliker fick han auditoriet att skratta. Fejden fortsatte i betygsnämnden och fakulteten och resulterade i betyget AB, men utan docentkompetens.Disputationen följdes av en hetsig tidningsdebatt. S fick givetvis stöd av sin lärare Victor Svanberg men också hovsamt av den andre litteraturprofessorn i Uppsala, Gunnar Tideström, vidare av John Landquist, Gunnar Brandell och Ivar Harrie. Till S:s kritiker hörde främst historieprofessorerna Sten Carlsson och Sven A Nilsson, vidare professorn i ekonomisk historia Karl-Gustaf Hildebrand samt Ingmar Hedenius, professor i praktisk filosofi. Hedenius var ateist, medarbetade i DN och hade redan tidigare varit i konflikt med S. Svanberg kallade avhandlingen ”en vetenskaplig bragd”, riksarkivarien Ingvar Andersson meddelade att han ansåg det vara en heder för UU att S velat disputera där och Landquist skrev att avhandlingen ”revolutionerar Kristinaforskningen”. S var själv inte overksam. I broschyren Metoden Carlsson: en replik (1962) gjorde han sig löjlig över Sten Carlssons vetenskapliga produktion och citerade ur denna valda utdrag som blev ytterst komiska ryckta ur sina sammanhang. I sin memoarbok Låt mig berätta (1970) återkom S, under rubriken Spektakel i Uppsala, med frenesi och ganska mycket hätskhet till disputationen.

Någon universitetskarriär blev det således inte. Istället försörjde sig S som lektor vid läroverket i Mjölby och flyttade efter pensioneringen till Filipstad. När S grep sig verket an med volymerna Birgitta i Sverige och Birgitta i Rom (bägge 1973) gjorde han det delvis i polemik mot den negativa bild som Henrik Schück (bd 31) hade tecknat i sin stora sv litteraturhistoria. Schück hade förvisso inget sinne för mystik. För honom var – såsom S framställer det – Birgitta ett hysteriskt fruntimmer, som levde osunt, späkte sig och vistades i skumma rum. Dessutom hade hon blivit änka och Schück utgick från att den sexuella avhållsamheten bidrog till att ge henne hallucinationer. Hans slutsats är att hon kunde ha sluppit alla syner, om hon bara hade levt ett sunt och förståndigt liv. Tor Andræ hade sett Birgitta som en myndig, bondsk matrona och August Strindberg hade uppfattat henne som en härsklysten, emanciperad kvinna, just den sorten som han inte kunde tåla.

S konstaterar att Birgittas föräldrar båda tillhörde mäktiga släkter, att hon var en aristokratisk kvinna med utvecklad estetisk känsla och starkt intresse för politiska, kyrkopolitiska, juridiska och samhälleliga problem. Hon var väl medveten om sin feodala härkomst men hade samtidigt en ovanlig social medkänsla med fattiga, sjuka, utstötta och prostituerade. Hon var saklig, realistisk, och ägde uppenbarligen en god hälsa, jämvikt och stor viljekraft. Men S kritiserar också Birgitta. Han säger sig vilja tränga igenom de fromma legenderna för att nå fram till den riktiga bilden av henne som människa. Samtidigt framhäver han hennes originalitet och andliga betydelse. Enligt S var Birgitta framför allt en profet, inte en mystiker, och hon har ingenting gemensamt med brudmystiken. Hon skulle själv ha varit medveten om att mystikens väg inte var bestämd för henne. S noterar också att Birgitta gång på gång engagerar sig i stora projekt. Att få kungen och det sv hovet att leva mer moraliskt och att få påven att flytta från Avignon tillbaka till Rom är de två mest kända exemplen, samt givetvis att stifta den nya klosterorden och få den stadfäst av påven. Enligt S bidrog den tidiga förlusten av modern till att Birgitta hela livet sökte efter en modersgestalt. Hon fann Maria som den fullkomliga modern. Klosterorden skulle därför vara orienterad efter Maria; hennes ödmjukhet, lydnad, självförglömmelse och moderlighet skulle stå som ideal. Både Gud och Kristus liknas vid en mor vid flera tillfällen i uppenbarelserna.

S uppehåller sig utförligt vid de uppenbarelser som han kallar stor litteratur, främst Golgata. ”I hennes största uppenbarelser brusar en storm, lever ett våldsamt temperament, som måste utkämpa en hård kamp med sig själv.” För en sentida läsare låter det nästan som en självbiografisk inlevelse i Birgittas psyke. S konstaterar också att Birgittas uppenbarelser fortsatt att utöva inflytande långt in i vår tid, inte minst inom konsten.

Senare under sitt liv ägnade sig S åt att skriva en selektiv sv litteraturhistoria, där han tecknade ytterst personliga porträtt av de författare som han ansåg vara värda att gå till eftervärlden: August Strindberg, Verner v Heidenstam, Selma Lagerlöf, Carl v Linné, Carl Michael Bellman, Erik Axel Karlfeldt, Vasatidens och stormaktstidens kulturliv samt givetvis den heliga Birgitta.

S:s samlade produktion är närmast överväldigande. Till bilden av honom hör också hans kolossala läshastighet. Han uppgav sig läsa två böcker per dag regelbundet och dessutom åtta dagliga tidningar. Varje vecka tillkom fjorton tidskrifter. Frankrike blev S:s andliga fosterland. Han upphörde aldrig att jämföra den skröpliga sv kulturen med rikedomen i den franska. S:s mål var att höja det sv folkets andliga nivå, att vara ett skallande samvete, ofta i docerande ton, men han skaffade sig också många fiender.

Vid sidan av de slagfärdiga, kvicka och polemiska dragen i S:s karaktär utmärktes han enligt mångas vittnesbörd av charm, värme och en stor förmåga att lyssna på andra. Han var en suverän föredragshållare och historieberättare och medverkade med bravur i åtskilliga radio- och TV-program. En viss böjelse för hjältedyrkan kan spåras, särskilt hos den unge S. Hjälten blev under intryck av bl a Einar Billing (bd 4) och Nathan Söderblom gärna ett skapande geni men också en profet och en karismatisk diktare. I likhet med Söderblom hade han en enorm arbetsförmåga, trots sin reducerade lungkapacitet, och ett avundsvärt litet sömnbehov. Det egna författarskapet skötte han under tidiga morgnar och hade sedan resten av dagen till förfogande för läsning och korrespondens. Om sig själv konstaterade S: ”Jag är den flitigaste mannen i Sverige, den som arbetar hårdast – men jag är inget geni”.