Svante Nilsson Sture

2 (Sture), Svante Nilsson, son till S 1, d sannol (Stensson, s 137) 31 dec 1511 i Västerås. Väpnare, riksråd 82, hövitsman på Örebro 84–98 o 02–03, marsk o riddare 97, hövitsman på Älvsborg 98, på Stegeborg 99, riksförest från 28 jan 04, häradsh i Bankekind, Ög, 06, hövitsman på Sthlm 08 o 09.

G 1) efter 10 febr 1486 (Almquist) m Iliana Erengisladtr (Gädda), d 1495 (senast 12 okt, BSH 4, nr 130), dtr till riddaren o riksrådet Erengisle Gädda o hans andra fru Bengta Simonsdtr (Körning); 2) 17 nov 1504 i Sthlm (E collectionibus …) m Mette Iversdtr (Dyre; bd 25), levde ännu 26 sept 1526 (GIR), dtr till danske riddaren Iver Jensen (Dyre) o Cristine Persdtr (Oxe) samt tidigare g m norska riksråden Anders van Bergen o Knut Alfsson (Tre Rosor).

S tillhörde en gammal riksrådssläkt och disponerade över ett betydande eget godsbestånd. Det var därför närmast en självklarhet att han redan 1482 intogs i riksrådet, där för övrigt hans fader hade en framträdande ställning. 1483 utsågs han till ledamot i den församling delegater som rådet sände till Khvn för att förhandla med de danska och norska riksråden om de villkor kung Hans (bd 18) måste uppfylla för att erkännas som kung. Villkoren sammanfattades samma år i Kalmar recess. Den tillförsäkrade riksrådet en dominerande maktställning inom rikspolitiken och gjorde kungen (riksföreståndaren) helt beroende av det. Det var en gammal målsättning riksråden formulerade i ordrika paragrafer men de saknade egna maktmedel att förverkliga den. I Sverige kunde Sten Sture (ovan) förhindra recessens fullföljande genom en utstuderad förhalningstaktik. S biträdde honom, sedan Sten knutit honom till sig genom att tilldela honom betydande och inkomstbringande förläningar.

Värdet på avkastningen av frälsets arrendegårdar minskade under senare hälften av 1400-talet och tilldelning av län blev därmed ett villkor för den frälseman som ville spela en roll i rikspolitiken. Alldeles särskilt gällde detta S som tydligen totalt saknade förmåga att anpassa sin livsföring efter sina ekonomiska tillgångar. Hans arkiv överflödar av dokument som rör godsförsäljningar, pantförskrivningar och lån, de flesta nödlösningar för att få fram kontanter.

S stödde också Sten Sture i dennes kamp för att driva ut Ivar Axelsson (Tott) ur riket, givetvis i förhoppning om att det skulle ge honom politiska och ekonomiska vinster. Han deltog i belägringen och erövringen av herr Ivars slott Stegeborg. Säkert bespetsade han sig på att få överta slott och län men Sten Sture gav det till en annan frälseman. Han markerade också avoghet mot fadern Nils genom att mot dålig ersättning dra in dennes bästa län.

Det var därför inte i någon uttalad enighet som Sten Sture och S 1495 seglade över till Finland, som blivit angripet av det expanderande moskovitiska riket, med vars härskare kung Hans slutit förbund. Efter någon tid lämnade Sten Sture Finland och överlät åt S och Knut Posse (bd 29) att försvara landet. De lyckades slå tillbaka de ryska angreppen och även att inta den nya ryska fästningen Ivangorod.

S krävde Sten Sture på ersättning för sina krigskostnader men denne avvisade kraven med att det var varje läntagares plikt att försvara landet. Då S som protest lämnade Finland anklagade herr Sten honom för att vara ”fältflyktig” (d v s för att inte ha fullgjort sin plikt). Hemma i Sverige anslöt sig S till riksrådet som uppsagt herr Sten tro och loven och inlett förhandlingar med kung Hans. För att försvara Sthlm mot kungens trupper hade herr Sten kallat dalkarlarna till undsättning, men de besegrades vid Rotebro av kungens tränade legoknektar. S deltog med sina svenner i slaget på dansk sida, vilket dalallmogen hade svårt att förlåta honom.

Hans erkändes som kung sedan han lovat hålla Kalmar recess. Uppgörelsen underlättades av att Sten Sture frivilligt avsade sig sitt riksföreståndarämbete sedan kungen tilldelat honom omfattande förläningar både i Finland och Sverige. Det tvang kungen att i övrigt vara mycket återhållsam med förläningar. S blev utan och fick nöja sig med att dubbas till riddare och få titeln rikets marsk, något som troligen var ett erkännande av hans militära kapacitet.

I en känsla av att ha varit alltför eftergiven inför Sten Stures länskrav började kung Hans återkräva en del av dennes förläningar. Han gav dem emellertid inte till svenska frälsemän utan till sina trogna anhängare. Bland de svenska riksråden växte missnöjet med honom och 1501 uppsade riksrådet honom tro och lydnad. Genom bemedling av Hemming Gadh (bd 16) försonades herr Sten och S och denne gick med på att herr Sten återinsattes som riksföreståndare. Efter dennes död 1503 utsåg rådet S till riksföreståndare men ställde som villkor att han i viktiga ärenden skulle höra rådet. Rådet lämnade honom heller ingen valfrihet i fråga om förhållandet till kung Hans. I anslutning till riksföreståndarvalet beslöt rådet att sända delegater till Khvn för att förhandla om villkoren för fred mellan rikena. I Khvn kom de svenska förhandlarna överens med de danska om ett möte i Kalmar 1505.

