Mette Iversdotter

Mette (Mätte) Iversdotter (Dyre), f senast 1465 (RepD), d mellan 1526 o 1533 (GIR). Föräldrar (Biskop Hans Brasks släktbok): riddaren Iver Jenssen (Dyre) o Cristine Persdtr (Oxe).

G 1) tidigast 1483 (Sollied) m riddaren o norska riksrådet Anders van Bergen, d mellan 1493 o 1499 (Gillingstam 1952), son till väpnaren Lyder van dem Bergen o (Gillingstam 1952) Johanne Arnaldsdtr (Gerst) samt sannolikt (Sollied) änkling efter Kirstine Torgautsdtr; 2) senast 1499 (DN 16) m riddaren o sv riksrådet Knut Alfsson (Tre rosor), dräpt 18 aug 1502 utanför Oslo, son till riddaren o norska riksrådet Alf Knutsson (Tre rosor) o Magnild Oddsdtr (yngre Finne-ätten; jfr Munthe) samt änkling efter Gyrvel Eriksdtr (Gyllenstierna); 3) 17 nov 1504 i Sthlm (E collectionibus Erasmi Ludovici excerpta) m riddaren o sv riksföreståndaren Svante Nilsson, d sannolikt (Stensson) 31 dec 1511 i Västerås, son till riddaren o sv riksrådet Nils Sture o Birgitta Karlsdtr (Bonde) samt änkling efter Iliana Eringisladtr (Gädda).

M, som torde ha blivit faderlös redan under sina tidigaste barnaår(RepD), tillhörde på fädernet en lågfrälse släkt, som i flera generationer bebodde sätesgården Tirsbaek på Jylland. Ättlingarna till en av hennes kusiner började kort efter hennes död kalla sig Dyre (jfr bd 11, s 294 f), medan hennes ende brors söner efter sin morfar kallade sig Lunge. Hennes mor var syster till drottning Doroteas (bd 11) hovmästare, riksrådet Johan Oxe, och dotter till riksrådet Peter Oxe, som 1436 hejdat Engelbrekt Engelbrektsson i nordvästra Skåne och 1440 in i det sista försvarat Helsingborg och Krogen vid Helsingör för Erik av Pommern mot Kristofer av Bayern. M:s förste make Anders van Bergens ursprungligen tyska fädernesläkt hade före honom bott i Sverige, men genom att han var systerson (Sävstaholmssaml) till det norska riksrådet Kolbjörn Gerst vann han insteg i det norska högfrälset.

De internordiska släktförbindelserna blev ännu mer omfattande genom M:s andra äktenskap. Hennes andre make, Knut Alfsson, var nämligen sonson till västgötalagmannen Knut Jonsson. Av dennes barn i hans äktenskap med en dotter till det norska riksrådet Alf Haraldsson hade sonen Jöns Knutsson blivit sv riksråd och far till det senare så omskrivna sv riksrådet Ture Jönsson, medan sonen Alf Knutsson blivit norskt riksråd och en av Norges största godsägare samt far till Knut Alfsson. Då den sistnämnde gifte sig med M, var han änkling efter en dotterdotter till den sv konungen Karl Knutsson.

Knut Alfsson var 1497 ocn ännu i slutet av dec 1498 (DN 1) unionskonungen Hans' hövitsman på Akershus men begav sig senast i febr 1499 (DN 16) med M till Sverige, där han 1501 blev riksråd och deltog i upproret mot Hans. På hösten s å sände han från Sverige krigsfolk in i Norge, och i början av 1502 intog han Akershus och Tönsberg samt belägrade Bohus, men i samband med underhandlingar utanför Akershus blev han dräpt på sensommaren s å. Enligt ett brev från konung Hans ett par månader efter Knut Alfssons död skulle M ha sänt ombud till Norge för att uppvigla allmogen (DN 8), vilket visar att M försökte fullfölja makens politiska intentioner.

Redan från början av sin vistelse i Sverige hade Knut Alfsson haft nära kontakt med det sv riksrådet Svante Nilsson, som blev en av ledarna för det sv upproret 1501 och våren 1503 framträngde ända till Oslo. Enligt en uppteckning (PHT 1904) av vasakungarnas sekreterare Rasmus Ludvigsson ryktades det 1503, att han "bolade" med M, och samme sagesman uppger också, att hon genom förgiftning i Söderköping förorsakat den sv riksföreståndaren död s å, sedan herr Svante lurat av honom de kryddor han hade som motgift. Svante blev i jan 1504 vald till hans efterträdare som riksföreståndare i Sverige. Redan i det äldsta nu kända brevet från henne till Svante Nilsson, som härrör från sensommaren 1503, kallar hon honom "käre bror", vilket i breven från våren och sommaren 1504 utbytts mot "allra käraste gode vän". Eftersom Svante Nilssons arkiv i betydande utsträckning kommit att bli bevarat liksom rester av M:s, är den tid hon var gift med honom den period i hennes liv som är bäst känd. Ett par fogdar titulerade henne i brevadresser "furstinna", och det är tydligt, att hon i praktiken under dessa år fungerat som ett slags drottning i Sverige. Ehuru M uppenbarligen inte själv var skrivkunnig (Utterström, s 37), ger det 40-tal nu bevarade brev, som hon dikterat – huvudsakligen från åren 1504–07 och 1510–11 – en för denna tid rätt ovanlig närbild av hennes personlighet. Hon framstår där som en klok och driftig kvinna, som helt går upp i sin makes arbetsuppgifter och måste ha varit ett ovärderligt stöd för honom under kriget mot danskarna och de inrikespolitiska svårigheterna. I flera brev genljuder M:s omsorg om hans hälsa och hennes oro för att han skall bli förgiftad eller på annat sätt råka ut för ovänners intriger. Breven visar också, att många vände sig till henne, när de ville ha önskemål framförda till riksföreståndaren, Hösten 1507 hade M i makens frånvaro överinseendet över slottsförvaltningen i Sthlm, och sommaren och hösten 1510 var hon hans representant i Finland. Tyvärr är inte herr Svantes brev till henne bevarade.