Till det utsatta mötet kom kung Hans med de danska och norska riksråden samt en ansenlig militär styrka. Några svenska förhandlare syntes inte till. Kungen konstituerade då sina riksråd som en domstol vilken dömde svenskarna som majestätsförbrytare och tillerkände kungen Sveriges rike. Domen stadfästes av både påve och kejsare men blev ett slag i luften eftersom S nu inledde en förhalningspolitik av samma typ som den Sten Sture fört. S hade sålunda tagit initiativ till ett rådsmöte för att besluta om på vad sätt man skulle representeras i Kalmar men han hade sedan saboterat samlingen av delegaterna. Det hela upplöstes i individuella insatser som inte samordnades och mötet utmynnade i ett oöverskådligt kaos.

I det krig som följde hade S till en början framgång. Hösten 1506 kunde Hemming Gadh intaga Kalmar stad. Situationen försämrades dock 1507 genom att kung Hans förmådde hanseaterna att avbryta all handel på Sverige. Det gav den av Jakob Ulvsson (bd 20) ledda majoriteten i riksrådet argument för att söka en uppgörelse med kung Hans. Efter en serie förhandlingar 1507–09 accepterade rådsmajoriteten de krav kung Hans uppställt för fred, nämligen att antingen han eller hans son Kristian skulle erkännas som kung eller svenskarna betala honom en årlig tribut.

S sökte genom utdelning av förläningar vinna inflytelserika rådsmedlemmar över på sin sida. Det var det sätt varpå Sten Sture hade säkrat sin ställning. Men S saknade hans karaktärsstyrka och goda ekonomi. Han var ofta villrådig i sina beslut, lättpåverkad och ombytlig och ur stånd att driva en konsekvent politisk linje. Riksrådet kunde han därför inte få grepp om.

Det återstod för S att på allvar pröva en annan politisk möjlighet, att vädja till allmogen. Det hade hans rådgivare Hemming Gadh, hans sekreterare Peder Jakobsson ”sunnanväder”(bd 28) och kyrkoherden i Mora Arvid Siggesson (bd 2) länge och enträget pläderat för. Han hade också företagit sporadiska agitationsresor till olika delar av riket; nu började han en konsekvent bearbetning av vissa allmogegrupper, främst Dalarnas allmoge och Sthlms stads borgare. Hos allmogen fanns emellertid en misstro mot S på grund av hans handlande till förmån för kung Hans. Han kunde heller inte få sina fogdar att uppträda riktigt allmogevänligt. Genom att kung Hans låste diskussionen om sin ställning till att rätt och slätt gälla hans tre krav underlättades dock S:s propagandasituation. När han vid möten med allmogen framställde kungens tre krav kunde han glädja sig åt ett massivt gensvar: allmogen ville varken veta av Hans eller Kristian och allra minst betala tribut. S:s ställning stärktes också av att Lübeck 1509 började krig med Danmark och sände undsättning till Sverige. Dessutom lyckades han själv genom ett krigståg 1510 erövra såväl Kalmar slott som Borgholm.

Trots framgångarna var dock S:s ställning osäker på grund av de umbäranden kriget medförde för alla i riket. Oppositionen inom riksrådet hårdnade och vid ett möte i Sthlm 1511 beslöt det att uppsäga S tro och lydnad. S svarade med att hänvisa till allmogens klara ställningstagande, men han var nu försvagad av sjukdom och oförmögen till ett kraftfullt politiskt handlande. Tvekampen mellan honom och rådet slutade med en frostig förlikning om en slutuppgörelse vid ett möte i Arboga nyåret 1512 dit även representanter för ständerna skulle kallas. Innan dess avled S på Västerås slott, på årets sista dag.

En dansk 1800-talshistoriker karakteriserade S som en av onda lidelser, hämndbegär, girighet, egennytta och maktbegär ledd härskare, vars regeringstid var en rad nödår för Sverige (C F Allen). Svenska historiker från samma tid har framhållit svagheter i hans karaktär: självrådighet, hetsighet, bristande ordhållighet och ombytlighet. Samtidigt ursäktar de honom med att Sveriges politiska läge var mycket utsatt och att han klarade av att bevara landets självständighet. Några tillerkänner honom emellertid betydande statsmannaegenskaper och menar att han på ett orättvist sätt jämförts med föregångare och efterföljare (Carlsson, Stensson). Det är emellertid trots allt vid en jämförelse mellan dessa två och S som den senares svagheter starkt framträder och hans ofta av tillfälligheter styrda ryckiga politiska handlande kan knappast betecknas som statsmannalikt. Den medicinska forskningen (Thyresson) har konstaterat, att S åtminstone från 1499 (enligt brev i Sturearkivet) var sjuk i syfilis, och att hans död berodde på ett aortaaneurysm till följd av bensyfilis i tertiärstadiet.