Helt annorlunda blev M:s situation, då Svante Nilsson dog efter endast sju års äktenskap. Enligt den yngsta rimkrönikans livliga skildring av omständigheterna vid detta dödsfall, hemlighölls det till en början för henne, och hon skall ha utestängts från hans lik med motiveringen, att han satt i hemliga överläggningar med bergsmän. Den 2 febr 1512 rapporterade en fogde till M, att hennes styvson Sten Sture d y:s fogde kommit till herr Svantes efterlämnade östgötska sätesgårdar Ekenäs och Ulvåsa och gjort anspråk på dem för herr Stens räkning. Den 14 mars så klagade hon i brev till Sten Sture över att han fråntagit henne de andelar i Sala gruva, som herr Svante gett henne, samt Askers härad, Noraskog och Norbergs socken.

Den 23 juli så utsåg riksrådet två gode män att medla mellan herr Sten och M. Enligt en senare relation av Sten Stures änka (E 2739; K 2) hävdade den förre, att hon skulle ha förskingrat allt silver och guld han hade rätt till efter sin mor, så att han endast fått sängkläder i fataburen på Sthlms slott. Därjämte ansåg han, att M borde betala en tredjedel av de 10 000 mark som utgjorde herr Svantes skulder. Vidare uppgav Sten Sture, att fadern mer än ett år efter bröllopet givit henne bl a Hörningsholm på Mörkö i Södermanland som morgongåva och tvingat honom att samtycka därtill.

Enligt ett brev från våren 1515 (G Andersson) överenskoms vid rådsmötet i (Söder-) Tälje sensommaren 1514, att M skulle avstå Hörningsholm och tredjedelen av fataburen på Borgholm till herr Sten, som istället skulle ge henne 1 000 rhenska gyllen enligt morgongåvobrevet, befria henne från allt betalningsansvar för Svante Nilssons skulder och försörja henne med en förläning. Sommaren 1515 utfärdade hon i Sthlms storkyrkas sakristia ett brev om att hon till Sten Sture skulle överlämna de brev hon fått av herr Svante på morgongåvan och Hörningsholm. Eftersom M hade dessa brev i Danmark, deponerades penningsumman, nu omräknad till 1500 mark sthlmsmynt, hos borgmästarna i Sthlm. M fullföljde emellertid aldrig detta utbyte utan klagade över tvång från herr Stens sida och for till Danmark, där hon blev förestånderska för S:ta Agnetas kloster i Roskilde. Hösten 1516 lät hon utanför Lübeck kapa ett skepp, som tillhörde Sten Sture, en händelse, som hon skildrat i ett brev till den danske konungen Kristian II, och som torde ha bidragit till brytningen mellan denne och herr Sten. Sommaren 1518 återtog Sten Sture den för hennes räkning hos borgmästarna i Sthlm deponerade penningsumman (STb). Av ett brev från 1519 framgår, att M som förläning av konung Kristian hade ett gods i Harby några mil väster om Roskilde.

M:s förhållande till Kristian II torde ha komplicerats genom att han hösten 1517 lät avrätta hennes kusin Torben Oxe, som sades ha förgiftat konungens älskarinna Dyveke. Torben Oxe hade visserligen tidigare överfallit hennes svärson Axel Laurensson (Tott) och avtvungit honom gods. Sommaren 1518 utfärdade emellertid bl a två av M:s brorsöner ett intyg om hur mycket en bägare och ett stop vägde, som hon givit Torben Oxe (Sjödin 1967–69) något som kan tala för att hennes kontakt med denne ej var bruten.

Om M:s senare öden är föga känt. 1525 skrev hennes brorson den danske ståthållaren i Norge Vincens Lunge till henne om att han utverkat välvillig inställning till henne från den nye sv konungen Gustav I. 1526 utfärdade emellertid konung Gustav ett brev för sedermera skarabiskopen Sveno Jacobi på gods i Flundre härad i Västergötland, som hon bemäktigat sig, innan hon for till Danmark, men så tillerkändes hon räntan av gods, som hennes förutnämnde svärson Axel Laurensson pantsatt.

M:s enda barn var hennes dotter i första äktenskapet Cristina Andersdotter (van Bergen), som växte upp tillsammans med Sten Sture dy och M:s till Sverige medbragta styvbarn i äktenskapet med Knut Alfsson. Denna dotter levde ännu 1519 i Sverige och kan ej beläggas ha överlevt sin mor. Tidigast 1516 hade hon blivit änka efter den förutnämnde Axel Laurensson, som mest är känd genom sina många pantsättningar av gods (Gillingstam 1952). Deras enda dotters förste make Ivar Månsson (Liljeörn) ingick 1541 förlikning med Sten Stures son Svante Sture och avstod då breven om M:s morgongåva (DGA). I sitt andra äktenskap blev M:s dotterdotter stammoder för den till sist friherrliga ätten Bielkenstierna (bd 4).

Den danske historieskrivaren C F Allén (1, s 290 f; 2, s 446 fl) har tecknat en nidbild av M, som ej kunnat verifieras vid studium av källmaterialet. Den har påverkat senare historiker, bl a H Bruun, som dock i henne ser en renässansmänniska. T Jexlev hävdar, att M:s gärning fått en negativ framtoning beroende på att den bedömts av manliga historiker.